KarlHenrikKarlsson

Man kanske skulle dra ner på rökningen lite grann? Naturligtvis är det skadligt, men det är också njutbart. Jag har aldrig trott på att saker som skadar kroppen fysiskt måste vara fullständigt negativa för personen i fråga, jag brukar ofta påpeka att det är en skillnad på bruk och missbruk. Men när rökningen riskerar att övergå från ett bruk till ett missbruk så är det kanske dags att tänka till lite
   Men speciellt på sommaren, när man sitter på en uteservering i innerstan med en kall öl framför sig eller en kaffe latte, så är det svårt att motstå frestelsen att tända en cigg. Det är väl ett vane beteende antar jag, någonting inlärt. Vi människor är ju som bekant vanedjur, vi lever i stort sett som vi alltid har gjort, utan att direkt tänka på det

Men som sagt, ett missbruk av tobak är naturligtvis inte bra, även om jag aldrig har överstigit ett paket om dagen. Jag skulle inte kalla mig själv för ”storrökare”, fast det finns nog de som skulle göra det. Det beror naturligtvis också på vad man jämför med
   Just nu röker jag omkring fem cigaretter per dag, men det varierar väldigt mycket beroende på vad jag gör. Jag har till exempel märkt att när jag distraherar mig med någonting annat, som att till exempel ta en promenad eller läsa en bok så försvinner röksuget nästan direkt. För att inte tala om hur bra sex är som en distraktion från skadligt beteende. Det kanske är som Tage Danielsson en gång uttryckte det i en av sina filmer: ”Lasternas summa är konstant”, det vill säga om man vill bli av med ett beteende så måste man ersätta det med ett annat beteende

Men nu har jag faktiskt inte rökt på hela dagen, jag ska ta den första ciggen nu, det tror jag att jag har förtjänat… men den här morgonkylan är inte att leka med, kan inte solen gå upp snart?

Så snart är det midsommar igen. Mid-sommar… mitt i sommaren…
   Känns det verkligen som om vi redan är mitt i sommaren? Efter midsommarafton börjar det bli mörkare igen, solen är uppe som längst nu vid sommarsolståndet, för att sedan sakta men säkert dra sig ner under horisonten och om några månader lämna oss i kyla och mörker igen. Efter midsommar börjar världen brytas ner igen, ungefär som människokroppen efter att man fyllt 25

Förr i tiden var midsommar en magisk tid, en tid av ritualer och mysticism. Än idag är midsommar en av de få högtider vi i Sverige verkligen håller av, även om det idag mer handlar om att supa sig full… och ramla omkull (förlåt, kunde inte motstå!)
   Men nu är den rätta tiden att fira att man är vid liv, något som de flesta av människorna alltför ofta tar för givet. Jag kom att tänka på en sonett av Shakespeare, som jag tyckte kändes passande. För mig handlar den om människans eviga längtan att överkomma döden, och är det inte den tanken midsommarfirandet egentligen grundar sig i: en längtan att hålla kvar ljuset och värmen så länge som möjligt istället för att falla ner i mörker, kyla och död?
   Oh death, where is thy sting, oh grave, thy victory?


Sonett VI:

Then let not winter's ragged hand deface,
In thee thy summer, ere thou be distilled:
Make sweet some vial; treasure thou some place
With beauty's treasure ere it be self-killed.

That use is not forbidden usury,
Which happies those that pay the willing loan;
That's for thy self to breed another thee,
Or ten times happier, be it ten for one;

Ten times thy self were happier than thou art,
If ten of thine ten times refigured thee:
Then what could death do if thou shouldst depart,
Leaving thee living in posterity?

Be not self-willed, for thou art much too fair
To be death's conquest and make worms thine heir

Igår var jag på bio! Jag såg ”Melancholia” av Lars von Trier, med bland andra Kirsten Dunst, Keifer Sutherland, Stellan och Alexander Skarsgård i huvudrollerna. Jag rekommenderar filmen starkt, mycket på grund av det fina fotot men också skådespelarnas insatser. Filmen handlar om en planet som kolliderar med jorden och utplånar allt liv, ett oerhört starkt existentiellt tema och någonting jag tror alla människor kan relatera till(!)
   När filmen var slut infann sig en märklig känsla av tomhet. Den oundvikliga frågan fanns hos mig: Vad skulle jag göra om jag verkligen visste att världen skulle gå under imorgon? Hur skulle min sista dag, mina sista timmar i livet spenderas?
   En sak jag slogs av när jag såg filmen var det obevekliga hotet från rymden, den där känslan av att vara fullkomligt maktlös inför sin egen död, för att inte nämna hela mänsklighetens utplåning!
   Keifer Sutherland spelar i filmen rollen av forskaren som rationellt tittar på världen och drar slutsatser från sina undersökningar. Kirsten Dunst spelar en mer ”emotionell” karaktär som förlitar sig på känslor och upplevelser snarare än förnuft. Det är oerhört intressant att se hur sådana karaktärer interagerar, i filmen står de i stark kontrast och föga överraskande tycker de inte så värst mycket om varandra

