KarlHenrikKarlsson

Igår natt hade jag fruktansvärt svårt att somna. Nej, det var inte det faktum att jag inte har något jobb jag låg och oroade mig för, inte heller min dåliga ekonomi. Det var någonting i min egen existens som inte gav mig någon ro, som gjorde att jag för mitt liv inte kunde sluta ögonen och slappna av

Det jag kände var det som brukar kallas existentiell ångest, ett tillstånd där en människa på allvar reflekterar över sin egen existens, där hon på allvar försöker hitta och definiera sin egen plats i universum. En sådan reflektion kan förändra en människas liv, när så djupa insikter kommer upp till ytan att de tränger igenom själva verkligheten och nästan tycks vara overkliga. Men en kanske ännu viktigare del av detta är när människan kontemplerar den raka motsatsen: sin egen framtida icke-existens
   Människan är kanske den enda varelsen som förstår att den själv en dag ska dö. Detta är det pris vi betalar för vår så oerhört långt utvecklade intelligens: förmågan att förstå och kunna planera vår egen framtid, även vid de tillfällen då den framtiden är ytterst obehaglig för oss. Det är en märklig sak att ju mer man tänker på det, desto mer inser man att ens egen existens bara är en av många, och inte ens särskilt betydelsefull i det långa loppet. Ju mer vi försöker expandera vår kunskap, desto mindre tycks vi själva bli
   ”Ju mer människan vet, desto mer vet hon hur lite hon vet” – Sokrates

Jean-Paul Sartre är den filosof som först gjorde begreppet existentialism välkänt i mitten av 1940-talet, men det begreppet syftar på har funnits där så länge det funnits tänkande, kännande människor på jorden. Ända sedan Sokrates införde sin metod att genom frågor och diskussioner nå fram till sanningen om världen och människan, via Kirkegaard och Nietzsche, ända fram till våra dagar då allt fler av våra forskare ansluter sig till hypotesen att vårt universum bara är ett av många, en liten del av ett ofantligt större multiversum, bara en av många bubblor av rumstidslig existens som existerar sida vid sida
   Existentialismen blir högst påtaglig i sådana tider vi lever i just nu. Den ekonomiska krisen och den höga ungdomsarbetslösheten har fått vissa att tala om en ”förlorad generation” människor som nu växer upp i ruinerna av det som en gång var ett stolt och starkt Europa. Just vid sådana tillfällen blir vår egen existens oerhört viktig för oss, vi tvingas reflektera mer över vilka vi faktiskt är och hur vi ska forma våra liv så konstruktivt som möjligt

Den där natten när sömnlösheten plågade mig så svårt var det här det enda jag kunde tänka på. Det var nästan som en dröm, själva döden kändes som en dröm… en dröm som jag en dag aldrig kommer att vakna upp ifrån igen…

Ingen har väl undgått alliansens kampanj för privatiseringar under de senaste åren. Tillsammans med skattesänkningar har privatiseringar varit en av hörnpelarna i de borgerliga partiernas politik, med tveksamma resultat. Ingen har heller undgått de rapporter om den många gånger bristfälliga privata äldrevården som bara blir fler och fler
   Varför är då privatiseringen av äldrevården så viktig för de borgerliga partierna? Valfrihet är slagordet som högerpolitiker ofta använder, som om valfrihet verkligen var det som efterfrågades mest av de äldre. Men jag har alltid haft den galna idén om att det äldre vill ha mest av allt är kvalitativ vård, oavsett om den är privat eller inte… rätta mig gärna om jag har fel

Det är någonting jag inte riktigt förstår… de gamla kommer väl alltid att välja de kvalitativt bästa vårdplatserna, oavsett om de är kommunalt ägda eller privatägda? Det är naturligtvis möjligt att välja en annan vårdplats även om det handlar om kommunala alternativ, och visst är det skillnad också på kommunala vårdplatser, med den enorma skillnaden att det inte existerar något ekonomiskt vinstintresse och därmed heller inga neddragningar på kvaliteten av ekonomiska skäl
   Det som har uppdagats gång på gång är ju att privat äldrevård många gånger är mycket sämre än kommunal vård, främst på grund av att den ekonomiska vinsten prioriteras högre än kvaliteten. Det betyder att den privata vården ändå inte kommer locka till sig de äldre om möjligheten att välja finns, och det betyder ju att privatiseringen är irrelevant för valfriheten
   Dessutom finns det de gamla människor som av olika anledningar inte har möjlighet att välja den vård de vill ha, utan som tvingas till ett privat vårdföretag eftersom det inte finns något annat alternativ. Om det privata vårdföretaget då missköter sig, så har den gamla tvingats välja ett sämre alternativ. Att den privata vård de tvingas ta bara är ett av många privata vårdalternativ är då fullständigt irrelevant. För många människor är inte vården valfri, och det är då samhällets och statens skyldighet att ge dem den bästa möjliga vården, och den bästa möjliga vården är den vård som är fri från ekonomiskt vinstintresse

