KarlHenrikKarlsson

I Kvällsöppet i TV4 debatt om spökens existens, enligt en sifo-undersökning tror var femte svensk att spöken verkligen existerar… jag vet inte om man ska skratta eller gråta?
   Bortser man ifrån det sorgliga i att vuxna människor tror på osynliga andar, så kan man också fokusera på de negativa aspekterna som finns i en sådan tro. Oavsett vad folk säger så är vidskeplighet skadligt för människors fortlevnad. Bortsett från bortkastade pengar och bortslösad tid

Christer Sturmark från Humanisterna gjorde som vanligt ett bra jobb igår kväll, med sitt sedvanliga vänligt överseende leende på läpparna debatten igenom. Han förde fram rationella argument för sin sida, inte att spöken inte existerar utan att man inte borde tro på dem i brist på bevis. Han nämnde magiskt tänkande, någonting som barn uppvisar mycket av, tyvärr verkar vissa människor inte kunna lämna det bakom sig när de växer upp, utan applicerar den sortens tänkande på världen även som vuxna
   På den andra sidan stod Sara Duppils, religionsvetare, och Jörgen Gustafsson, självutnämnt medium och språkrör för de döda. Gustafsson som jag, varje gång jag ser honom, blir mer och mer överraskad av hur lätt han verkar ta på det faktum att han kan kommunicera med avlidna människor, som om det var ungefär en likvärdig handling med att ringa till sin mamma en gång i veckan
   Enligt mig finns det två sorters medium: de som vet att det de håller på med är bluff men gör det ändå, och de som på tror att det de gör är verkligt och tar det på fullaste allvar
   Den första kategorin är naturligtvis den mest förkastliga, charlataner som helt saknar empati och som kallt utnyttjar människor för sin egen vinnings skull. Till denna första kategori hör med all sannolikhet Jörgen Gustafsson. Den andra kategorin kan på sin höjd sägas vara beklagligt ignorant, eller som med ett amerikanskt uttryck kan beskrivas som ”drinking the Kool-aid”

Tron på spöken är i princip samma sak som tron på sådana saker som demoner, häxor eller gud, och det är viktigt att lyfta fram dessa trosföreställningars skadeverkningar i världen. I Afrika mördas kvinnor för att människorna omkring dem tror att de är häxor, i mellanöstern stenas människor till döds på grund av vad som kallas ”brott emot gud”, och vi riskerar just nu att få reda på exakt vad som händer när en starkt teologisk stat med en världsfrånvänd, vidskeplig statschef (läs Iran) utvecklar ett kärnvapen
   Dessa är inga små eller irrelevanta problem, tvärtom är de problem baserade på vidskepligt tänkande som mänskligheten måste lämna bakom sig för att överhuvudtaget kunna överleva i framtiden

Så för att sammanfatta: sluta tro på barnsligheter, ditt liv kan fyllas med så mycket bättre saker. Kom ihåg att din vidskeplighet är precis densamma som gör att människor dör i tusental runtom i världen varje dag!

Jag såg häromdagen en dokumentär kortfilm med namnet ”Killing the chickens to scare the monkeys”. Filmen syftade till Kinas strategi att avrätta de som sätter sig upp emot kommunistpartiet för att skrämma befolkningen till att underordna sig och förhindra framtida uppror
   Detta är förstås inget nytt fenomen, vilket alla som följt med någorlunda i världspolitiken de senaste åren vet. Redan 1989 på Himmelska Fridens torg demonstrerade människor i Kina emot kommunistdiktaturen, för mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Obeväpnade demonstranter dödades av militär därför att de vågade stå upp för det de trodde på. Men på över tjugo år verkar inte så mycket ha hänt i landet när det gäller dessa frågor. Faktum är att händelsen 1989 tystas ner så pass mycket att vissa ungdomar i Kina idag inte ens känner till den

En kritisk vändpunkt kom 2010, när Nobels fredspris tilldelades som bekant Liu Xiaobo, som länge varit en stark regimkritiker, något som uppenbarligen irriterade KKP (Kinas kommunistiska parti). I och med tilldelandet av fredspriset till Xiaobo tog västvärlden, eller i alla fall den norska nobelkommittén, tydligt avstånd ifrån kommunistpartiets styre av Kina, ett oerhört viktigt avståndstagande speciellt eftersom det handlar om ett sådant högt värderat pris som nobelpriset
   Repliken från Kina var förstås att bojkotta Nobelpriset, och det gick så långt att Kina instiftade ett eget pris vid namn ”Konfucius fredspris”, vilket 2010 tilldelades vicepresident i Taiwan: Lien Chan, som tyvärr vägrade att ta emot det. Priset gick istället till en sexårig kinesisk flicka som fick ta emot priset å den egentliga pristagarens vägnar. 2011 tilldelades Vladimir Putin priset för att ha ”ökat Rysslands militära och politiska status”

Fredspris eller inte står en sak ändå klar: ett land som mördar oliktänkande av den enda anledningen att de är oliktänkande, ett sådant land varken förtjänar eller kan behålla sin status som supermakt särskilt länge. Ett sådant land kommer sakta vittra sönder inifrån förr eller senare, vilket historien har visat oss om och om igen. Särskilt när det handlar om ett land som Kina, som är en snabbt växande ekonomi och som därför redan har hela världens ögon på sig

