KarlHenrikKarlsson

Jag sitter utomhus på lantstället en lördagskväll, med ett glas rödvin i handen och solen i ögonen. Det har varit varmt hela dagen, trots att det åskade igår natt… kvällsvinden blåser svagt i trädkronorna, snart börjar solen gå ner i väster, men ännu står den högt på himlen. Grillen är tänd, snart ska de första köttbitarna läggas på. Min familj och släktingar förbereder maten, eller sitter och försöker ta in det sista solljuset innan mörkret faller. Mina två kusiner leker restaurang utomhus... eller var det café?
   På radion sjunger Veronica Maggio om en man som har förmågan att ge henne multipla orgasmer, som någon sorts bisarr kontrast till det lugna lantlivet. Jag har ingen internetuppkoppling och ingen täckning på mobilen… och jag har aldrig känt mig mer fri än just nu

Det är sommar 2011, en sommar som redan nu börjar lida emot sitt slut. Juni och juli försvann innan man visste ordet av, snart kommer augusti och efter det förändras färgen på träden och hösten tar vid
   Det man gillar bäst försvinner alltid fortast, åtminstone är det så man brukar säga… ”underbart är kort” och allt det där. Men för oss människor som lever i nuet är det så att varje minut, varje sekund räknas, och då känns sommaren mycket längre än den annars skulle göra

Ända sedan jag lärde mig att leva i nuet tycks tiden gå långsammare än den gjorde tidigare. Varje dag känns som två, och varje vecka som en månad. Mina somrar försvinner, men inte lika snabbt som tidigare. Det mest märkbara är att jag knappt har tråkigt alls längre, för lever man i nuet så finns det alltid någonting att uppskatta, någonting att hänge sig åt. Denna sommar har gett mig nya upplevelser, likadant som förra sommaren, och förhoppningsvis blir det likadant nästa sommar
   För är det inte det som livet går ut på: att uppleva nya saker, träffa nya människor på nya platser. Troféer och rikedomar är ingen tröts när du ligger på din dödsbädd… men det är däremot de fina minnen du har, och inte minst de människor som står vid sidan om dig och håller din hand när du drar ditt sista andetag

… det är det som det innebär att leva i nuet, att till fullo uppskatta en lördagskväll med ett glas rödvin i handen och solen i ögonen, när kvällsvinden blåser svagt i trädkronorna… att till fullo uppskatta vad det innebär att leva

Jaha, så var man tillbaka i hemstaden Linköping igen, efter en fem år lång odyssé i främmande land… för övrigt kallat Stockholm. Jag trodde att jag skulle stanna där en längre tid, men brist på jobb och lägenhet tvingade mig, såsom så många andra unga, därifrån och tillbaka till där jag kom ifrån
   Men nu bor jag alltså återigen i Linköping, och det är ändå inte fy skam! Det finns många platser på denna jord som är värre att bo på, och ens hemstad är ju alltid ens hemstad. Nu gäller det bara att hitta ett jobb och en hyfsad lägenhet här, något som inte borde vara helt omöjligt

Jag kommer, med mitt filosofiska sinnelag, att tänka på Platon och hans så kallade ”grottliknelse”, där han jämför det intellektuella uppvaknandet med att, efter att ha tillbringat hela sitt liv i en mörk grotta plötsligt stiga ut och se det naturliga ljuset. Det är ungefär så jag känner det efter att ha bott och studerat fem år i Stockholm: jag har stigit ut ur en mörk grotta och sett ett ljus som är så oerhört vackert att det knappast kan beskrivas i ord
   Att lämna sin hemstad och upptäcka en helt ny stad kan till en början kännas skrämmande, fascinerande, spännande, obehagligt, ett förminskande och samtidigt ett förstorande av sig själv. Jag kände allt detta på en och samma gång… ungefär som att efter ett liv i en mörk grotta stiga ut och se det naturliga ljuset

Nu har jag alltså lämnat den underbara staden Stockholm, men det ljus jag såg där kommer jag ta med mig tillbaka till min hemstad. Platon sa att den som en gång stigit ut ur grottan aldrig vill gå tillbaka ner i den igen… men jag håller inte med, den som stigit ut ur grottan kan faktiskt ha en fullgod anledning att stiga ner i den igen, nämligen att dela med sig av det underbara ljuset bland de stackars varelser som fortfarande sitter fast där nere…

Hon kom från ett land i Asien, hon hade svart hår och världens vackraste ögon… jag träffade henne när vi läste kinesiska tillsammans. Jag gick andra året på gymnasiet, och var bara sjutton år gammal

Jag förstår fortfarande inte hur jag vågade prata med henne den där första gången. Vi stod båda på busshållplatsen, hon lite framför mig, jag snett bakom. Jag hade sett henne många gånger förut, men aldrig vågat prata med henne, på den tiden vågade jag knappt prata med någon när jag var ensam
   Men med henne gick det bra, jag har aldrig ångrat att jag tog steget framåt och frågade om hon var på väg hem, trots att jag egentligen inte vågade. Vi åkte bussen en bit tillsammans, hon bodde inte så långt från mig. Hon gav mig sin msn-adress, och vi träffades nästa gång veckan därpå, hemma hos henne
   Jag kommer fortfarande ihåg den kvällen så tydligt, jag antar att jag var nervös, men jag ville så gärna vara med henne att det inte spelade så stor roll. Jag kommer ihåg hur det kändes att ligga i hennes säng för första gången. Vi drack te och såg på film, Grease, en lagom romantisk film. När filmen var slut så la vi oss bredvid varandra, på det där sättet man gör när man är tonåring… jag glömmer aldrig hur det kändes att kyssa henne första gången, inte heller hon lät när hon frågade mig om jag ville…

Dagen efter vi hade setts första gången hade hon en halsduk på sig, för att dölja sugmärket jag hade gett henne kvällen innan. Vi fortsatte träffas i ungefär en månad, både i och utanför skolan. Jag antar att vi var tillsammans, även om ingen av oss inte sa det rakt ut. Jag fick känslan av att hon skämdes för att ses tillsammans mig, jag vet inte varför. Nu inser jag att det kanske bara var oerfarenhet eller nervositet, vi var ju trots allt bara tonåringar
   Jag visste det inte då, men nu i efterhand har jag förstått att jag tyckte om henne mycket mer än jag var medveten om. Det är först efter att ha förlorat henne som jag inser vilken fin människa hon var. Nu ångrar jag att jag inte höll kvar henne hårdare än jag gjorde. Kanske hade det fungerat mellan oss, det vet jag inte… men vad jag vet är att jag på den tiden antagligen älskade henne…

Jag har träffat henne några gånger när vi varit lite äldre också, och jag tycker fortfarande om henne. Jag tror aldrig att jag kommer att glömma min allra första kärlek… jag hoppas du vet vem du är om du läser det här, jag hoppas att den tiden vi var tillsammans gav dig någonting, och att du inte ångrar att du svarade mig den där gången jag började prata med dig på busshållplatsen