Studentens klagan

“Ursäkta, är det någon här som har en liten slant till övers?”
   Nej, det är inte uteliggaren i tunnelbanan som frågar, utan jag, den fattige studenten. Jag vet, ibland är det svårt att se skillnad på oss. Jakten på pengar är ju någonting som mer eller mindre genomsyrar varje students liv, och så antar jag att det har varit så länge det har funnits studenter. Innan man får ett fast jobb och en stadig inkomst lever man ju bokstavligt talat på lånade pengar
   Ett uttjatat ämne säger kanske ni, ett till synes för evigt bestående problem säger jag!

Särskilt nu när det lackar emot jul, och man ska ha råd med julklappar och annat

Jag gjorde nyligen ett statistjobb för en tv-serie, för att dra in åtminstone lite pengar till mitt enmans hushåll. 300 spänn för runt åtta timmars arbete är inga kosmiska summor precis, men varje krona räknas när man är student. Går man back omkring 500 spänn varje månad så är 300 kronor ändå ett välkommet ekonomiskt tillskott
   Om man inte har turen att hitta ett stadigt och någorlunda välbetalt extrajobb blir det knapert där hemma, “det är nudlar och lånade pengar” som Winnerbäck sjöng en gång i tiden. Har man tur så har man råd med en fika med någon kamrat i veckan, och en vända ut på krogen till helgen. Om man lyckas trycka in sådana sociala aktiviteter mellan jobbet och studierna vill säga
   Snåla som fan, eller jobba ihjäl sig… är det de alternativen man har idag som student? Jag trodde något naivt att heltidsstudier var menade att vara just på heltid? I så fall vore det ju bara rimligt om man kunde leva på studiestödet. Men jag hade tydligen fel, där satte CSN mig duktigt på plats!
   Min privatekonomi känns mer och mer som Titanic, och CSN är det fördömda, jävla isberget som av någon anledning skulle komma i vägen… okej, det var självvalt att börja studera och jag inser det, men som kaptenen på Titanic var jag väl överdrivet positiv och underskattade omfattningen av skadorna ända tills jag upptäckte att fartyget som var min privatekonomi började ta in farligt stora mängder vatten. Jag hoppas bara att det ska finnas en livbåt över till mig om fartyget går under innan det når Amerika, eller i detta fall: arbetsmarknaden

Studenternas ständiga klagan på de låga studiemedlen kan tyckas tjatiga, men allt vi vill är att slippa bli nästa generations uteliggare som tvingas tigga växelpengar i tunnelbanan!


Dagens musiktips: Robert Heppener - "Zuversicht", ur Im Geisten


Statistjobb på Le Bon Palais!

Idag har jag jobbat min första dag som statist!
   Jag "spelade" nattklubbsgäst vid inspelningen av en mini tv-serie som heter "Inkognito", och som antagligen kommer sändas i TV4 i vår. En modern thriller i Stockholms-miljö, kolla gärna in den när den kommer. Inspelningen var på Le Bon Palais vid Norra Bantoget, en nattklubb
   Inspelningen pågick från 9.30 till 17.00, så det var en lång dag med mycket dötid. Dagen inleddes med en lång väntat på att inspelningen skulle komma igång, men som statist har jag hört att man får vänja sig vid att vänta. Jag var där med en ganska ny kompis som jobbar som filmare, men som också brukar jobba som statist ibland. Det var en väldigt trevlig och öppen stämning bland de kanske sammanlagt hundra statisterna som var där, dock var jag så trött att jag inte var så värst pratglad kanske, inte van att gå upp så där tidigt
   300 spänn för en dags jobb är kanske ingen stor summa, men bättre än ingenting. Det var kul att vara där och se hur inspelningen går till, har ju faktiskt aldrig stått framför en tv-kamera tidigare. Dessutom bjöds det ju på lunch! Det var en positiv ny upplevelse, och en kul erfarenhet. Säkert blir det fler gånger

Du som själv vill bli statist kan jag rekommendera denna sida: www.statist.se
De här sidorna är också bra om man vill hitta liknande jobb, eller jobb som exempelvis filmare eller manusförfattare: www.filmbasen.se; www.filmcafe.se


Dagens musiktips: Joy Division - "Heart and soul"

Hälsofascisterna och "livsstilsboende"

