KarlHenrikKarlsson

Ja, inte bokstavligt talat förstås (även om åtskilliga av mina läroböcker är en aning kantstötta som resultat av frustrerande nätter av oavbrutet pluggande!)

För efter åtta terminer vid universitetet är man väl en aning skoltrött. Även om jag har en tillräckligt bra inblick i litteraturvetenskapen för att kunna redogöra för det väsentliga i västerlandets litteratur de senaste tvåtusen åren, och även om jag har läst tillräckligt mycket filosofi för att vara ytterst skeptisk till om yttervärlden verkligen existerar (vilket en kväll faktiskt resulterade i att jag av någon anledning trodde mig redan vara död!), så kan man kan fråga sig vad all denna kunskap en dag ska tjäna till.
   Min nyfunna ateism och mitt så gott som oupphörliga kunskapsintag under min tid på universitetet har givit mig en helt ny syn på kunskap och mänskligt vetande (pretto-varning, jag vet, men sån är jag). Jag har upptäckt att ju mer man lär sig om världen, desto mer cynisk tenderar man att bli.
   Men trots det vägrar jag att ge upp, för det är de där stunderna när jag kan glänsa med min kunskap, när jag kan tillrättavisa människor med rationella, logiska argument som jag mår som bäst. Det är de där stunderna när jag kan säga “du har fel, och här är varför”, som man verkligen känner att “fan, studietiden var visst inte helt bortkastad ändå!”

Detta är en av anledningarna till att jag fortsätter studera år efter år, för jag vägrar att tro att människor med lägre intelligens och utbildningsnivå är lyckligare. För även om man aldrig hittar ett passande jobb som man verkligen vill ha, så kan man å andra sidan bara njuta av att studera, inte sant? Kunskap är makt, som det heter, någonting att lära ungarna i framtiden, även om du själv slösat bort ditt liv på ett skitjobb med slavlön.
   Tänk bara vad underbart att kunna citera Shakespeare eller Goethe, att kunna förstå världen ur Aristoteles perspektiv, att kunna redogöra för kvantmekaniken. Eller för all del, att kunna säga “ursäkta, vill ni smaka min baguette?” på klockren franska.

Det kommer kanske tillfällen i ditt liv då det du lärt dig under dina studieår är högst relevant och användbart (inte minst baguetten, tro mig, fransyskorna blir som galna!)
   Ingen vet vad framtiden har i beredskap, så plugga på bara alla skoltrötta studenter där ute… I know I will


Dagens musiktips: Thomas Dolby - "She blinded me with science"

Jag har blivit dömd för “kommunistiska spekulationer”, jag är dock helt oskyldig, men jag har ingen makt att ändra på domslutet. För detta brott ska jag bli gasad ihjäl, detta är mitt straff. Jag sitter i en cell i en skola någonstans, snart kommer vakterna att låsa upp dörren och jag ska ge mig iväg härifrån
   Detta är dagen för min avrättning. Jag och mina vakter ska gå från min cell i en skola till avrättningsplatsen… det är inte särskilt långt, men det är uppförsbacke hela vägen
   Det är natt utanför. Det är vinter… det är kallt, alla har tjocka vinterjackor på sig
   När vi kommer ut har hundratals människor samlats utanför. Vi går längs en kraftigt trafikerade gata, mitt i vägen. Vägen leder uppför en brant backe. Det är bilar och människor överallt, det är fullständigt kaos. Några människor protesterar emot min avrättning, andra hejar på den och skriker uppmuntrande ord till mina bödlar
   En man i folkmassan skriker så högt han kan
   “Ni gör helt rätt! Det är viktigt att han blir ett avskräckande exempel!”