En fri och demokratisk värld kommer aldrig att kunna byggas på sådana grunder. En fri och demokratisk värld är
en värld byggd på Upplysningens värderingar, på sekulära, demokratiska värderingar, på humanism, individuell frihet och medmänsklighet. De krafter som kämpar för dessa värden har historiskt sett alltid till slut hamnat på den vinnande sidan
   Dessutom kan en hel befolkning människor aldrig skrämmas till lydnad, det kommer alltid finnas de som trots farorna talar ut om det de tror på, och aldrig kommer förlora tron och hoppet om en bättre framtid
   … man kan tysta en människa, men aldrig tysta en idé om frihet

Alla har vi väl någon gång förlorat oss i en film, en bok eller någon annan sorts berättelse, så mycket att man helt glömt bort sitt verkliga liv. Känslan av att få glömma bort vem man är för en stund och istället helt gå upp i en fantasi är oerhört tilltalande, och vill jag hävda till och med nödvändigt för en människa
   Att berätta eller lyssna till en historia är att gå in i en annan verklighet för en stund. Att berätta en historia är att skapa av parallellt universum, ett universum där en ny värld skapas, och där den gamla världen återskapas

Historieberättandet har varit en del av mänsklighetens tillvaro så länge det funnits människor som varit kapabla till abstrakt tänkande. Det är i princip ingenting som skiljer mellan de historier vi berättar idag i böcker och filmer, och de historier människor berättade för tusentals år sedan runt lägereldarna och på de antika teatrarna. Behovet av att då och då lämna verkligheten genom fiktion är detsamma som då
   Fiktionsvärlden är en meta-existens, genom vilket vår verklighet filtreras och tillåter oss att reflektera över världen och vårt eget liv på ett sätt vi annars inte har möjlighet till. Fiktionen är ett sätt att hänge sig åt fantasin samtidigt som man aldrig lämnar verkligheten på riktigt

Ett liknande fenomen kan man hitta i någonting vi alla tar för givet: våra drömmar
   I drömmen filtrerar vi också vår verklighet, fast då i omedvetet tillstånd. Vårt eget psyke försätter oss i hypotetiska situationer där vi ständigt ställs inför olika situationer och scenarion, drömmen tvingar oss att uppleva både risker och möjligheter för att på så sätt förbereda oss på att möta liknande situationer i verkligheten
   Drömmar har en förmåga att ibland nästan vara mer verkliga än verkligheten själv. Det är också deras funktion att efterlikna verkligheten så nära som möjligt. Precis som den fiktiva historien är drömmen en fiktion genom vilket vår verklighet filtreras… på så sätt är en dröm precis som en berättelse, men en berättelse om oss själva, i oss själva

Vi har alla ett inneboende behov av att ibland lämna verkligheten bakom oss, det är därför fiktionen är så viktig för oss… det är därför barn tycker om att höra sagor berättas för dem innan de somnar, det är därför de flesta människor tar med sig en bok på en lång resa, det är därför teatern aldrig kommer att dö, det är därför litteraturen och filmen kommer fortsätta trollbinda människor under hundra- och tusentals år framåt… och det är därför människor drömmer om natten
   Ibland är fantasin mer relevant än verkligheten, för det är bara genom vår fantasi som vi på allvar kan förstå vår verklighet

Idag när jag skulle logga in på mitt mejl-konto så upptäckte jag att kontot av någon anledning var spärrat. Jag hade ingen aning om varför, men antagligen har någon hackat kontot, antingen för att av någon anledning komma åt mina mejl eller använda kontot för att skicka skräppost eller liknande
   Jag blev inte direkt glad, faktum är att jag blev riktigt sur och irriterad. Men sen började jag fundera över varför jag reagerade på det sättet, det handlade ju trots allt bara om ett spärrat konto. Jag hade inga hemliga mejl med personlig information eller något liknande, ingenting som kunde skada mig om det kom i orätta händer
   Faktum är att ingenting i mitt liv direkt hade förändrats eller försämrats av att mitt mejlkonto blivit spärrat, ingen hade skadat mig på något sätt… så varför reagerade jag ändå som jag gjorde?
   … jo, för att mitt mejlkonto är en del av mig, även om det är en liten del så är det ändå del av den människa jag är. På det sättet handlar det om ett intrång i mitt personliga liv, och därför är det också en fråga om personlig integritet, oavsett hur litet intrånget är

Efteråt kände jag mig tvungen att fråga: hur mycket av den människa jag är vill jag verkligen definiera genom konton på olika sidor på internet, hur stor del av mitt personliga liv vill jag ha kopplat till nätet?
   Jag har alltid sett internet och alla tjänster det erbjuder som ett fantastiskt sätt att ta kontakt och kommunicera med andra människor varhelst i världen man befinner sig. Men det är en sak att använda nätet som ett verktyg för att kommunicera, det är någonting helt annat att ha det personliga livet uppkopplat där. Riskerna med internet är ibland minst lika stora som möjligheterna, särskilt när det gäller hur mycket privat information man har knutet till det
   En analogi: om jag enbart hade använt snigelpost istället för mejl så hade den som velat komma åt min personliga post behövt bryta sig in antingen i min brevlåda eller där jag bor, medan allt som krävs för att komma åt mina personliga mejl är att sätta sig framför en dator var som helst i världen och hacka mitt mejlkonto… någonting att tänka på