Det handlar om “livsstilsboende”, ett koncept med vilket det nya boprojektet Norra Djurgådsstaden i Stockholm lanseras. Livsstilsboende går ut på att de som bosätter sig i området måste följa ett antal regler, vilka bland annat innefattar viljan att äta, motionera och sopsortera rätt, samt bruka exempelvis el och vatten så sparsamt som möjligt. Detta är alltså krav som de som vill bosätta sig i området måste följa för att få leva där
   DN publicerade för ett par veckor sedan en artikel om detta, och i dagens DN skriver Karin Johannisson i ämnet. Hon jämför det nya broprojektet med den “hälsohysteri” som rådde i början av 1900-talet i Sverige, och det folkhälsoprogram som utformades under 1930-talet. Grundtanken då var att individen var en del i en större helhet, en kugge i ett hjul, där den enskilda individen var kuggen och det stora hjulet samhället
   Den hälsosamma människa som man försökte skapa i början av 1900-talet hade naturligtvis kopplingar till den rasbiologiska forskning som bedrevs i Sverige vid denna tid, och som Sverige var världsledande i. Hitlers Tyskland skulle också omsätta tanken om “den perfekta människan” i praktiken under andra världskriget, med obehagliga konsekvenser. Jag behöver nog inte påminna om hur till exempel de förståndshandikappade behandlades i Tyskland under Hitlers regim

Samma tanke som då, om än i något mildare form, tycker jag mig se gå fram på bred front i samhället idag. Man ska vara frisk, arbetsför och leva miljövänligt. Detta är alla egenskaper jag omöjligt kan motsätta mig, det finns ingenting negativt i själva tanken. Ändå finns det en rad problem med att omsätta detta i praktiken
   Det första problemet blir när man ska definiera exakt vad det innebär att leva ett hälsosamt liv. Detta varierar ju väldigt mycket från person till person i och med att människor har olika behov. Människor har olika uppfattningar om vad som är hälsosamt och inte, och det skulle sannolikt bli väldigt svårt att enas om detta
   Det andra problemet uppkommer när människor lägger sig i andra människors livsföring i alltför hög utsträckning. Jag kallar denna typ av människor för hälsofascisterna. De som “vet” vad som är bra, och som gör allt de kan för att få andra människor att leva precis likadant som de själva gör. Det är en typ av förmyndarmentalitet som jag ogillar starkt. Det är en mänsklig rättighet att leva sitt liv precis som man vill, förutsatt att det inte påverkar andra negativt. Jag vill inte leva i ett samhälle som skapats av sagda hälsofascister. Dessutom är det som sagt svårt att dra gränserna för vad som är hälsosamt och inte. Ska människor förbjudas att röka tobak överhuvudtaget? Ska vi ha ett alkoholförbud? Ska vi göra fet mat olaglig? Listan kan göras lång på saker som inte är hälsonyttiga
   Det tredje problemet blir när man alltför ofta tittar bara på om en viss “aktivitet” är hälsosam eller inte, och ignorerar att aktiviteten kan ha andra fördelar. Jag är själv rökare, och jag är naturligtvis mycket väl medveten om att rökning knappast är nyttigt för mig. Trots det röker jag ibland… varför? Jo, för att det ger mig någonting annat, när jag till exempel är stressad kan en cigarett hjälpa mig att hitta lugnet igen och koppla av. Även om det inte rent medicinskt är nyttigt, så är det nyttigt på ett annat sätt. Samma sak om jag till exempel vill äta en Big Mac på McDonalds, jag är medveten om att det inte är den mest nyttiga maten jag kan stoppa i mig, men den är däremot mycket god! Men godhet kanske också är någonting negativt?

Är det bara jag, eller har denna hälsohysteri gått lite för långt? Om hälsofascisterna skulle få bestämma skulle jag få skära bort en hel del av det som höjer min personliga livskvalitet, och det tänker jag inte gå med på. Det är helt okej att säga att människor ska leva miljövänligt, till exempel genom att källsortera, spara på vatten och el etc. Men det är en helt annan sak att säga att “så här måste du göra för att bli accepterad i vår gemenskap”, det kan bara beskrivas som fascism, och även om jag inser att jag överdriver lite grann, så vet jag med säkerhet att det finns människor därute som skulle vilja göra det olagligt att till exempel röka eller dricka alkohol
   Jag har ingenting emot att människor lever sunt och hälsosamt, men det går för långt när man försöker tvinga andra att också göra det. Låt människor vara människor, med alla sina fel och brister istället. Sluta inkräkta på den personliga integriteten, respektera att alla inte har samma mål att leva tills de är hundra år som du kanske har. Det som höjer en människas livskvalitet behöver inte alltid vara “nyttigt”, men eftersom det här är det enda livet jag har så lever jag hellre ett lite kortare liv som jag verkligen har njutit av och ägnat åt saker jag tycker om (även om de är skadliga), än ett långt liv där jag har ägnat all min tid åt min hälsa, i det enda syftet att leva lite, lite längre


Dagens musiktips: Roxy Music - "The thrill of it all"


Allvar, tabu på dagens teaterscen?

