KarlHenrikKarlsson

Idag när jag skulle logga in på mitt mejl-konto så upptäckte jag att kontot av någon anledning var spärrat. Jag hade ingen aning om varför, men antagligen har någon hackat kontot, antingen för att av någon anledning komma åt mina mejl eller använda kontot för att skicka skräppost eller liknande
   Jag blev inte direkt glad, faktum är att jag blev riktigt sur och irriterad. Men sen började jag fundera över varför jag reagerade på det sättet, det handlade ju trots allt bara om ett spärrat konto. Jag hade inga hemliga mejl med personlig information eller något liknande, ingenting som kunde skada mig om det kom i orätta händer
   Faktum är att ingenting i mitt liv direkt hade förändrats eller försämrats av att mitt mejlkonto blivit spärrat, ingen hade skadat mig på något sätt… så varför reagerade jag ändå som jag gjorde?
   … jo, för att mitt mejlkonto är en del av mig, även om det är en liten del så är det ändå del av den människa jag är. På det sättet handlar det om ett intrång i mitt personliga liv, och därför är det också en fråga om personlig integritet, oavsett hur litet intrånget är

Efteråt kände jag mig tvungen att fråga: hur mycket av den människa jag är vill jag verkligen definiera genom konton på olika sidor på internet, hur stor del av mitt personliga liv vill jag ha kopplat till nätet?
   Jag har alltid sett internet och alla tjänster det erbjuder som ett fantastiskt sätt att ta kontakt och kommunicera med andra människor varhelst i världen man befinner sig. Men det är en sak att använda nätet som ett verktyg för att kommunicera, det är någonting helt annat att ha det personliga livet uppkopplat där. Riskerna med internet är ibland minst lika stora som möjligheterna, särskilt när det gäller hur mycket privat information man har knutet till det
   En analogi: om jag enbart hade använt snigelpost istället för mejl så hade den som velat komma åt min personliga post behövt bryta sig in antingen i min brevlåda eller där jag bor, medan allt som krävs för att komma åt mina personliga mejl är att sätta sig framför en dator var som helst i världen och hacka mitt mejlkonto… någonting att tänka på

Ett sådant problem som att få sitt mejlkonto hackat skulle inte existera om man använde traditionell post istället för mejl. Jag förordar naturligtvis inte att man helt avsäger sig internet på grund av riskerna, men däremot borde man på allvar fundera över vilken sorts information man lägger ut på nätet, och om det verkligen är värt det
   Vårt personliga liv på nätet blir automatiskt en del av den människa vi är, och det är värt att hålla i minnet att varje gång vi lägger ut personlig information på nätet så blottar vi oss inför bokstavligt talat hela världen. På det sättet blir vår integritet också sårbar, och om en människa inte har någon integritet så har hon inget privatliv, och har hon inget privatliv så har hon ingenting kvar att definiera

Det är natten innan julafton, klockan står på 4.25. Mörkret ligger tungt runt omkring mig, mina ögonlock än stängs, än öppnas och jag känner mig fullständigt utmattad… ändå finner jag det omöjligt att sova
   Jag vet inte riktigt vad det är som ger mig sådana sömnsvårigheter. Det har varit så mer och mer på sistone. Jag känner ingen riktig julstämning heller i år, som om känslorna fortfarande väntar på den snö som aldrig kom
   Kanske har min insomnia ingenting alls med julen att göra, utan istället den mörka årstiden, det är ju lätt att tappa modet när det är så mörkt hela tiden. Jag börjar tänka på året som har gått, vad jag har gjort, vilka människor jag har träffat, alla saker som hänt… och inte hänt. I mörkret som omger mig är jag ensam med mina tankar, som flyter ut i allt vidare cirklar på det speglande vattnet som är mitt minne…

Min vår kändes faktiskt riktigt bra, som våren brukar. Mycket hände på en och samma gång, jag studerade sista terminen vid universitetet, jag gjorde debut som gatumusikant i Stockholm (!) och dessutom fick jag möjlighet att göra en sak jag länge drömt om att få göra, men den sistnämnda upplevelsen är det bara en väl förtrogen skara människor som känner till!
   Jag mådde bra den våren… men det var min sista vår bosatt i Stockholm, och i somras slutade jag studera och flyttade tillbaka till Linköping igen. Jag vet inte riktigt hur jag kände just då, men allt eftersom tiden gick och sommar blev till höst blev jag istället upptagen med att fylla 25 år. Jag fäste ingen större vikt vid händelsen eftersom jag alltid har tyckt att åldern bara är en siffra man inte bör hänga upp sig på alltför mycket, men nog känns det att man blir äldre
   Hösten gled sedan förbi relativt snabbt. Jag fyllde min tid med musik, några krogbesök och ett par konserter. Jag träffade ett par nya vänner som jag hoppas få behålla ett tag. Jag började också färdigställa min roman Vägen till Paradiset, någonting jag är riktigt stolt över. Jag satte en deadline för den vid nyårsafton och jag är faktiskt riktigt nära att hålla den, men vad gör det om jag kanske drar över tiden några dagar, den kommer bli så mycket bättre när den väl är klar!

