Har vi glömt att vi ska dö?
Vi försätts varje dag i valsituationer av olika slag: vad vi ska ta på oss för kläder, vad vi ska äta, vad vi ska fylla dagen med för aktiviteter etc. Men det är sällan vi ställs inför sådana val som påverkar resten av våra liv på ett fundamentalt sätt, men när vi väl gör det så tvingas vi möta vår egen existens på ett sätt som de flesta människor inte är vana vid
Har vi blivit alltför myopiska i vårt tänkande, var vi tappat förmågan att se och planera vår framtid på ett långvarigt hållbart sätt?
Det är viktigt att hålla en viss distans, både till sig själv och till världen runtomkring. Att ha rätt perspektiv på tillvaron gör att vi som individer kommer mycket längre, utvecklas mycket bättre, än vi annars skulle ha gjort
Det är detta perspektiv, denna distans, som verkar ha gått förlorad någonstans på vägen. Det verkar som om vi inte längre förstår vad det innebär att vara människa i världen. Vi tittar, men vi ser inte… vi lyssnar, men vi hör inte… vi vet, men vi förstår inte. Sub specie aeternitatis är vi människor bara små, obetydliga varelser på en liten obetydligt planet, i en obetydlig del av universum. Att nå denna insikt, samt att förstå vad den innebär gör oss ödmjuka, bävande inför universums oändlighet
Vissa människor har hävdat att om detta är det enda liv vi någonsin kommer att få så är det inte någonting värt, när det faktiskt är precis tvärtom. Att inse att detta liv är det enda vi har gör det oerhört mycket mera värt, för det innebär att vi måste göra vårt bästa i detta liv, göra detta liv så bra som möjligt… för vi får ingen andra chans, vi får ingen möjlighet att rätta till våra misstag senare, vi måste göra det här och nu
Genom att möta vår egen dödlighet, att inse hur pass skört och värdefullt livet är får vi det perspektiv vi så desperat behöver: insikten om att vi är dödliga förändrar allting, det gör livet mycket mer värdefullt, och det tvingar oss att göra de bästa möjliga livsvalen här och nu
Dagens musiktips: Rush - "Freewill"
