KarlHenrikKarlsson

Så snart är det midsommar igen. Mid-sommar… mitt i sommaren…
   Känns det verkligen som om vi redan är mitt i sommaren? Efter midsommarafton börjar det bli mörkare igen, solen är uppe som längst nu vid sommarsolståndet, för att sedan sakta men säkert dra sig ner under horisonten och om några månader lämna oss i kyla och mörker igen. Efter midsommar börjar världen brytas ner igen, ungefär som människokroppen efter att man fyllt 25

Förr i tiden var midsommar en magisk tid, en tid av ritualer och mysticism. Än idag är midsommar en av de få högtider vi i Sverige verkligen håller av, även om det idag mer handlar om att supa sig full… och ramla omkull (förlåt, kunde inte motstå!)
   Men nu är den rätta tiden att fira att man är vid liv, något som de flesta av människorna alltför ofta tar för givet. Jag kom att tänka på en sonett av Shakespeare, som jag tyckte kändes passande. För mig handlar den om människans eviga längtan att överkomma döden, och är det inte den tanken midsommarfirandet egentligen grundar sig i: en längtan att hålla kvar ljuset och värmen så länge som möjligt istället för att falla ner i mörker, kyla och död?
   Oh death, where is thy sting, oh grave, thy victory?


Sonett VI:

Then let not winter's ragged hand deface,
In thee thy summer, ere thou be distilled:
Make sweet some vial; treasure thou some place
With beauty's treasure ere it be self-killed.

That use is not forbidden usury,
Which happies those that pay the willing loan;
That's for thy self to breed another thee,
Or ten times happier, be it ten for one;

Ten times thy self were happier than thou art,
If ten of thine ten times refigured thee:
Then what could death do if thou shouldst depart,
Leaving thee living in posterity?

Be not self-willed, for thou art much too fair
To be death's conquest and make worms thine heir