Igår var jag på stadsteatern och såg "Fadern", med Kjell Bergqvist, Eva Röse och Josefin Ljungman i huvudrollerna. Pjäsen var en sorts modern tolkning av Strindbergs pjäs (då med titeln "Fadren") från 1887
   För den som inte känner till pjäsen handlar den om en ung flicka, Bertha, som nyss har fyllt 17 år och vars framtid snart ska beslutas om. Hennes far, Ryttmästare Adolf, vill att hans dotter ska bli lärarinna medan hennes mor, Laura, vill att hon ska utveckla sin konstnärliga talang. Bertha hamnar i mitten av sina föräldrars fejd, och är i stort sett osynlig (vilket illustrerades i denna tolkning av pjäsen av att hon gick omkring på scenen som ett spöke, utan att de andra var medvetna om hennes närvaro). Laura, genom list och manipulation, inbillar sin make att han inte är far till deras barn, för att försöka få honom omyndigförklarad och därmed ensam få vårdnaden om dottern. Spänningen emellan parterna stegras igenom pjäsen, och kulminerar med att fadern till slut blir sinnessjuk och dör i ett slaganfall, alltså en stroke

Pjäsen är ingen komedi, som synes, trots det satt stora delar av publiken och skrattade vid flera tillfällen. Jag vet inte om detta berodde på Bergqvists vid vissa tillfällen komiska tolkning av rollen som fadern, eller om det var regissören som lagt in komiska inslag i pjäsen. Jag upplevde samma sak när jag såg "I väntan på Godot", också på Stadsteatern, förra våren. Mikael Persbrandt och Johan Rabéus gjorde närapå komiska tolkningar av sina karaktärer, vilket förvisso rev ner stora applåder från publiken. Det är nästan som om teatern inte vågade sätta upp en gravallvarlig tolkning av Strindberg eller Becket, eftersom de då riskerade att förlora besökare och därmed intäkter?
   Men jag tycker faktiskt att teatern har någonting att säga oss, någonting viktigt och allvarligt om människans existens som inte bör skrattas bort. Det finns vissa som menar att det är lite tabubelagt att vara alltför pretentiös idag, att vilja alltför mycket och ha alltför höga mål. Det verkar som om jantelagen fortfarande gäller i vissa avseenden. Jag tycker det är synd att människor inte vågar vara allvarliga, att det alltid måste finnas ett komiskt element, eftersom det annars blir "långtråkigt". Men varför skulle det vara tråkigt att ta saker och ting på allvar? Varför skulle det vara tråkigt att ta själva livet på allvar?
   Missförstå mig inte, jag är inte emot humor, det är bara det att ibland blir det lite för mycket. Ett annat exempel är ju det mycket debatterade inslaget under valvakan i SVT, där Kristian Luuk skulle vara en sorts "comic relief" till den annars mycket allvarliga situationen. Samma sak var tydlig i Tv4:s val av Peter Jihde som en av programledarna under valvakan i Tv4. Rädslan för att ta saker och ting på alltför stort allvar verkar inte bara finnas på teatern

Det är bland annat härför jag själv har skrivit en pjäs som är fullständigt allvarlig och fri från "postmodernistiska" inslag. Den heter "Deus Otiosus" och är skriven i naturalistisk stil. Det finns ingenting i den som kan eller bör skrattas åt, och denna typ av pjäser är någonting jag faktiskt saknar på dagens teaterscen. Jag ska också förrstås försöka få den uppsatt på en scen någonstans, förhoppningsvis finns det någon som är intresserad av den, om nu inte alla som läser den upplever den som "mossig" och gammalmodig
   "Deus Otiosus" handlar om en ung kvinna, som misstänker sin far för att ha mördat sin egen dotter, alltså kvinnans syster. Dottern konfronterar sin far under minnesstunden som hålls för den döda systern, där också hennes bror och hans fru är närvarande. Samtliga karaktärer är religiösa förutom den unga kvinnan, och konfrontationen blir därför också en slags kamp mellan religion och ateism (ett ämne som ju förresten är högst relevant idag). Jag skulle själv beskriva pjäsen som en tragedi, en genre inom teatern jag alltid tyckt bäst om, men som idag verkar vara märkligt frånvarande på scenen
   Den som vill och är intresserad kan gärna få läsa pjäsen, det finns kanske till och med någon som läser det här som kan rekommendera någon lämplig teaterscen för den?


Dagens musiktips: Nina Simone - "Nobody knows you when you're down and out"

Yes we cannabis!