… så var det plötsligt vinter, december kom men ingen snö. Jag köpte jul-te i en butik på stan och bakade pepparkakor medan jag lyssnade på Schuberts Ave Maria, i ett naivt försök att försöka hitta nån sorts julstämning
   Nu sitter jag här natten innan julafton, och kan inte sova. När jag har kommit så här långt står klockan redan på 4.55, men sömnen verkar ändå inte vilja infinna sig. Detta är verkligen en text skriven på impuls, frampressad genom halvslutna ögonlock och filtrerad genom en hjärna som känns som om den vore gjord av gelé… kanske hinner jag somna och få i alla fall ett par timmars sömn innan den Stora Dagen, man kan ju alltid hoppas

GOD JUL!

Den årliga Salemmarschen går av stapeln i Stockholms på lördag. En demonstration som anordnats av den högerextrema rörelsen Salemfonden, för att bekämpa ”svenskhatet” och ”våldet emot svenskarna”, till minne av Daniel Wretström, en 17-årig vit makt-medlem som år 2000 misshandlades till döds. Motdemonstrationer från vänsterpolitiska och antirasistiska organisationer har arrangerats varje år sedan starten 2000, och ska också genomföras detta år
   Men precis som främlingsfientligheten flyttade in i finrummen när SD kom in i riksdagen förra året, läggs Salemmarschen i år tillfälligt ner och en demonstration kommer istället att hållas mitt i Stockholms city, ett drag som kan tolkas som ett försök av de högerextrema att värva nya medlemmar genom bättre synlighet. Medverkande är Svenskarnas parti, Nationaldemokraterna och Nationell Idag

Taktiken från de högerextrema är att rationalisera våldet emot invandrare genom att framställa det som ett svar på våldet som begås emot svenskar av invandrare, samtidigt som man avfärdar all legitim kritik som ”politisk korrekthet” eller ”mörkläggning”. Daniel Wretström ses som något av en martyr för vit makt-rörelsen, och är ett exempel på hur man använder våldshandlingar emot svenskar som försvar för det våld som begås av svenskar emot invandrare. Det är ungefär samma strategi som högerextrema krafter använt sig av ända sedan Hitlers Nazityskland
   Det är ändå lite ironiskt att nynazister, den grupp som tillsammans med fascister allra mest förknippas med hat och våld, säger sig vara emot hat och våld just när det gäller svenskar. Tyvärr är det svårt att få nynazisterna själva att se den ironin, då de ser vithyade människor som mer värda än andra. Man använder skillnader och olikheter mellan människor i olika kulturer för att etablera en sorts hierarki mellan olika raser, naturligtvis med vithyade människor överst på listan. För att kunna förtrycka eller motarbeta en hel grupp människor måste man ju faktiskt ha uppfattningen att den grupp man själv tillhör är högre stående
   Sådana här demonstrationer är helt enkelt en projicering av dessa människors eget hat emot människor som inte är som dem, människor som tänker, agerar och lever annorlunda. Det påstådda svenskhatet är egentligen ett kodord för någonting annat: en djupt rotad främlingsfientlighet, en rädsla för att i framtiden bli i minoritet och förlora sin ställning som privilegierad samhällsgrupp. Detta är ett fenomen som kan upptäckas i många europeiska länder idag, och inte minst i USA

Att hålla en demonstration emot svenskhat är lite som att demonstrera emot någonting som inte finns. Det finns väl få tänkande människor som skulle säga att invandrare idag har någon slags privilegierad och upphöjd plats i samhället, det har snarare varit tvärtom under mycket lång tid. Invandrare har förtryckts om och om igen, förtalats, diskriminerats och felbehandlats. Att förneka detta är helt enkelt inte möjligt, varför inte hävda att förintelsen aldrig ägde rum när man ändå är igång?
   Att försöka hjälpa invandrare att få ett bättre liv och möjlighet att kunna försörja sig själv och sin familj är inte samma sak som att ge dem en privilegierad plats i samhället. Att aktivt försöka hjälpa en viss grupp medborgare betyder inte att man motverkar en annan grupp. Faktum är att det mesta i samhället som gynnar invandrare, såsom kampen för mänskliga rättigheter, gynnar även de som är högerextrema, motståndet emot våld och diskriminering i samhället inkluderar även de högerextrema, att alla människor ska ha samma fri- och rättigheter gäller även för de högerextrema

Min personliga hållning som humanist är att man bör fokusera på människan under huden, istället för huden över människan. Jag ser inte ras, i det att jag inte gör skillnad på människor baserat på deras olikheter. Men jag ser ras, i det att jag förstår att människor från olika kulturer och/eller länder beter sig annorlunda, och ofta har olika värden och mål. Men det betyder inte att de som är annorlunda än oss automatiskt är sämre
   Det kan vara minst lika stor skillnad mellan två människor som tillhör samma ras, som mellan två människor som tillhör olika raser, och Salemmarschen tillsammans med de motdemonstrationer den framkallar ser jag som ett tydligt exempel på detta