Det konstruerade livet
Livet är en konstruktion, ingenting annat.
Jag menar det sociala livet, människors interaktion med varandra. Det upptäckte jag när jag flyttade till Stockholm, jag kände ingen här, jag hittade ingenstans, jag fick konstruera min tillvaro genom att återupptäcka verkligheten.
I min hemstad hade jag vänner och familj, visste hur staden såg ut, hittade överallt och så vidare... Vad jag aldrig förstod var att detta var inlärt. Jag såg det som ett naturligt tillstånd, jag hade bott i Linköping hela mitt liv och visste ingen annat liv. När jag flyttade till Stockholm trodde jag naivt att detta bara skulle fortsätta, att allting skulle komma naturligt, men vad jag upptäckte var att människor skapar sin egen tillvaro, den finns inte där från början.
Konstruktionen hade rasat, mitt gamla liv var långt borta och jag hade egentligen ingenting kvar... förutom mig själv och förmågan att skapa en ny tillvaro genom medvetna val.
Alla människor behöver en grund att stå på, det är därför det är så viktigt att ge det till våra barn; eftersom de inte kan göra de val som är nödvändiga för att konstruera en social tillvaro måste vi göra det åt dem tills de är mogna att göra det själva.
Detta är kanske inte några originella tankar, jag vet inte. Det är bara tankar.
Ett intressant experiment:
Fundera på vad i ditt liv som inte är konstruerat. du kommer att upptäcka att det är oerhört lite som kan sägas vara naturligt. Det är därför människor har så svårt att hitta sitt eget, rätta jag: de är för styrda av konstruktionen och har tappat bort sitt naturliga jag.
Det är också därför människor har så svårt att lära känna varandra, de har aldrig lärt känna sig själva. Detta leder i sin tur till ett samhälle med förvirrade, konstruerade människor. Det är svårt att få mod att rasera konstruktionerna och möta sitt innersta i all dess nakenhet, men det är i någon mån nödvändigt för att bli en hel, stark, självsäker människa.
Har du en gång identifierat konstruktionerna har du också förmågan att ta dig förbi dem och se ditt naturliga jag, och detta är ofta oerhört smärtsamt. Jag tror jag har klarat av det, och det har förändrat mitt liv oerhört till det bättre. Den människa som har hittat sig själv ser aldrig livet på samma sätt som tidigare.
Jag menar det sociala livet, människors interaktion med varandra. Det upptäckte jag när jag flyttade till Stockholm, jag kände ingen här, jag hittade ingenstans, jag fick konstruera min tillvaro genom att återupptäcka verkligheten.
I min hemstad hade jag vänner och familj, visste hur staden såg ut, hittade överallt och så vidare... Vad jag aldrig förstod var att detta var inlärt. Jag såg det som ett naturligt tillstånd, jag hade bott i Linköping hela mitt liv och visste ingen annat liv. När jag flyttade till Stockholm trodde jag naivt att detta bara skulle fortsätta, att allting skulle komma naturligt, men vad jag upptäckte var att människor skapar sin egen tillvaro, den finns inte där från början.
Konstruktionen hade rasat, mitt gamla liv var långt borta och jag hade egentligen ingenting kvar... förutom mig själv och förmågan att skapa en ny tillvaro genom medvetna val.
Alla människor behöver en grund att stå på, det är därför det är så viktigt att ge det till våra barn; eftersom de inte kan göra de val som är nödvändiga för att konstruera en social tillvaro måste vi göra det åt dem tills de är mogna att göra det själva.
Detta är kanske inte några originella tankar, jag vet inte. Det är bara tankar.
Ett intressant experiment:
Fundera på vad i ditt liv som inte är konstruerat. du kommer att upptäcka att det är oerhört lite som kan sägas vara naturligt. Det är därför människor har så svårt att hitta sitt eget, rätta jag: de är för styrda av konstruktionen och har tappat bort sitt naturliga jag.
Det är också därför människor har så svårt att lära känna varandra, de har aldrig lärt känna sig själva. Detta leder i sin tur till ett samhälle med förvirrade, konstruerade människor. Det är svårt att få mod att rasera konstruktionerna och möta sitt innersta i all dess nakenhet, men det är i någon mån nödvändigt för att bli en hel, stark, självsäker människa.
Har du en gång identifierat konstruktionerna har du också förmågan att ta dig förbi dem och se ditt naturliga jag, och detta är ofta oerhört smärtsamt. Jag tror jag har klarat av det, och det har förändrat mitt liv oerhört till det bättre. Den människa som har hittat sig själv ser aldrig livet på samma sätt som tidigare.
Kommentarer
Postat av: illusion
intressanta reflektioner!
Trackback
