KarlHenrikKarlsson

Idag är det 25 år sedan på dagen som Palme sköts ihjäl mitt på öppen gata i centrala Stockholm. En oerhörd tragedi, som inte lämnade någon oberörd. Jag tror inte det finns en enda människa idag i Sverige, i alla fall inte om man är det minsta intresserad av politik, som inte har något sorts förhållande till Olof Palme. Han var en så oerhört stark och karismatisk ledare och älskad av så många att det knappast funnits någon sedan honom som nått upp till samma kaliber. Hans arbete utomlands är nog det som de flesta minns och uppskattar, hans dialog med omvärlden hade en omfattning och en som vi knappast sett sedan dess

Jag föddes samma år som Palme dog, rättare sagt ett halvår senare, så mina uppfattningar av honom och mordet på honom har alla filtrerats genom det kollektiva medvetandet hos Sveriges befolkning, i efterhand konstruerats i mitt medvetande som en bild av en av Sveriges största och mest berömda statsministrar genom tiderna
   Jag har aldrig trott att det var Christer Petterson som mördade Palme, mycket på grund av att teknisk bevisning samt pålitliga vittnen saknas (Lisbet Palmes vittnesmål avfärdas av de flesta som oerhört opålitligt). Lägg nu till att Petterson var alkoholiserad, och knappast var någon proffsskytt av den kaliber som skulle behövas för att utföra mordet. Det är väldigt osannolikt att Petterson skulle ha några motiv att mörda just Olof Palme av alla människor
   Leif GW Persson, en av de starkaste kritikerna av polisutredningen, har med rätta pekat ut att politiska personer nästan alltid mördas på grund av politiska motiv. Petterson var knappast politiskt aktiv, han hade aldrig något trovärdigt motiv att utföra mordet, enligt mig var han på fel plats vid fel tillfälle



Förlusten av Palme gjorde nog dock stor skada för Sverige, eller rättare sagt så förhindrade det Sverige att fortsätta vara den starka, tydliga röst i omvärlden som den var under Palmes tid. Det är väldigt ovanligt att politiker idag är lika principfasta och trovärdiga som Palme var. Det är också väldigt ovanligt med politiker som är lika älskade som Palme, det närmaste man kan komma i älskvärdhet av en statsminister på senare år är väl antagligen Göran Persson, men inte ens han nådde upp till Palmes nivå
   Jag tänker också på trovärdigheten som politiker. Att stå upp för sina principer och det man tror på är alldeles för ovanligt idag. Lars Ohly är en av de få partiledarna i riksdagen idag som äger denna trovärdighet. Ohly står för sina åsikter, oavsett hur mycket kritik och mothugg han får, detta får i alla fall mig att beundra honom (även om jag inte är vänsterpartist eller håller med om precis allting Vänsterpartiet vill göra)
   Man blir nästan förbluffad när man lyssnar på Carl Bildts uttalanden om situationen i arabländerna idag. Om Libyen har det nästan bara varit tal om ”stabilitet” (vad som nu exakt menas med det), och att ta hem de svenskar som är kvar i Libyen. Jämför nu dessa uttalanden med när Palme 1975 kallade medlemmarna av Francos fascistregim för ”Satans mördare” (Lars Ohly använde förresten exakt denna term om Israels agerande emot Ship to Gaza förra året)

Jag undrar när vi återigen ska få en statsminister som i sanning vågar stå upp för det de tror på och vill, på samma sätt om Olof Palme gjorde. Det kommer kanske dröja väldigt länge innan vi har en sådan statsminister igen, men hoppet dör aldrig. Palmes arv lever vidare än idag, och han är en förebild för många politiker. Låt oss hoppas de tar till sig Palmes ord och tankar fullt ut, och skapar det Sverige som verkligen står starkt och enat i världen

Alldeles för få människor gör det, alldeles för få människor vågar på allvar göra det. Alldeles för få människor har modet och styrkan att se sin egen okunskap i ögonen, att erkänna för sig själva att de inte har alla svar. Alldeles för få människor vågar någonsin säga: ”Jag vet inte”