Ett sådant problem som att få sitt mejlkonto hackat skulle inte existera om man använde traditionell post istället för mejl. Jag förordar naturligtvis inte att man helt avsäger sig internet på grund av riskerna, men däremot borde man på allvar fundera över vilken sorts information man lägger ut på nätet, och om det verkligen är värt det
   Vårt personliga liv på nätet blir automatiskt en del av den människa vi är, och det är värt att hålla i minnet att varje gång vi lägger ut personlig information på nätet så blottar vi oss inför bokstavligt talat hela världen. På det sättet blir vår integritet också sårbar, och om en människa inte har någon integritet så har hon inget privatliv, och har hon inget privatliv så har hon ingenting kvar att definiera

Det är natten innan julafton, klockan står på 4.25. Mörkret ligger tungt runt omkring mig, mina ögonlock än stängs, än öppnas och jag känner mig fullständigt utmattad… ändå finner jag det omöjligt att sova
   Jag vet inte riktigt vad det är som ger mig sådana sömnsvårigheter. Det har varit så mer och mer på sistone. Jag känner ingen riktig julstämning heller i år, som om känslorna fortfarande väntar på den snö som aldrig kom
   Kanske har min insomnia ingenting alls med julen att göra, utan istället den mörka årstiden, det är ju lätt att tappa modet när det är så mörkt hela tiden. Jag börjar tänka på året som har gått, vad jag har gjort, vilka människor jag har träffat, alla saker som hänt… och inte hänt. I mörkret som omger mig är jag ensam med mina tankar, som flyter ut i allt vidare cirklar på det speglande vattnet som är mitt minne…

Min vår kändes faktiskt riktigt bra, som våren brukar. Mycket hände på en och samma gång, jag studerade sista terminen vid universitetet, jag gjorde debut som gatumusikant i Stockholm (!) och dessutom fick jag möjlighet att göra en sak jag länge drömt om att få göra, men den sistnämnda upplevelsen är det bara en väl förtrogen skara människor som känner till!
   Jag mådde bra den våren… men det var min sista vår bosatt i Stockholm, och i somras slutade jag studera och flyttade tillbaka till Linköping igen. Jag vet inte riktigt hur jag kände just då, men allt eftersom tiden gick och sommar blev till höst blev jag istället upptagen med att fylla 25 år. Jag fäste ingen större vikt vid händelsen eftersom jag alltid har tyckt att åldern bara är en siffra man inte bör hänga upp sig på alltför mycket, men nog känns det att man blir äldre
   Hösten gled sedan förbi relativt snabbt. Jag fyllde min tid med musik, några krogbesök och ett par konserter. Jag träffade ett par nya vänner som jag hoppas få behålla ett tag. Jag började också färdigställa min roman Vägen till Paradiset, någonting jag är riktigt stolt över. Jag satte en deadline för den vid nyårsafton och jag är faktiskt riktigt nära att hålla den, men vad gör det om jag kanske drar över tiden några dagar, den kommer bli så mycket bättre när den väl är klar!

… så var det plötsligt vinter, december kom men ingen snö. Jag köpte jul-te i en butik på stan och bakade pepparkakor medan jag lyssnade på Schuberts Ave Maria, i ett naivt försök att försöka hitta nån sorts julstämning
   Nu sitter jag här natten innan julafton, och kan inte sova. När jag har kommit så här långt står klockan redan på 4.55, men sömnen verkar ändå inte vilja infinna sig. Detta är verkligen en text skriven på impuls, frampressad genom halvslutna ögonlock och filtrerad genom en hjärna som känns som om den vore gjord av gelé… kanske hinner jag somna och få i alla fall ett par timmars sömn innan den Stora Dagen, man kan ju alltid hoppas

GOD JUL!

Den årliga Salemmarschen går av stapeln i Stockholms på lördag. En demonstration som anordnats av den högerextrema rörelsen Salemfonden, för att bekämpa ”svenskhatet” och ”våldet emot svenskarna”, till minne av Daniel Wretström, en 17-årig vit makt-medlem som år 2000 misshandlades till döds. Motdemonstrationer från vänsterpolitiska och antirasistiska organisationer har arrangerats varje år sedan starten 2000, och ska också genomföras detta år
   Men precis som främlingsfientligheten flyttade in i finrummen när SD kom in i riksdagen förra året, läggs Salemmarschen i år tillfälligt ner och en demonstration kommer istället att hållas mitt i Stockholms city, ett drag som kan tolkas som ett försök av de högerextrema att värva nya medlemmar genom bättre synlighet. Medverkande är Svenskarnas parti, Nationaldemokraterna och Nationell Idag

