KarlHenrikKarlsson

Jag såg häromdagen en dokumentär kortfilm med namnet ”Killing the chickens to scare the monkeys”. Filmen syftade till Kinas strategi att avrätta de som sätter sig upp emot kommunistpartiet för att skrämma befolkningen till att underordna sig och förhindra framtida uppror
   Detta är förstås inget nytt fenomen, vilket alla som följt med någorlunda i världspolitiken de senaste åren vet. Redan 1989 på Himmelska Fridens torg demonstrerade människor i Kina emot kommunistdiktaturen, för mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Obeväpnade demonstranter dödades av militär därför att de vågade stå upp för det de trodde på. Men på över tjugo år verkar inte så mycket ha hänt i landet när det gäller dessa frågor. Faktum är att händelsen 1989 tystas ner så pass mycket att vissa ungdomar i Kina idag inte ens känner till den

En kritisk vändpunkt kom 2010, när Nobels fredspris tilldelades som bekant Liu Xiaobo, som länge varit en stark regimkritiker, något som uppenbarligen irriterade KKP (Kinas kommunistiska parti). I och med tilldelandet av fredspriset till Xiaobo tog västvärlden, eller i alla fall den norska nobelkommittén, tydligt avstånd ifrån kommunistpartiets styre av Kina, ett oerhört viktigt avståndstagande speciellt eftersom det handlar om ett sådant högt värderat pris som nobelpriset
   Repliken från Kina var förstås att bojkotta Nobelpriset, och det gick så långt att Kina instiftade ett eget pris vid namn ”Konfucius fredspris”, vilket 2010 tilldelades vicepresident i Taiwan: Lien Chan, som tyvärr vägrade att ta emot det. Priset gick istället till en sexårig kinesisk flicka som fick ta emot priset å den egentliga pristagarens vägnar. 2011 tilldelades Vladimir Putin priset för att ha ”ökat Rysslands militära och politiska status”

Fredspris eller inte står en sak ändå klar: ett land som mördar oliktänkande av den enda anledningen att de är oliktänkande, ett sådant land varken förtjänar eller kan behålla sin status som supermakt särskilt länge. Ett sådant land kommer sakta vittra sönder inifrån förr eller senare, vilket historien har visat oss om och om igen. Särskilt när det handlar om ett land som Kina, som är en snabbt växande ekonomi och som därför redan har hela världens ögon på sig

En fri och demokratisk värld kommer aldrig att kunna byggas på sådana grunder. En fri och demokratisk värld är
en värld byggd på Upplysningens värderingar, på sekulära, demokratiska värderingar, på humanism, individuell frihet och medmänsklighet. De krafter som kämpar för dessa värden har historiskt sett alltid till slut hamnat på den vinnande sidan
   Dessutom kan en hel befolkning människor aldrig skrämmas till lydnad, det kommer alltid finnas de som trots farorna talar ut om det de tror på, och aldrig kommer förlora tron och hoppet om en bättre framtid
   … man kan tysta en människa, men aldrig tysta en idé om frihet

Alla har vi väl någon gång förlorat oss i en film, en bok eller någon annan sorts berättelse, så mycket att man helt glömt bort sitt verkliga liv. Känslan av att få glömma bort vem man är för en stund och istället helt gå upp i en fantasi är oerhört tilltalande, och vill jag hävda till och med nödvändigt för en människa
   Att berätta eller lyssna till en historia är att gå in i en annan verklighet för en stund. Att berätta en historia är att skapa av parallellt universum, ett universum där en ny värld skapas, och där den gamla världen återskapas

Historieberättandet har varit en del av mänsklighetens tillvaro så länge det funnits människor som varit kapabla till abstrakt tänkande. Det är i princip ingenting som skiljer mellan de historier vi berättar idag i böcker och filmer, och de historier människor berättade för tusentals år sedan runt lägereldarna och på de antika teatrarna. Behovet av att då och då lämna verkligheten genom fiktion är detsamma som då
   Fiktionsvärlden är en meta-existens, genom vilket vår verklighet filtreras och tillåter oss att reflektera över världen och vårt eget liv på ett sätt vi annars inte har möjlighet till. Fiktionen är ett sätt att hänge sig åt fantasin samtidigt som man aldrig lämnar verkligheten på riktigt

Ett liknande fenomen kan man hitta i någonting vi alla tar för givet: våra drömmar
   I drömmen filtrerar vi också vår verklighet, fast då i omedvetet tillstånd. Vårt eget psyke försätter oss i hypotetiska situationer där vi ständigt ställs inför olika situationer och scenarion, drömmen tvingar oss att uppleva både risker och möjligheter för att på så sätt förbereda oss på att möta liknande situationer i verkligheten
   Drömmar har en förmåga att ibland nästan vara mer verkliga än verkligheten själv. Det är också deras funktion att efterlikna verkligheten så nära som möjligt. Precis som den fiktiva historien är drömmen en fiktion genom vilket vår verklighet filtreras… på så sätt är en dröm precis som en berättelse, men en berättelse om oss själva, i oss själva

Vi har alla ett inneboende behov av att ibland lämna verkligheten bakom oss, det är därför fiktionen är så viktig för oss… det är därför barn tycker om att höra sagor berättas för dem innan de somnar, det är därför de flesta människor tar med sig en bok på en lång resa, det är därför teatern aldrig kommer att dö, det är därför litteraturen och filmen kommer fortsätta trollbinda människor under hundra- och tusentals år framåt… och det är därför människor drömmer om natten
   Ibland är fantasin mer relevant än verkligheten, för det är bara genom vår fantasi som vi på allvar kan förstå vår verklighet