Vi är meningsskapande djur, det innebär att vi till stora delar är benägna att välja en dålig förklaring än ingen förklaring alls. Det är grunden till alla konspirationsteorier som någonsin funnits. Vi ser mönster där de inte finns, för det är alltför påfrestande att inte ha ett svar på de frågor vi har, särskilt om dessa frågor är av fundamental natur, det vill säga någonting som om den frågan besvarades för alltid skulle förändra våra liv och vår syn på världen. Exempel på sådana frågor vore: ”är universum oändligt eller inte?”, ”vad orsakade Big Bang” eller ”finns det en gud?”
   Den här typen av frågor är människor i allmänhet oerhört obekväma med att inte veta svaret på. Vi vill ha kontroll, en mening med tillvaron, en förklaring på varför världen och universum ser ut som de gör

Det är ett logiskt felslut att säga: eftersom vi inte har svaret på den här frågan, så är svaret detta ogrundade påstående som jag har lagt fram
   Låt mig ta ett exempel. Många religiöst troende människor drar slutsatsen att, eftersom vi inte vet hur universum ”skapades”, så måste det vara gud som skapade universum. Detta är ett typiskt logiskt felslut. Det kallas på engelska argument from ignorance. Att acceptera ett påstående i brist på ett annat, ett typiskt exempel på människans starka vilja att finna en förklaring på tillvaron

Det vackra i att säga att man inte vet, är att man då erkänner och accepterar sin egen mänsklighet, sin fallibilitet, den där skrämmande okunskapen som de flesta människor inte vill se i ögonen
   För att citera Sokrates: den riktigt visa människan, är hon som vet hur lite hon vet


Dagens musiktips: Creedence Clearwater Revival - "It came out of the sky"

I took her words of wisdom
put them in the back of my mind
next to all my insecurity and doubt

And suddenly what she had said
and the emotions it had stirred
was all that remained within me

And I was finally free to think clearly
for the first time, in a long time

Now I know what I want
I think I'm ready for her now


Dagens musiktips: The Beatles - "All you need is love"

Miljöpartiet gör upp med regeringen om invandringspolitiken, för att förhindra att Sverigedemokraterna får inflytande. Det handlar främst om anhöriginvandring, sjukvård för papperslösa och asylfrågor som MP vill göra upp om
   Miljöpartiet är ju inget uttalat vänsterparti, även om deras politik ofta förknippas med vänsterpolitik så har MP ofta samarbetat med partier på högerkanten förut, på alla nivåer

Jag tycker förstås inte något vidare om Alliansen, jag ställer mig inte bakom deras politik, men när det gäller invandringsfrågan så är det en alltför viktig fråga för att låta ett parti som Sverigedemokraterna få inflytande i. Därför tycker jag (och många med mig) att den bästa lösningen är en bred parlamentarisk uppgörelse i riksdagen om dessa frågor, och jag är glad att Miljöpartiet och Alliansen nu närmar sig varandra och öppnar upp för diskussioner och uppgörelser
   Medmänskligheten och solidariteten måste komma i första hand, oavsett vem det gäller eller vid vilken tidpunkt. Sedan kan SD leka martyrer så mycket de vill, så hoppas vi att väljarna ser igenom deras maskerad i tid för nästa val!