Taktiken från de högerextrema är att rationalisera våldet emot invandrare genom att framställa det som ett svar på våldet som begås emot svenskar av invandrare, samtidigt som man avfärdar all legitim kritik som ”politisk korrekthet” eller ”mörkläggning”. Daniel Wretström ses som något av en martyr för vit makt-rörelsen, och är ett exempel på hur man använder våldshandlingar emot svenskar som försvar för det våld som begås av svenskar emot invandrare. Det är ungefär samma strategi som högerextrema krafter använt sig av ända sedan Hitlers Nazityskland
   Det är ändå lite ironiskt att nynazister, den grupp som tillsammans med fascister allra mest förknippas med hat och våld, säger sig vara emot hat och våld just när det gäller svenskar. Tyvärr är det svårt att få nynazisterna själva att se den ironin, då de ser vithyade människor som mer värda än andra. Man använder skillnader och olikheter mellan människor i olika kulturer för att etablera en sorts hierarki mellan olika raser, naturligtvis med vithyade människor överst på listan. För att kunna förtrycka eller motarbeta en hel grupp människor måste man ju faktiskt ha uppfattningen att den grupp man själv tillhör är högre stående
   Sådana här demonstrationer är helt enkelt en projicering av dessa människors eget hat emot människor som inte är som dem, människor som tänker, agerar och lever annorlunda. Det påstådda svenskhatet är egentligen ett kodord för någonting annat: en djupt rotad främlingsfientlighet, en rädsla för att i framtiden bli i minoritet och förlora sin ställning som privilegierad samhällsgrupp. Detta är ett fenomen som kan upptäckas i många europeiska länder idag, och inte minst i USA

Att hålla en demonstration emot svenskhat är lite som att demonstrera emot någonting som inte finns. Det finns väl få tänkande människor som skulle säga att invandrare idag har någon slags privilegierad och upphöjd plats i samhället, det har snarare varit tvärtom under mycket lång tid. Invandrare har förtryckts om och om igen, förtalats, diskriminerats och felbehandlats. Att förneka detta är helt enkelt inte möjligt, varför inte hävda att förintelsen aldrig ägde rum när man ändå är igång?
   Att försöka hjälpa invandrare att få ett bättre liv och möjlighet att kunna försörja sig själv och sin familj är inte samma sak som att ge dem en privilegierad plats i samhället. Att aktivt försöka hjälpa en viss grupp medborgare betyder inte att man motverkar en annan grupp. Faktum är att det mesta i samhället som gynnar invandrare, såsom kampen för mänskliga rättigheter, gynnar även de som är högerextrema, motståndet emot våld och diskriminering i samhället inkluderar även de högerextrema, att alla människor ska ha samma fri- och rättigheter gäller även för de högerextrema

Min personliga hållning som humanist är att man bör fokusera på människan under huden, istället för huden över människan. Jag ser inte ras, i det att jag inte gör skillnad på människor baserat på deras olikheter. Men jag ser ras, i det att jag förstår att människor från olika kulturer och/eller länder beter sig annorlunda, och ofta har olika värden och mål. Men det betyder inte att de som är annorlunda än oss automatiskt är sämre
   Det kan vara minst lika stor skillnad mellan två människor som tillhör samma ras, som mellan två människor som tillhör olika raser, och Salemmarschen tillsammans med de motdemonstrationer den framkallar ser jag som ett tydligt exempel på detta

Igår natt hade jag fruktansvärt svårt att somna. Nej, det var inte det faktum att jag inte har något jobb jag låg och oroade mig för, inte heller min dåliga ekonomi. Det var någonting i min egen existens som inte gav mig någon ro, som gjorde att jag för mitt liv inte kunde sluta ögonen och slappna av

Det jag kände var det som brukar kallas existentiell ångest, ett tillstånd där en människa på allvar reflekterar över sin egen existens, där hon på allvar försöker hitta och definiera sin egen plats i universum. En sådan reflektion kan förändra en människas liv, när så djupa insikter kommer upp till ytan att de tränger igenom själva verkligheten och nästan tycks vara overkliga. Men en kanske ännu viktigare del av detta är när människan kontemplerar den raka motsatsen: sin egen framtida icke-existens
   Människan är kanske den enda varelsen som förstår att den själv en dag ska dö. Detta är det pris vi betalar för vår så oerhört långt utvecklade intelligens: förmågan att förstå och kunna planera vår egen framtid, även vid de tillfällen då den framtiden är ytterst obehaglig för oss. Det är en märklig sak att ju mer man tänker på det, desto mer inser man att ens egen existens bara är en av många, och inte ens särskilt betydelsefull i det långa loppet. Ju mer vi försöker expandera vår kunskap, desto mindre tycks vi själva bli
   ”Ju mer människan vet, desto mer vet hon hur lite hon vet” – Sokrates

Jean-Paul Sartre är den filosof som först gjorde begreppet existentialism välkänt i mitten av 1940-talet, men det begreppet syftar på har funnits där så länge det funnits tänkande, kännande människor på jorden. Ända sedan Sokrates införde sin metod att genom frågor och diskussioner nå fram till sanningen om världen och människan, via Kirkegaard och Nietzsche, ända fram till våra dagar då allt fler av våra forskare ansluter sig till hypotesen att vårt universum bara är ett av många, en liten del av ett ofantligt större multiversum, bara en av många bubblor av rumstidslig existens som existerar sida vid sida
   Existentialismen blir högst påtaglig i sådana tider vi lever i just nu. Den ekonomiska krisen och den höga ungdomsarbetslösheten har fått vissa att tala om en ”förlorad generation” människor som nu växer upp i ruinerna av det som en gång var ett stolt och starkt Europa. Just vid sådana tillfällen blir vår egen existens oerhört viktig för oss, vi tvingas reflektera mer över vilka vi faktiskt är och hur vi ska forma våra liv så konstruktivt som möjligt