Invånarna i Kalifornien i USA röstar idag för om cannabis ska bli lagligt eller inte i delstaten. Med anledning av det tänkte jag delge er några av mina tankar kring just legaliseringen av cannabis, även om det mesta av det jag har att säga antagligen redan har förts fram från flera olika håll, i en debatt som blir alltmer livligare även i Sverige

Jag är själv för en legalisering av Cannabis, jag ska här föra fram mina argument varför jag har intagit den ståndpunkten
   Det enkla svaret till varför jag är för en legalisering är att det helt enkelt inte finns något riktigt bra argument för att cannabis borde vara olagligt. Däremot finns det många giltiga argument för en legalisering
   Det första argumentet, och kanske det starkaste, är att den svarta marknaden skulle försvinna. På den svarta marknaden, som oundvikligen uppstår när man gör någonting som människor efterfrågar olagligt, säljs idag marijuana och hasch i oerhörda mängder. Säljarna drar in oerhörda mängder pengar, som genom en legalisering istället skulle ha gått direkt till staten, pengar som skulle kunna användas till att bygga upp välfärden i Sverige. Denna inkomstkälla går helt förlorad eftersom cannabis idag är olagligt

Det sägs ofta att cannabis har en skadlig effekt på användaren, och visst kan det i vissa fall finnas negativa konsekvenser, men dessa är oftast mycket små och marginella. Cannabis sägs vara beroendeframkallande, när detta faktiskt inte är sant. Att röka marijuana eller hasch har endast en lugnande verkan på användaren. Det finns inget fysiskt beroende, utan endast ett “mentalt beroende”
   Men det är framför allt viktigt att skilja på bruk och missbruk, detta gäller inte bara rökning av cannabis. I stort sett allting kan bli skadligt om det missbrukas, man skulle kunna ta upp exempel som fet mat eller kaffedrickande. Att bruka cannabis är någonting helt annat än att missbruka, ändå hörs i den offentliga debatten nästan bara röster som hela tiden talar om missbruk
   Det är också viktigt att påpeka att tobaksrökning och alkohol är långt mer beroendeframkallande än marijuana och hasch. Tobak och alkohol har också långt värre och fler negativa konsekvenser, både för samhället och den enskilde individen. Det är ett oerhört hyckleri att vara så starkt emot legaliseringen av cannabis, men samtidigt vara för att alkohol och tobak fortfarande ska vara lagligt. Ett hyckleri som är väldigt utbrett i samhället, och som de flesta kanske inte ens reflekterar över
   Vore man konsekvent skulle man, om man är emot legalisering av cannabis, vara lika starkt (om inte starkare) emot att alkohol och tobak ska fortsätta vara lagligt. Men nu är ju Sverige ett land som har en liberal hållning emot just alkohol och tobak, som i dagligt tal sällan kallas för just “droger” även om de tekniskt sett är det. Men bara för att någonting accepteras i ett samhälle, alternativt fördöms av ett samhälle, betyder absolut inte att det som accepteras är positivt och det som fördöms negativt

Anledningen till att alkohol och tobak är lagligt medan cannabis är olagligt, är ju att både alkoholen och tobaken är så starkt förankrade i vårt samhälle. Cannabis är det inte, men rökningen av både marijuana och hasch ökar kraftigt i Sverige och runt om i världen, och vi kanske snart har nått till en punkt där moralpredikningarna om de påstått negativa konsekvenserna av att bruka cannabis tystnar, då fler och fler människor inser att det oftast är halvsanningar eller rena lögner som det handlar om, och att det egentligen inte finns något giltigt argument emot en legalisering
   Det är egentligen något märkligt, nästan skrattretande, hur människor kan vara så kategoriskt emot cannabis utan att riktigt ha några bra argument för detta. Man kan undra om dessa människor verkligen har tänkt igenom sin ståndpunkt eller om de gått på de otaliga moralpredikningar som från olika håll fördömt drogen. Man kunde ju önska att människor vågade tänka själva i lite större utsträckning, och dra slutsatser baserade på kritiskt tänkande snarare än vad som är politiskt korrekt

Legaliseringen av cannabis skulle enbart ha positiva effekter för samhället, den svarta marknaden för drogen skulle försvinna helt och de oskyldiga offren, som satts i fängelse eller fått böta för innehav av cannabis på grund av den oerhörda dubbelmoral som finns i samhället i denna fråga, skulle istället respekteras som de fria människor de är. Det är dags att vakna upp nu, och sluta hålla fast vid de gamla myterna om cannabis som en skadlig och destruktiv drog
   Att bruka cannabis borde inte vara kriminellt! Det är dags för en liberalare drogpolitik och en mer saklig debatt om detta i Sverige


Dagens musiktips: Bob Dylan - "Rainy day women #12 & 35"


RSS 2.0