KarlHenrikKarlsson

En vän bad mig skriva ett inlägg om prestationsångest och självsvek. Jag tänkte börja med att citera ett tidigare blogginlägg från den 18:e augusti förra året, med titeln ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?”:

”[…] ju bättre man har det desto mer krävs det för att bli lycklig. Människor har olika levnadsstandard, och paradoxalt nog är det så att ju högre standard man har desto mer måste man jobba för att bli lycklig. Jag menar nu inte "lycklig" i meningen att man har pengar, ett bra jobb och mat att äta. Jag menar den djupare lyckan, den sanna lyckan, att vara tillfreds med sitt liv, i harmoni med världen runt omkring. I ett land där man har i stort sett allt i överflöd är det lätt att ta det för givet, och inte vara nöjd förrän man får ännu mer. Det är alltså en slags bortskämdhet och girighet det handlar om”

Att lyckan är någonting som obstrueras av det materiella var min ursprungliga tanke då, och den har inte förändrats särskilt mycket. Hög standard är ingen garanti för lycka, det är inte ens en förutsättning för att bli lycklig. Lyckan (den sanna lyckan) hittas ofta på de mest oväntade ställen, i solen som går upp över årets första vårdag, i en sång, i ögonen på någon man plötsligt inser att man älskar etc.

Vad har då detta med prestationsångest att göra?
   Jag tror att prestationsångest faktiskt är starkt förknippat med sökandet efter lycka. Vem har till exempel inte blivit lycklig över att ha uträttat någonting viktigt, att ha uppnått ett personligt mål. Vad motiverar då viljan att prestera? Jo, viljan att vara lycklig, viljan att känna sig sedd, behövd och uppmärksammad
   Vi tror att uppmärksamhet leder till lycka, därför uppstår hos oss prestationsångesten. Jag menar att har man en gång insett detta så försvinner prestationsångesten automatiskt: eftersom vi inte längre ser prestationer som ett sätt att bli lyckliga så känner vi inte längre behovet av att prestera lika starkt som tidigare. Vi är säkra i oss själva och vilka vi är, och vi behöver egentligen inga prestationer alls utöver det
   Prestationsångest handlar förstås om att prestera, att visa sig duktig, att vara bra på någonting, och dessutom att man känner sig tvingad att göra detta. När vi inte lyckas prestera blir vårt självförtroende lidande, och vi har svårt att hantera den tomhet och meningslöshet som följer efter ett misslyckande. Vi känner att vi har ”svikit oss själva”, vi människor är oerhört skickliga på att kritisera och nedvärdera våra egna handlingar
   Men har vi däremot en grundläggande trygghet i oss själva så spelar inte misslyckanden någon större roll, då vi istället så att säga landar i oss själva, och inte längre är utlämnade till tomheten och meningslösheten. Om vi har den tryggheten rinner ett misslyckande av oss som vatten på en gås

Det jag menar är att ”lycka” här snarare har betydelsen ”glädje”, och det kan ofta vara svårt att skilja dessa två känslor åt. Det handlar om den sortens lycka som bara tillfredställer för stunden, den uppmärksamhet som man gläds åt när allas blickar riktas emot en, men som sedan, när blickarna vänds bort från en igen, försvinner lika snabbt som den kom
   För en mer permanent harmoni i livet behövs någonting annat, någonting djupare och starkare. Det handlar om en grundläggande missuppfattning om vad lycka egentligen är. Vissa säger att lycka är pengar, andra säger att lycka är framgång, jag säger att lycka är någonting helt annat. Lycka för mig är synonymt med harmoni, harmoni med världen, eller universum om man så vill
   Det är denna mer grundläggande lycka som jag menar är värd att jobba för, och den går inte att ”prestera” fram. Den måste komma inifrån, inte utifrån

*     *     *

Är tanken på perfektion idag så genomgående att vi är oförmögna att acceptera ens det minsta lilla felsteg? Idealet, det ”perfekta” livet, existerar inte. Det är det första man måste inse om man vill bli lycklig. För att ta ännu ett citat från mitt tidigare blogginlägg:

”Perfektion är nog den farligaste illusionen att ha, men tyvärr en som vi människor är oerhört benägna att längta efter. Strävan på perfektion brukar istället sluta i desillusion, destruktion. Detta har också att göra med den höga standard vi i Sverige, och i andra rika länder, lever i idag. Vi har det så bra att vi nästan tar det för givet, och när våra liv förändras på ett sånt sätt så att illusionen bryts och vi möter verkligheten som den verkligen är fylls vi med en känsla av hopplöshet och ångest, i vissa fall till och med psykiskt sammanbrott”

Slentrianmässig vardag är något vi människor verkar vara väldigt allergiska emot. Det måste hela tiden hända någonting för att livet ska verka meningsfullt för oss. Jag håller till viss del med, att en alltför ”grå” tillvaro blir långtråkigt i längden, men jag är av den uppfattningen att de flesta människor är oerhört förvirrade över vad vägen till lycka, och vad lycka i sig självt, egentligen är
   Som jag sagt ovan så menar jag att det är den mer grundläggande harmonin som är värd att kämpa för, inte tillfällig uppmärksamhet. Jag vill inte säga att positiv uppmärksamhet och tillfällig glädje är någonting negativt, snarare att dessa saker inte är tillräckliga för att få oss att må så bra som möjligt, för att göra våra liv så meningsfulla som möjligt

*     *     *

Jag tror att anledningen till att vi mår så dåligt också kan ha en annan orsak, nämligen dåligt samvete. Vi känner oss inte riktigt bekväma med att klaga över småsaker när vi samtidigt bor i ett av världens bästa länder. Visst klagar människor i Sverige också på saker och ting, men under klagomålen skulle jag säga att det ofta ligger en känsla av skuld, en slumrande medvetenhet av att vi borde vara gladare än vi är
   När det gäller prestationsångest kan det ha något att göra med känslan av att vi borde förverkliga oss själva, vi borde vara bättre än vad vi är, vi borde göra allt vi kan för att visa världen hur duktiga/professionella/hårt arbetande vi är
   Att bo i ett av världens ”bästa” länder borde väl ändå medföra lycka? Vi borde vara ett av världens lyckligaste folk.... så är det tyvärr inte

"Det kunde varit värre", säger ofta många när man tar upp något problem eller annat. Själv har jag lite problem med just den frasen.... 
   Detta är kanske ett extremt exempel, men det är någonting jag har tänkt på och som kanske förklarar lite bättre vad jag menar när jag säger att vi har dåligt samvete över att må dåligt: Om en mamma har två barn, och ett av dem dör i cancer, ska hon inte tillåtas sörja det förlorade barnet? Trots allt kunde det ju ha varit värre, hon kunde ju ha förlorat bägge barnen, borde hon då inte vara glad över att hennes andra barn överlevt?
   Vad jag menar är att det kunde ALLTID ha varit värre, men betyder det att jag ska vara glad över den situation jag är i just nu, hur jobbig den än är? Betyder det att jag alltid måste tänka på hur dåligt det skulle kunna varit varje gång jag själv möter en motgång?

Vi ska inte ha dåligt samvete för att må dåligt, vi ska inte behöva alltid gå omkring och vara glada över att vi har det så bra. Det kan tyckas smaklöst att gå runt och oroa sig för skoltentor eller viktiga möten när det finns folk som inte har mat för dagen, men man måste se det ur rätt perspektiv
   Vi ska naturligtvis ha sympati för andra människor runt om i världen, och tänka på vad vi säger och gör. Vi måste se saker och ting i rätt perspektiv, men det innebär inte att vi är skyldiga att alltid gå omkring och må bra

*     *     *

Jag avslutar med en aforism, på tal om att sätta saker och ting i rätt perspektiv:

”Att leva för evigt trivialiserar livet
att dö ger det obeskrivligt värde
Jag skulle hellre leva och dö, än att inte leva alls”