Den där natten när sömnlösheten plågade mig så svårt var det här det enda jag kunde tänka på. Det var nästan som en dröm, själva döden kändes som en dröm… en dröm som jag en dag aldrig kommer att vakna upp ifrån igen…

Ingen har väl undgått alliansens kampanj för privatiseringar under de senaste åren. Tillsammans med skattesänkningar har privatiseringar varit en av hörnpelarna i de borgerliga partiernas politik, med tveksamma resultat. Ingen har heller undgått de rapporter om den många gånger bristfälliga privata äldrevården som bara blir fler och fler
   Varför är då privatiseringen av äldrevården så viktig för de borgerliga partierna? Valfrihet är slagordet som högerpolitiker ofta använder, som om valfrihet verkligen var det som efterfrågades mest av de äldre. Men jag har alltid haft den galna idén om att det äldre vill ha mest av allt är kvalitativ vård, oavsett om den är privat eller inte… rätta mig gärna om jag har fel

Det är någonting jag inte riktigt förstår… de gamla kommer väl alltid att välja de kvalitativt bästa vårdplatserna, oavsett om de är kommunalt ägda eller privatägda? Det är naturligtvis möjligt att välja en annan vårdplats även om det handlar om kommunala alternativ, och visst är det skillnad också på kommunala vårdplatser, med den enorma skillnaden att det inte existerar något ekonomiskt vinstintresse och därmed heller inga neddragningar på kvaliteten av ekonomiska skäl
   Det som har uppdagats gång på gång är ju att privat äldrevård många gånger är mycket sämre än kommunal vård, främst på grund av att den ekonomiska vinsten prioriteras högre än kvaliteten. Det betyder att den privata vården ändå inte kommer locka till sig de äldre om möjligheten att välja finns, och det betyder ju att privatiseringen är irrelevant för valfriheten
   Dessutom finns det de gamla människor som av olika anledningar inte har möjlighet att välja den vård de vill ha, utan som tvingas till ett privat vårdföretag eftersom det inte finns något annat alternativ. Om det privata vårdföretaget då missköter sig, så har den gamla tvingats välja ett sämre alternativ. Att den privata vård de tvingas ta bara är ett av många privata vårdalternativ är då fullständigt irrelevant. För många människor är inte vården valfri, och det är då samhällets och statens skyldighet att ge dem den bästa möjliga vården, och den bästa möjliga vården är den vård som är fri från ekonomiskt vinstintresse

Samma argument kan också appliceras på privatisering av skolundervisningen. Friheten att välja utbildning har ingen relevans, eftersom de sämre alternativen sållas bort vare sig de är privatägda eller inte. De kommunala skolor som håller hög kvalitet och har bra rykte är de skolor som eleverna kommer dras till, och om det rör sig om privata skolor är återigen risken stor att det ekonomiska vinstintresset får ägarna att tumma på kvaliteten
   Om man ser på problemet ur det perspektivet verkar argumentet att valfrihet är en bra anledning till att privatisera lite märklig

Elever i skolan är inte handelsvaror, gamla människor i behov av hjälp är inte handelsvaror. Vi måste börja erkänna humaniteten hos människor och se dem som tänkande, kännande varelser istället för kassakor. Börjar vi värdera människor efter deras produktivitet eller hur pass mycket de bidrar till samhället, då har vi glömt någonting fundamentalt i vår människosyn, nämligen att varje människa är född med exakt samma fri- och rättigheter som alla andra, och förtjänar att behandlas därefter
    Borgerliga politiker säger sig ofta stå bakom människans rättighet att välja, men det är tydligt att denna ”rätt att välja” inte är någonting annat än ett rent utnyttjande av människor, och en människosyn som inte är värdig högt uppsatta politiker
   INGEN ska tjäna pengar på någonting som människor inte kan leva utan, någonting som människor behöver för att leva ett fortsatt värdigt liv. Kapitalism hör helt enkelt inte hemma i trygghetssystemet

En del menar att ett enat Europa är det enda sättet att tävla med Kina och Indien när dessa två framtida stormakter växer allt större och starkare. Men drömmen om ett enat Europa verkar istället ha blivit något av en mardröm, där enigheten bytts ut till det rakt motsatta: oenighet och splittring mellan de olika ländernas toppolitiker, som i förlängningen påverkar medborgarna i de olika länderna, i många fall är det gemene man som drabbas allra hårdast av makthavarnas misstag och felsteg
   Euro-krisen blir bara djupare och djupare, skuldsatta länder på randen till ekonomisk kollaps blir bara fler. Vart detta ska sluta verkar det inte vara någon som vet ännu

Det får mig att tänka på berättelsen i bibeln om Babels torn. Människan ville nå till himlen och bestämde sig för att bygga ett torn. Gud såg vad människan försökte göra, och han därför att tala olika språk, så att ingen förstod vad den andre sa. Människan kunde inte längre kommunicera med varandra, utan alla drog åt olika håll, och Babels torn till himmelen blev aldrig färdigbyggt
   Kontemplera moralen i den berättelsen. Det är en påminnelse om att inte vara övermodig, att inte gapa över för mycket. En märklig parallell kan dras mellan den berättelsen och det som sker i Europa idag, där människorna fortfarande inte verkar förstå varandra, utan drar åt olika håll tills ingen positiv utveckling längre är möjlig