Eftersom jag är ateist (och antagligen kommer vara ateist så länge jag lever, om jag inte drabbas av någon elakartad hjärntumör eller någonting liknande när jag blir äldre), så förlitar jag mig på naturlagarna. Jag är naturalist, vilket betyder att jag håller uppfattningen att den naturliga världen är allt som existerar, främst på grund av att någon övernaturlig sfär aldrig har bevisats existera
   Jag tror att det var Einstein som sa att, det mirakulösa med naturens lagar är att de inte tillåter några mirakel, naturlagarna gäller överallt och hela tiden, de upphör aldrig att gälla. Det är förresten därför vi kan göra sanna förutsägelser om framtiden, eftersom vi baserar de förutsägelserna på saker vi upplevt i det förflutna. ”Den här bollen kommer att falla om jag släpper taget om den, eftersom gravitationen kommer dra den ner till jorden”, det finns ingen tidpunkt då bollen jag håller i handen plötsligt faller uppåt istället för neråt

Så naturens lagar är alltså pålitliga, vi kan göra experiment som går att återupprepa av andra människor som sedan kommer fram till samma slutsatser. Detta är hela grunden för det vetenskapliga tänkandet
   En av människans egenskaper är att vi kan förutsäga vår egen framtid, vi kan ”fantisera” oss fram till hur framtiden kommer att se ut. Detta är både något av en välsignelse och en förbannelse. Om framtiden vi föreställer oss är god så är det en bra sak, men vi kan också förutsäga saker som gör oss deprimerade och ångestfyllda, till exempel det faktum att vi en gång ska dö och aldrig komma tillbaka

Men tillbaka till den ursprungliga tanken: Vad skulle jag göra om jag visste att världen skulle gå under imorgon? Jag har ställt mig själv frågan ett otal gånger, och har alltid kommit fram till samma svar: ingenting särskilt… jag skulle inte göra någonting annorlunda om jag visste att världen skulle gå under imorgon. Två anledningar finns till detta svar
   För det första: Jag lever redan i stort sett det liv jag skulle vilja leva. När en människa på allvar inser att detta är det enda liv hon kommer få, så gör hon allt hon kan för att leva det liv hon verkligen vill, och slutar slösa bort tid på oviktiga saker, och det är precis det jag gör
   För det andra: Om jag skulle dö imorgon skulle det faktiskt inte spela någon roll för mig, eftersom jag skulle vara död. Allting som är jag försvinner när jag är död. Jag kommer inte kunna sitta och utvärdera mitt liv efter att jag har dött, eftersom jag inte kommer existera. Det är förresten också därför jag inte längre är rädd för döden, eftersom jag har insett att ingen människa någonsin upplever att vara död. Mark Twain sa att man är död billioner år innan man föds, och man tar inte det minsta skada av det

Min existentiella ångest har vid det här laget nästan helt botats, och jag ser fram emot den dag den helt har försvunnit. Det finns viktigare saker att göra här i livet än att gå runt och vara rädd för någonting man inte ens kommer att uppleva. Det är bättre att leva livet här och nu, för det här är det enda livet vi får

Så var sommaren här igen. Mängder av lättklädda människor på stan, termometern står på över 20 Celsius. En perfekt tid för en kall öl på en uteservering, eller varför inte en grillkväll och ett par glas vin tillsammans med vänner. Sola, bada, semestra… för många människor är sommaren den allra bästa årstiden
   Utesäsongen har börjat på allvar, de flesta vill vara utomhus och njuta av sommarvärmen, trots ozonhål och cancer-risk från en alltför starkt lysande sol. Jag har hört att man ska undvika solen mellan klockan 11 och 15, då är solen som starkast och därmed som farligast för oss människor… det är i alla fall vad experterna säger

Men svalorna på sommarstället bryr sig inte om sådant, de flyger oförtröttligt runt dagarna i ända, utan ett bekymmer i världen. En svala gör ingen sommar, men tio stycken kan faktiskt göra en väldig skillnad
   Jag räddade förresten livet på en svala häromdagen. Vi var ute på sommarstället hela helgen, när jag en dag var ute och gick låg plötsligt en svala där i gräset mitt framför mina fötter. Den hade uppenbarligen fallit ner på marken av misstag och kunde inte lyfta igen. Jag lyfte upp den försiktigt i ena handen med fingrarna runt vingarna, lyfte handen och öppnade den. Svalan slog ut vingarna, flög iväg och försvann rakt in i skogen bland träden
   Små liv behöver ibland lite hjälp att överleva. Det är en speciell känsla att göra skillnad i ett liv, även om det bara handlar om en svala, att hjälpa ett liv att få uppleva en så vacker årstid som sommaren