Precis innan vi är framme kör en röd bil nästan på mig. Föraren kliver ur bilden och tar tag i mig. Han skriker rakt i ansiktet på mig
   “Vill du dö, va? Se dig för nästa gång!”
   Jag stirrar förvirrat på mannen. Så kliver han in i bilen igen och kör därifrån

Mina bödlar sätter mig på en mörk, smutsig soffa i ett gathörn utanför en butik. Runt soffan och över den finns en konstruktion av osynligt, lufttätt glas som innesluter mig helt som i en ljudisolerad bubbla… därinne ska jag gasas ihjäl
   Framför soffan står en gammaldags tv-apparat från 50-talet. En film ska visas där, en film jag själv fått välja som det sista jag nånsin ser i livet… filmen är tillräckligt lång för att jag ska hinna dö innan den tar slut
   Filmen går igång, jag tittar förstrött på den. På tv-skärmen visas en bild av ett svartvitt jordklot hängande fritt i rymden… en enorm klocka som visar årtal istället för timmar på dygnet, vars siffror håller på att falla sönder… I bakgrunden hörs Kachaturians vackra “Gayenne’s Adagio” ur baletten “Gayenne“
   Utanför glaset hör jag svaga ljud från vad jag förstår måste vara människorna därute. De skriker allihop, några protesterar, andra hejar på… men i mitt glashus är det tyst och lugnt
   Jag märker plötsligt att jag har svårt att hålla uppe ögonlocken. Jag förstår att de har börjat spruta in gasen genom glaset, men jag har inte märkt hur eller när. Jag kan inte längre hålla mig vaken… jag är så trött, så trött…
   Den oundvikliga döden kommer över mig. Jag inser plötsligt allvaret i situationen för första gången. Jag ska dö… jag ska dö och aldrig mer komma tillbaka. Det här är det allra sista jag någonsin kommer att få uppleva… det kommer inte att bli någon andra chans, det blir bara det här, ingenting mer
   Är detta verkligen slutet? Ska allt det som har lett upp till detta ögonblick kallas mitt liv? Jag inser att jag nu har två alternativ: jag kan antingen blunda, resignera, ge efter för tröttheten… somna och aldrig vakna upp igen, förlora mitt enda liv här och nu. Eller så kan jag välja att slåss, att resa mig upp ur soffan och trotsa människorna där utanför glaset, en sista kamp innan jag dör… men nej, jag är för trött för att ens röra mig
   Men plötsligt inser jag att det faktiskt finns ett tredje alternativ… vad är det tredje alternativet? Jo, jag kan vakna… just det, vakna!
   Vakna… drömmer jag? Hur kan jag drömma, känslorna är ju så starka, dödsångesten så nära
   Nej, det är omisskännligt… jag drömmer, jag drömmer. Jag behöver varken dö eller kämpa för mitt liv, det enda jag behöver göra är att slå upp ögonen så blir allting bra igen…

… men vill jag verkligen det? Vad har jag egentligen att återvända till? Skulle det inte vara lika bra att dö här och nu ändå, liggande på en smutsig soffa i ett gathörn mitt i vintern…
   Nej… jag inser att jag måste leva, det är som om en osynlig kraft säger mig att det är det enda rätta alternativet att välja, min tid har inte kommit ännu
   Jag stirrar en sista gång ner i det mörka hål av ångest som utgör min egen död, ser en sista gång på tv-skärmen och den sönderfallande klockan… sedan slår jag sakta upp ögonen… drömvärlden: soffan, teven, gasen, glashuset, den skrikande folkmassan… allt det försvinner plötsligt och jag finner mig ligga ensam i min egen säng, helt utom fara
   Det är som om jag har fått en andra chans
   Jag ser mig snabbt omkring i rummet, som för att försäkra mig om att jag är vaken, att jag fortfarande lever. Mitt hjärta slår fruktansvärt hårt, som om också det vill påminna mig om mitt vakna tillstånd
   Jag drar täcket tätare runt min kropp för att värma den… jag fryser något oerhört


*     *     *


Jag skulle så gärna vilja få dig att se det jag såg, att uppleva det jag upplevde den där kalla vinternatten. Men det kan jag inte, jag vet inte hur. Den där känslan av oundviklig död som gjorde så starkt intryck på mig, är helt omöjlig att förklara för den som själv aldrig har upplevt den… jag hoppas att du gör det en dag, då kommer du förstå varför mitt hjärta slog så hårt när jag vaknade i min säng den där morgonen