Redan de gamla grekerna ansåg hybris vara något av en synd, och ironiskt nog är det just i Grekland den ekonomiska krisen är som allra svårast just nu
   Européernas hybris skulle kunna ses som något slags straff från gud om man är lagd åt det hållet, men även om man lämnar gud utanför ekvationen så är moralen densamma: Europas ledare har gapat över för mycket, de har fallit offer för sin egen girighet, och det är nu dags att betala priset
   Europa håller nu på att krackelera, och om det går att bygga upp igen att bli lika starkt som tidigare kan ta sin tid. En tid av både politisk och ekonomisk splittring verkar ligga framför oss

Jordens befolkning ökar, just nu anses jordens befolkning som bekant vara 7 miljarder individer. Det är många människor, detta håller jag med om… men är det verkligen tillräckligt?
   Om vi menar allvar med att erövra galaxen och befolka planeterna med mänskliga kolonier så är det hög tid att börja nu, innan utomjordiska civilisationer från Alfa Centauri eller liknande hinner före oss!

Redan 1969 erövrade vi vår första himlakropp. När Armstrong fäste den amerikanska flaggan i Månens yta så var det sannerligen ett stort steg för mänskligheten, för första gången sattes en mänsklig fot avtryck på en annan himlakropp än jorden
   … men vad hände sedan? På över 40 år har inte en enda månkoloni etablerats, detta är helt enkelt en travesti på rymderövring, ett komplett misslyckande av människan att utvecklingen inte kommit längre än så här. Nej tack, jag kräver lite mer för mina skattepengar än så!
   Idag planeras bemannade resor till Mars, men vem vet när den första människan kommer sätta sin fot på Mars yta? Ska vi behöva vänta ytterligare 40 år på det ögonblick när taikonauterna (för om vi ska vara ärliga kommer det antagligen bli kineserna) stiger ner på Mars och uttalar de framtida bevingade orden: ”Ett stort steg för människan, ett större steg för det allvetande kommunistpartiet”

Om vi menar allvar med att erövra galaxen måste vi bli mycket bättre på att sprida ut befolkningen över flera olika planeter, inte hålla kvar alla på jorden. Det handlar om att inte lägga alla ägg i samma korg, speciellt när global uppvärmning och naturkatastrofer hotar att förgöra oss alla!
   Nästa steg: kolonier på månen. Steget efter det: kolonier på Mars. Steget efter det: vem vet… bara vi kommer bort från den här blå pricken i rymden är det bara fantasin som sätter gränserna!

Vindkraften, som faktiskt tillsammans med vattenkraften skulle kunna täcka en stor del av Sveriges energibehov, är ännu inte tillräckligt utbyggd för att på allvar bidra till energiförsörjningen, trots att andra närliggande länder som Danmark och Tyskland numera satsar stort på dessa typer av energikällor. Det är delvis ett politiskt problem, trots allt kan bara tre partier i riksdagen på allvar sägas vara för förnybar energi, sedan Centerpartiets kärnkraftsmotståndare fått ge vika för Moderaternas kärnkraftskramare
   Men en viktig faktor att också ta med är individuella människors motstånd emot vindkraften, människor som kanske inte är politiskt aktiva men som vart fjärde år röstar på det politiska parti som kommer att ge just dem ett bättre liv och högre levnadsstandard
   Dessa människor, människor som du och jag, är en av anledningarna till att vindkraften inte har slagit igenom på allvar i Sverige ännu. Problemet är att vindkraftverken låter för mycket, enligt människor som bor nära dem, och att de dessutom förstör det orörda naturlandskapet

Det är en intressant position att både säga sig vilja värna om miljön, men samtidigt vara emot förnybara och miljövänliga energikällor eftersom de sägs förstöra miljön(!), om än på ett rent estetiskt sätt. Det tycks vara ett fall av att vilja ha kakan och äta den också, att vilja ha ett oförstört naturlandskap, men samtidigt ha tillgång till energi som är både billig och miljövänlig. Kanske går det inte att få både och, och då måste man helt enkelt prioritera, vissa prioriterar det förnybara medan andra förkastar det
   Vi västlänningar lever ofta med föreställningen (medvetet eller omedvetet) att vi har oändligt med resurser när så inte är fallet. Jag är inte säker på om det handlar om önsketänkande eller bara ren förnekelse, men det gränsar absolut till någonting av det slaget. Vi lever hellre med en bekväm osanning är en obekväm sanning, därför blundar vi när vi borde se att energin har ett pris, ett pris som måste betalas i påverkan på miljön på ett eller annat sätt. Målet borde alltid vara att göra den oundvikliga miljöpåverkan så liten och harmlös som möjligt
   Alternativet som föreslås från de som förkastar det förnybara med antingen ekonomiska eller estetiska argument är ofta kärnkraften. Men intressant är också att alternativet med kärnkraft inte heller omfamnas av någon större majoritet idag, de stora riskerna med exempelvis förvaringen av kärnavfall kvarstår och ser inte ut att få en lösning inom överskådlig tid. Det verkar därmed råda ett slags dödläge mellan de som vill satsa på förnybart och de som vill behålla kärnkraft som den primära energikällan

