Melancholia, världens undergång och existentiell ångest
Igår var jag på bio! Jag såg ”Melancholia” av Lars von Trier, med bland andra Kirsten Dunst, Keifer Sutherland, Stellan och Alexander Skarsgård i huvudrollerna. Jag rekommenderar filmen starkt, mycket på grund av det fina fotot men också skådespelarnas insatser. Filmen handlar om en planet som kolliderar med jorden och utplånar allt liv, ett oerhört starkt existentiellt tema och någonting jag tror alla människor kan relatera till(!)
När filmen var slut infann sig en märklig känsla av tomhet. Den oundvikliga frågan fanns hos mig: Vad skulle jag göra om jag verkligen visste att världen skulle gå under imorgon? Hur skulle min sista dag, mina sista timmar i livet spenderas?
En sak jag slogs av när jag såg filmen var det obevekliga hotet från rymden, den där känslan av att vara fullkomligt maktlös inför sin egen död, för att inte nämna hela mänsklighetens utplåning!
Keifer Sutherland spelar i filmen rollen av forskaren som rationellt tittar på världen och drar slutsatser från sina undersökningar. Kirsten Dunst spelar en mer ”emotionell” karaktär som förlitar sig på känslor och upplevelser snarare än förnuft. Det är oerhört intressant att se hur sådana karaktärer interagerar, i filmen står de i stark kontrast och föga överraskande tycker de inte så värst mycket om varandra
Eftersom jag är ateist (och antagligen kommer vara ateist så länge jag lever, om jag inte drabbas av någon elakartad hjärntumör eller någonting liknande när jag blir äldre), så förlitar jag mig på naturlagarna. Jag är naturalist, vilket betyder att jag håller uppfattningen att den naturliga världen är allt som existerar, främst på grund av att någon övernaturlig sfär aldrig har bevisats existera
Jag tror att det var Einstein som sa att, det mirakulösa med naturens lagar är att de inte tillåter några mirakel, naturlagarna gäller överallt och hela tiden, de upphör aldrig att gälla. Det är förresten därför vi kan göra sanna förutsägelser om framtiden, eftersom vi baserar de förutsägelserna på saker vi upplevt i det förflutna. ”Den här bollen kommer att falla om jag släpper taget om den, eftersom gravitationen kommer dra den ner till jorden”, det finns ingen tidpunkt då bollen jag håller i handen plötsligt faller uppåt istället för neråt
Så naturens lagar är alltså pålitliga, vi kan göra experiment som går att återupprepa av andra människor som sedan kommer fram till samma slutsatser. Detta är hela grunden för det vetenskapliga tänkandet
En av människans egenskaper är att vi kan förutsäga vår egen framtid, vi kan ”fantisera” oss fram till hur framtiden kommer att se ut. Detta är både något av en välsignelse och en förbannelse. Om framtiden vi föreställer oss är god så är det en bra sak, men vi kan också förutsäga saker som gör oss deprimerade och ångestfyllda, till exempel det faktum att vi en gång ska dö och aldrig komma tillbaka
Men tillbaka till den ursprungliga tanken: Vad skulle jag göra om jag visste att världen skulle gå under imorgon? Jag har ställt mig själv frågan ett otal gånger, och har alltid kommit fram till samma svar: ingenting särskilt… jag skulle inte göra någonting annorlunda om jag visste att världen skulle gå under imorgon. Två anledningar finns till detta svar
För det första: Jag lever redan i stort sett det liv jag skulle vilja leva. När en människa på allvar inser att detta är det enda liv hon kommer få, så gör hon allt hon kan för att leva det liv hon verkligen vill, och slutar slösa bort tid på oviktiga saker, och det är precis det jag gör
För det andra: Om jag skulle dö imorgon skulle det faktiskt inte spela någon roll för mig, eftersom jag skulle vara död. Allting som är jag försvinner när jag är död. Jag kommer inte kunna sitta och utvärdera mitt liv efter att jag har dött, eftersom jag inte kommer existera. Det är förresten också därför jag inte längre är rädd för döden, eftersom jag har insett att ingen människa någonsin upplever att vara död. Mark Twain sa att man är död billioner år innan man föds, och man tar inte det minsta skada av det
Min existentiella ångest har vid det här laget nästan helt botats, och jag ser fram emot den dag den helt har försvunnit. Det finns viktigare saker att göra här i livet än att gå runt och vara rädd för någonting man inte ens kommer att uppleva. Det är bättre att leva livet här och nu, för det här är det enda livet vi får