Samma argument kan också appliceras på privatisering av skolundervisningen. Friheten att välja utbildning har ingen relevans, eftersom de sämre alternativen sållas bort vare sig de är privatägda eller inte. De kommunala skolor som håller hög kvalitet och har bra rykte är de skolor som eleverna kommer dras till, och om det rör sig om privata skolor är återigen risken stor att det ekonomiska vinstintresset får ägarna att tumma på kvaliteten
   Om man ser på problemet ur det perspektivet verkar argumentet att valfrihet är en bra anledning till att privatisera lite märklig

Elever i skolan är inte handelsvaror, gamla människor i behov av hjälp är inte handelsvaror. Vi måste börja erkänna humaniteten hos människor och se dem som tänkande, kännande varelser istället för kassakor. Börjar vi värdera människor efter deras produktivitet eller hur pass mycket de bidrar till samhället, då har vi glömt någonting fundamentalt i vår människosyn, nämligen att varje människa är född med exakt samma fri- och rättigheter som alla andra, och förtjänar att behandlas därefter
    Borgerliga politiker säger sig ofta stå bakom människans rättighet att välja, men det är tydligt att denna ”rätt att välja” inte är någonting annat än ett rent utnyttjande av människor, och en människosyn som inte är värdig högt uppsatta politiker
   INGEN ska tjäna pengar på någonting som människor inte kan leva utan, någonting som människor behöver för att leva ett fortsatt värdigt liv. Kapitalism hör helt enkelt inte hemma i trygghetssystemet

En del menar att ett enat Europa är det enda sättet att tävla med Kina och Indien när dessa två framtida stormakter växer allt större och starkare. Men drömmen om ett enat Europa verkar istället ha blivit något av en mardröm, där enigheten bytts ut till det rakt motsatta: oenighet och splittring mellan de olika ländernas toppolitiker, som i förlängningen påverkar medborgarna i de olika länderna, i många fall är det gemene man som drabbas allra hårdast av makthavarnas misstag och felsteg
   Euro-krisen blir bara djupare och djupare, skuldsatta länder på randen till ekonomisk kollaps blir bara fler. Vart detta ska sluta verkar det inte vara någon som vet ännu

Det får mig att tänka på berättelsen i bibeln om Babels torn. Människan ville nå till himlen och bestämde sig för att bygga ett torn. Gud såg vad människan försökte göra, och han därför att tala olika språk, så att ingen förstod vad den andre sa. Människan kunde inte längre kommunicera med varandra, utan alla drog åt olika håll, och Babels torn till himmelen blev aldrig färdigbyggt
   Kontemplera moralen i den berättelsen. Det är en påminnelse om att inte vara övermodig, att inte gapa över för mycket. En märklig parallell kan dras mellan den berättelsen och det som sker i Europa idag, där människorna fortfarande inte verkar förstå varandra, utan drar åt olika håll tills ingen positiv utveckling längre är möjlig

Redan de gamla grekerna ansåg hybris vara något av en synd, och ironiskt nog är det just i Grekland den ekonomiska krisen är som allra svårast just nu
   Européernas hybris skulle kunna ses som något slags straff från gud om man är lagd åt det hållet, men även om man lämnar gud utanför ekvationen så är moralen densamma: Europas ledare har gapat över för mycket, de har fallit offer för sin egen girighet, och det är nu dags att betala priset
   Europa håller nu på att krackelera, och om det går att bygga upp igen att bli lika starkt som tidigare kan ta sin tid. En tid av både politisk och ekonomisk splittring verkar ligga framför oss

Jordens befolkning ökar, just nu anses jordens befolkning som bekant vara 7 miljarder individer. Det är många människor, detta håller jag med om… men är det verkligen tillräckligt?
   Om vi menar allvar med att erövra galaxen och befolka planeterna med mänskliga kolonier så är det hög tid att börja nu, innan utomjordiska civilisationer från Alfa Centauri eller liknande hinner före oss!

Redan 1969 erövrade vi vår första himlakropp. När Armstrong fäste den amerikanska flaggan i Månens yta så var det sannerligen ett stort steg för mänskligheten, för första gången sattes en mänsklig fot avtryck på en annan himlakropp än jorden
   … men vad hände sedan? På över 40 år har inte en enda månkoloni etablerats, detta är helt enkelt en travesti på rymderövring, ett komplett misslyckande av människan att utvecklingen inte kommit längre än så här. Nej tack, jag kräver lite mer för mina skattepengar än så!
   Idag planeras bemannade resor till Mars, men vem vet när den första människan kommer sätta sin fot på Mars yta? Ska vi behöva vänta ytterligare 40 år på det ögonblick när taikonauterna (för om vi ska vara ärliga kommer det antagligen bli kineserna) stiger ner på Mars och uttalar de framtida bevingade orden: ”Ett stort steg för människan, ett större steg för det allvetande kommunistpartiet”

Om vi menar allvar med att erövra galaxen måste vi bli mycket bättre på att sprida ut befolkningen över flera olika planeter, inte hålla kvar alla på jorden. Det handlar om att inte lägga alla ägg i samma korg, speciellt när global uppvärmning och naturkatastrofer hotar att förgöra oss alla!
   Nästa steg: kolonier på månen. Steget efter det: kolonier på Mars. Steget efter det: vem vet… bara vi kommer bort från den här blå pricken i rymden är det bara fantasin som sätter gränserna!