2010 - bönens år
2010 har utnämnts "bönens år" av svenska kyrkan
De beskriver det själva så här på www.svenskakyrkan.se:
"Den självklara utgångspunkten är att varje år i kyrkans liv är ett bönens år. Syftet med Bönens år 2010 är att inspirera till fördjupad reflektion över bönen som gåva och uppdrag, att lyfta fram bönen som livsnerv i den kristna människans relation till Gud liksom kyrkans gemensamma böner och att inspirera till att på olika sätt arbeta med bön.
Bönens år 2010 handlar om:
- att lyfta fram bönens livsomfattande perspektiv i människors naturliga närhet till Gud
- att fördjupa erfarenheten och förståelsen av bönens makt. Bön är ett förhållningssätt och ett livsmönster som kyrkan ständigt vill förmedla till nya generationer.
Bönens år i Svenska kyrkan vill göra det möjligt för fler människor att känna igen sig som bedjare och inspirera människor att be på sitt eget sätt, med ord som upplevs som giltiga för en själv och de egna tankarna. Bönens år vill uppmuntra människor till att be tillsammans och erbjuda oprövade arenor för bön. Bönens år vill synliggöra bönens olika uttrycksformer – vi kan sjunga vår bön, vandra vår bön, låta bönen finnas i tystnaden, i dansen"
Att be till gud. Att be gud om någonting. Att vilja ha någonting av gud, det är vad det handlar om, vare sig det är mat för dagen, tak över huvudet eller bara sinnesro och "närhet till gud"
Jag tänker inte gå in på hur bönen är ett brott emot människans fria vilja (något som kyrkan ju också då och då lyfter fram som en mänsklig gudagiven egenskap) jag ville bara ge en kort kommentar om min personliga syn på bön och att be, ur ett ateistiskt perspektiv
"Bönen är inte till för att göra oss än mer inkrökta utan är ett sätt att öppna oss för sammanhang som går utöver oss själva. Bönen hjälper oss att upptäcka verkligheten, Guds verklighet. Med bönens hjälp kan vi se med Guds blick på vår nästa, på skapelsen och på oss själva" (Svenska Kyrkan)
Bön är egentligen någonting oerhört egoistiskt och solipsistiskt. Att be om någonting, med andra ord att be om att slippa jobba för det, är ingenting annat än lathet, i alla fall när det gäller vuxna människor, som är fullt kapabla om att ta hand om sig själva
Man skulle kunna likna det vid ett barn som ber sina föräldrar om en ny cykel i julklapp, barnet vill inte nödvändigtvis jobba för att få sin cykel, men han ber sina föräldrar om den. En ansvarsfull förälder ställer dock i alla fall något litet krav på barnet, någonting i stil med: "om du är snäll så kanske du får en cykel i julklapp" (ironiskt nog inte helt olikt de krav de flesta religiösa tror att gud ställer på dem)
Det finns dock en viktig skillnad mellan barnet och den vuxne. I barnets fall är det en fråga om beroende, barnet är beroende av sina föräldrar för att kunna få det den vill ha, det kan helt enkelt inte skaffa sig en cykel på egen hand och ber därför sina föräldrar om en. Men när barnet växer upp förväntas det att ta ansvar för sitt eget liv och sina egna handlingar, samt att själv arbeta för att uppnå sina mål
Strävan efter lycka är en mänsklig rättighet, men det är ingenting man "ber" om, det är någonting man aktivt kämpar för att uppnå. Om du ber någon om någonting och din bön blir besvarad har du ju fått ett fripass till det du ville ha; du behövde alltså inte jobba för det, du bad om det du ville ha och du fick det. Hur är detta annorlunda från att fuska, att använda sig av oärliga metoder för att få det som just du vill ha?
Tyvärr lever barnets beteende kvar i oss även när vi växer upp, men vem vänder sig den vuxne till när den vill ha eller behöver någonting? Jo, gud
Det handlar i grunden om behovet av en auktoritet, någonting större än oss själva som håller oss om ryggen, som hjälper oss när det är svårt och som älskar oss. Detta är ett mycket mänskligt behov, och gäller även de flesta andra djurarter. Det är enligt mig just detta behov, som är speciellt tydligt i barnets fall, som ger upphov till vårt behov av att be, av någonting att be till
Att be till gud kan betyda väldigt många olika saker, men i grund och botten handlar det alltid om ett behov eller önskan hos den som ber. Om man inte behövde någonting, om man inte saknade någonting i sitt liv.... varför i så fall be?
Sen finns det också den typen av bön som mer har drag av meditation, och jag håller med om att den typen av bön ägnar även jag mig åt ibland, även om jag aldrig skulle tänka mig att kalla det "bön". Ordet "bön" ger helt fel konnotationer i det sammanhanget, för bön har naturligtvis att göra med att "be om någonting", det är själva definitionen av ordet
Att be till gud. Att be gud om någonting. Att vilja ha någonting av gud
Istället för att be om någonting vi vill ha, borde vi kämpa för att få det. Det är vad en ansvarstagande människa gör, det är vad en vuxen, fristående människa gör. Att be om någonting är att be att få det man vill ha utan att behöva arbeta för det, så enkelt är det
Det är inte ett önskvärt beteende, och definitivt ingenting vi skulle vilja lära våra barn, det skulle leda till en generation av bortskämda, verklighetsfrånvända människor, helt beroende av auktoriteter. En generation människor som tror att allt de behöver göra är att be till gud, så får de vad de vill ha
Trots allt så hör ju gud bön.... eller?