Min egen lösning på problemet med energiförsörjning vore att på allvar skära ner på elkonsumtionen, men att få människor att använda mindre el har inte visat sig vara så lätt. Ett bra komplement till detta är därför att också satsa mer pengar på forskning, för att på så sätt kunna utveckla mer energisnål teknik
   Men vad som behövs är inte bara politisk vilja, utan också att medborgarna i landet övertygas om att den förnybara energin verkligen är framtidens energi. Vindkraftens framtid ligger inte enbart i politikernas händer, väljarna har också en enorm makt att påverka debatten
   Jag vet inte om just vindkraft är det enda eller bästa svaret på energiproblemet, men en sak vet jag: att kärnkraft inte är det, och hur vet jag det? Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima… tre oerhört bra anledningar till att satsa på förnybar energi

1791 skrev Mozart sitt berömda Requiem, kanske det mest kraftfulla och potenta stycke musik han någonsin skapade. Han var döende under tiden han skrev det, och hans medvetenhet om sin egen förestående död har mycket sannolikt färgat musiken. Det finns en potential där, en särskild je ne sais quoi som har förmåga att väcka tankar och känslor till liv, som kan inspirera en människa och tränga igenom själva hennes sinnen, tills hon inte längre är densamma som förut
   Här sitter jag, över tvåhundra år senare och lyssnar på exakt samma toner som Mozart en gång skrev ner, exakt samma musikaliska bedrift som då, och får kalla kårar längs ryggraden

Häri ligger någonting människor ofta försummar, det är en av de största och mest intrikata insikter en människa kan ha: att hennes handlingar, hur obetydliga och små de än kan tyckas vara, kan ha enorma implikationer för framtiden, att det hon gör idag har potentialen att påverka människor som inte ser dagens ljus förrän flera hundra år framåt i tiden
   Detta är en viktig insikt, speciellt om man är en människa som har reell makt och inflytande över andra, och därmed också förmåga att direkt förändra världen. Om vi misslyckas med att förstå att våra handlingar har konsekvenser kan de leda mänskligheten till platser ingen av oss vill befinna sig på. Historien har tydligt visat oss vad som kan ske när vi inte tar konsekvenser på tillräckligt stort allvar
   Förutom att den insikten är av yttersta vikt för mänskligheten i stort, är den också livsförändrande för den enskilda individen på ett mer subjektivt plan. Den ger människor hopp, inspirerar till stordåd, motiverar många av de handlingar som blir ihågkomna av generationer flera hundra år in i framtiden. Vi lever på ett sätt för att påverka, för att våra steg på jorden ska lämna avtryck som syns även efter att vi själva inte längre finns

Jag tvivlar på att Aristoteles och Platon hade oss nutida människor i tankarna när de formulerade sina tankar om filosofi, inte heller att Mozart hade mig i åtanke när han skrev sitt Requiem. Men det faktum att vi fortfarande refererar till de gamla grekerna över tvåtusen år senare, eller det faktum att Mozarts musik fortfarande älskas av miljoner människor idag, är ett bevis för hur vi alla på många sätt är sammankopplade och hur fundamentalt vi påverkar varandra i våra liv
   Även den minsta handling kan få oanade konsekvenser, det är enligt mig en oerhört upplyftande tanke

Söndagen den 9:e oktober 2011 anordnade SVT:s Agenda en partiledardebatt, som årligen görs i programmet efter att regering och opposition lagt sina respektive budgetar och skuggbudgetar. Samtliga partiledare från Sveriges riksdag var inbjudna till programmet, men två partier hade efter att först ha tackat ja, senare avböjt att medverka i programmet. Dessa partier var Vänsterpartiet och Socialdemokraterna
   Anledningen till att dessa två partier avböjde att medverka var placeringen i studion, vilken ställde de fyra regeringspartierna på ena sidan och oppositionspartierna, inklusive Sverigedemokraterna, på den andra. Argumentet löd att man inte ville sammanställas med SD, då det för tittarna kunde synas som att man politiskt stod på samma sida som dessa, med tanke på placeringen i studion under debatten. Detta ledde alltså till att två partier lyste med sin frånvaro och att regeringspartierna hade endast Miljöpartiets Åsa Romson och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson emot sig på andra sidan studiogolvet

Jag vet inte hur tittarna uppfattade detta avståndstagande från söndagens Agenda, jag kan bara tala för mig själv, och min uppfattning är att man här gjorde en höna av en fjäder, eller rättare sagt: en höna av en Sverigedemokrat. Det för tankarna tillbaka till Lars Ohlys ovilja att använda samma sminkloge som Jimmie Åkesson under valnatten för ett år sedan, och den beröringsskräck som funnits för SD enda sedan dess
   Jag tvivlar starkt på att folk i allmänhet är så trångsynta att de sammanställer samtliga oppositionspartier med SD:s politik, bara på grund av att de är placerade på samma sida i en tv-studio under en politisk debatt. Vad det resulterade i var att Miljöpartiet fick ett oerhört mycket större utrymme att föra fram sina politiska tankar, och fick en ypperlig chans att oemotsagda från de övriga rödgröna partierna bemöta regeringen. Om någon vann på detta så var det otvivelaktigt Miljöpartiet, som i Åsa Romson visade upp en stark politisk vilja att förändra det politiska läget, inte minst när det gäller att motverka att SD får ytterligare politiskt inflytande i svensk politik
   Åsa Romson visade inga tecken på obehag av att vara placerad på samma sida som Jimmie Åkesson, och varför skulle hon egentligen göra det? Faktum är att SD i åtta fall av tio röstar med alliansen i riksdagen, ett faktum som knappast kommer glömmas bort av väljarna. Både Romson och allianspartierna visade också upp flera exempel på det bästa sättet att bemöta SD: med genomtänkt, väl artikulerad argumentation av sakfrågorna, inte med att ignorera partiet