Dagens musiktips: Aram Il'yich Khachaturian - "Cello Concerto"

FN:s generalförsamling förklarade förra året i en resolution att den första veckan i februari varje år skulle vara ”world international faith harmony week”, på initiativ av Kung Abdullah av Jordanien. Detta infaller alltså i nuvarande vecka. Denna resolution understryker att en ömsesidig förståelse och dialog mellan olika religiösa grupperingar är grunden för en kultur präglad av fred och samförstånd, samt uppmanar medlemsstaterna att sprida budskapet om inter-religiös harmoni och välvilja i världens kyrkor, moskéer, synagogor och andra platser av dyrkan

Personligen tror jag ju förstås att världen skulle se mycket bättre ut, om ingen dyrkan av varken människor eller gudar ägde rum någonsin någonstans. Men om det nu är så att vissa människor faktiskt behöver religionen (vilket man på relativt säker grund tyvärr fortfarande kan argumentera för), så är det kanske nödvändigt att hitta en mer pragmatisk lösning. Det innebär naturligtvis inte att man slutar arbeta för ett ”avskaffande” av religionen, men det är kanske nödvändigt för världen att hitta en gemensam grund att stå på när det gäller just religion, för att på så sätt åtminstone försöka visa ömsesidig respekt och vilja att leva i fred sida vid sida, ett trängande behov som blivit alltmer tydligt runtom i världen
   Det är ett oerhört välkommet beslut från FN att driva igenom resolutionen, det är ett konkret försök att göra världen till en fredligare, säkrare och bättre plats. Resolutionen färgas dock av religiöst språkbruk så till vida att spridandet av och förståelsen för ”kärleken till gud” uttryckligen nämns som ett av målen. Det handlar alltså inte direkt om att arbeta för fler sekulära statsskick, eller vikten av att hålla religionen utanför politiken, något som vore ännu mer välkommet, då det ofta är i de länder där religionen är nära knuten till politiken som större delen av det religiösa våldet och den religiösa extremismen syns

Det finns förstås de som jämställer ”sekularism” med ”ateism”, någonting som är helt felaktigt. Det är naturligtvis inte bara ateister eller skeptiker som vill försvara sekularism, poängen med sekularism är ju att den både skyddar de troende och de icke-troende på en och samma gång. Genom att göra staten neutral i fråga om världsåskådning och religion gagnar detta människor i båda lägren. Ateisten är skyddad för religiös indoktrinering (i alla fall från statligt håll), och den troende är fri att ägna sig åt sin personliga religion, så länge denna inte inkräktar på andra människors fri- och rättigheter
   En sekulär stat är varken ateistisk eller religiös, utan som sagt helt neutral i sådana frågor, vilket gör det till det mest hållbara statsskicket och någonting vi borde eftersträva mer än allt annat

Det stora problemet med religionen är att den, överallt och i stort sett alla former, delar upp människor i motsatta grupper, vi-emot-dem: de som inte accepterar och dyrkar vår gud är inte välkomna hos oss
   Det är i den här hållningen som mycket (om inte all) osämja mellan religioner bottnar. Jag har ännu inte sett den religion som har en explicit humanistisk syn på människan, i alla fall inte som humanismen definierats av de flesta människor sedan renässansen via upplysningen och den franska revolutionen fram till våra dagars humanister, med människans fria vilja och okränkbara frihet i centrum
   Hur kan olika religioner, som lägger fram motsatta och varandra uteslutande ontologiska utsagor om hur verkligheten är beskaffad, någonsin kunna leva respektfullt sida vid sida. Jag vet, det finns exempel på att det fungerar, men jag undrar om det egentligen gör det. En kristen och en muslim kanske kan leva som grannar, men faktum kvarstår att enligt deras respektive tro, så kommer den andre brinna i helvetet efter döden. Hur kan det någonsin vara en hälsosam relation?
   Jag säger inte att det är omöjligt för människor med olika religiös bakgrund att leva i samförstånd sida vid sida, men i sådana situationer uppstår med all sannolikhet friktioner av olika slag, som ibland till och med tar sig dödliga uttryck. Det finns i de flesta religioner en hemlig längtan efter världens undergång och livets slut, så att det riktiga livet efter döden kan ta vid. Jag har svårt att se hur världsåskådningar som inte tar livet på större allvar än så, på allvar skulle kunna bygga upp en hållbar, respektfull och harmonisk relation till varandra


Dagens musiktips: Nina Kinert - "Play the world"