De beskriver det själva så här på www.svenskakyrkan.se:
"Den självklara utgångspunkten är att varje år i kyrkans liv är ett bönens år. Syftet med Bönens år 2010 är att inspirera till fördjupad reflektion över bönen som gåva och uppdrag, att lyfta fram bönen som livsnerv i den kristna människans relation till Gud liksom kyrkans gemensamma böner och att inspirera till att på olika sätt arbeta med bön.
Bönens år 2010 handlar om:
- att lyfta fram bönens livsomfattande perspektiv i människors naturliga närhet till Gud
- att fördjupa erfarenheten och förståelsen av bönens makt. Bön är ett förhållningssätt och ett livsmönster som kyrkan ständigt vill förmedla till nya generationer.
Bönens år i Svenska kyrkan vill göra det möjligt för fler människor att känna igen sig som bedjare och inspirera människor att be på sitt eget sätt, med ord som upplevs som giltiga för en själv och de egna tankarna. Bönens år vill uppmuntra människor till att be tillsammans och erbjuda oprövade arenor för bön. Bönens år vill synliggöra bönens olika uttrycksformer – vi kan sjunga vår bön, vandra vår bön, låta bönen finnas i tystnaden, i dansen"
Att be till gud. Att be gud om någonting. Att vilja ha någonting av gud, det är vad det handlar om, vare sig det är mat för dagen, tak över huvudet eller bara sinnesro och "närhet till gud"
Jag tänker inte gå in på hur bönen är ett brott emot människans fria vilja (något som kyrkan ju också då och då lyfter fram som en mänsklig gudagiven egenskap) jag ville bara ge en kort kommentar om min personliga syn på bön och att be, ur ett ateistiskt perspektiv
"Bönen är inte till för att göra oss än mer inkrökta utan är ett sätt att öppna oss för sammanhang som går utöver oss själva. Bönen hjälper oss att upptäcka verkligheten, Guds verklighet. Med bönens hjälp kan vi se med Guds blick på vår nästa, på skapelsen och på oss själva" (Svenska Kyrkan)
Bön är egentligen någonting oerhört egoistiskt och solipsistiskt. Att be om någonting, med andra ord att be om att slippa jobba för det, är ingenting annat än lathet, i alla fall när det gäller vuxna människor, som är fullt kapabla om att ta hand om sig själva
Man skulle kunna likna det vid ett barn som ber sina föräldrar om en ny cykel i julklapp, barnet vill inte nödvändigtvis jobba för att få sin cykel, men han ber sina föräldrar om den. En ansvarsfull förälder ställer dock i alla fall något litet krav på barnet, någonting i stil med: "om du är snäll så kanske du får en cykel i julklapp" (ironiskt nog inte helt olikt de krav de flesta religiösa tror att gud ställer på dem)
Det finns dock en viktig skillnad mellan barnet och den vuxne. I barnets fall är det en fråga om beroende, barnet är beroende av sina föräldrar för att kunna få det den vill ha, det kan helt enkelt inte skaffa sig en cykel på egen hand och ber därför sina föräldrar om en. Men när barnet växer upp förväntas det att ta ansvar för sitt eget liv och sina egna handlingar, samt att själv arbeta för att uppnå sina mål
Strävan efter lycka är en mänsklig rättighet, men det är ingenting man "ber" om, det är någonting man aktivt kämpar för att uppnå. Om du ber någon om någonting och din bön blir besvarad har du ju fått ett fripass till det du ville ha; du behövde alltså inte jobba för det, du bad om det du ville ha och du fick det. Hur är detta annorlunda från att fuska, att använda sig av oärliga metoder för att få det som just du vill ha?
Tyvärr lever barnets beteende kvar i oss även när vi växer upp, men vem vänder sig den vuxne till när den vill ha eller behöver någonting? Jo, gud
Det handlar i grunden om behovet av en auktoritet, någonting större än oss själva som håller oss om ryggen, som hjälper oss när det är svårt och som älskar oss. Detta är ett mycket mänskligt behov, och gäller även de flesta andra djurarter. Det är enligt mig just detta behov, som är speciellt tydligt i barnets fall, som ger upphov till vårt behov av att be, av någonting att be till
Att be till gud kan betyda väldigt många olika saker, men i grund och botten handlar det alltid om ett behov eller önskan hos den som ber. Om man inte behövde någonting, om man inte saknade någonting i sitt liv.... varför i så fall be?
Sen finns det också den typen av bön som mer har drag av meditation, och jag håller med om att den typen av bön ägnar även jag mig åt ibland, även om jag aldrig skulle tänka mig att kalla det "bön". Ordet "bön" ger helt fel konnotationer i det sammanhanget, för bön har naturligtvis att göra med att "be om någonting", det är själva definitionen av ordet
Att be till gud. Att be gud om någonting. Att vilja ha någonting av gud
Istället för att be om någonting vi vill ha, borde vi kämpa för att få det. Det är vad en ansvarstagande människa gör, det är vad en vuxen, fristående människa gör. Att be om någonting är att be att få det man vill ha utan att behöva arbeta för det, så enkelt är det
Det är inte ett önskvärt beteende, och definitivt ingenting vi skulle vilja lära våra barn, det skulle leda till en generation av bortskämda, verklighetsfrånvända människor, helt beroende av auktoriteter. En generation människor som tror att allt de behöver göra är att be till gud, så får de vad de vill ha
Trots allt så hör ju gud bön.... eller?
Kommentarer
Trackback