Vad S:s och V:s frånvaro gjorde med respektive parti var att få dem att framstå som oerhört arroganta emot väljarna, det visade upp en slags holier than thou-attityd hos bägge partier gentemot SD, som även om den tanken vore korrekt bara skadar dem själva i det långa loppet
   Vad man än må tycka om det så är SD faktiskt folkvalda, de har röstats in i riksdagen via samma demokratiska process som alla andra, och har precis lika mycket rätt att delta i det politiska samtalet som andra folkvalda partier. Taktiken att ignorera dem och låtsas som om de inte finns har visat sig vara fel väg att gå, och förefaller dessutom vara ganska juvenilt och omoget
   Min misstanke är att tittarna och väljarna ser igenom det S och V gjorde, och uppfattar det som att de inte har de rätta argumenten att bemöta SD med, till skillnad från MP som faktiskt deltog i debatten. För man kan inte tiga ihjäl politiska åsikter, varken i en politisk debatt eller i riksdagen. Det enda sättet att bekämpa sina politiska motståndare är genom argumentation och debatt, någonting våra ledande politiker borde ha insett redan samma dag som Sverigedemokraterna kom in i riksdagen

Den ekonomiska krisen i Europa djupnar, människor svälter i Afrika, palestinierna kämpar för att bli en självständig stat… alla viktiga ämnen värda att utforska och debattera, men det tyckte uppenbarligen inte Patrik Lundberg när han den 13:e september skrev en krönika i Helsingborgs Dagblad, om hur kinapuffarna är ett uttryck för vardagsrasism i Sverige. Krönikan hade den oerhört dramatiska titeln: ”Ni sliter själen ur mig”

Jämfört med de frågor jag nämnde i början är kinapuffsdebatten så liten och obetydlig att den knappt är värd att kommentera. Att flera debattörer och skribenter ändå gör det är enligt mig ett uttryck för hur extremt rädda vi idag är för att kränka människor, om man tillhör en minoritet i Sverige är allt man behöver göra till att till exempel skriva en krönika i en tidning så viker sig samhället ofta för ens önskningar
   Jag förstår förstås att detta inte bara har med kinapuffar att göra, rasism är ett verkligt problem och ett viktigt problem att debattera, men jag har svårt att tro att en bild på framsidan av en godispåse är ett uttryck för denna rasism. Jag har trots allt inte hört en enda människa säga att kinapuffar är orsaken till hennes rasistiska åsikter, inte en enda. Jag har ätit kinapuffar i hela mitt liv utan att detta påverkat min syn på asiater det minsta, varken till det bättre eller till det sämre

Lundberg skriver också just att kinapuffarna är ett symptom på ett djupare problem, att han hela sitt liv blivit ”påhoppad” på grund av sin asiatiska härkomst. Men i ett öppet och demokratiskt samhälle måste människor helt enkelt tåla att man ibland skämtar och driver med identiteter, även om man är del av en minoritet, naturligtvis så länge detta inte övergår till rena trakasserier. Jag kan förstå att det ibland är påfrestande, men yttrandefriheten är alltför värdefull för att offras på de kränkta människornas altare
   Jag som ung, vithyad svensk skulle inte ha någonting emot att jämföras med en stereotypisk bild av vad det innebär att vara svensk. Jag personligen har inga problem med att människor driver med min svenskhet, kanske genom att säga att jag alltid går klädd i folkdräkt eller lyssnar på Lasse Stefanz hela dagarna. Vid sådana tillfällen försöker jag istället rätta personen i fråga genom att säga hur jag verkligen är som person
   Lundberg skriver att: ”jag har färgat håret och övervägt ögonoperation”, som om hans högsta önskan är att ser mer svensk ut för att kunna smälta in, men varför? Menar han då att det verkligen är någonting negativt att vara kines? I så fall ger han ju alla de som hoppat på honom genom åren rätt. Det verkar snarare som att Lundberg sliter själen ur sig själv än att andra gör det åt honom
   Nej, istället för att skriva en krönika om hur orättvist han behandlas av andra människor, vore det lite mer konstruktivt om han istället stod upp för sin identitet och lyfte fram positiva aspekter med att vara asiat, för genom personlig erfarenhet vet jag att det helt klart finns sådana

Jag ser fram emot dagen då Svennepuffarna lanseras, med en stor bild på framsidan av en stereotypisk vithyad svensk. Jag ska köpa minst en påse i veckan och skratta åt det, för jag är större än den stereotypiska bilden av vem jag är, och det borde Patrik Lundberg också vara