80-talist, javisst
Läste en artikel om 80-talister idag. Deprimerande läsning, för att säga det milt
Verkar som om 80-talister mår ganska dåligt enligt tidningen jag läste. Vi har självmordtankar, äter för dåligt, röker och snusar, dricker för mycket alkohol etc. etc...
Alla nya valmöjligheter som vi faktiskt är den första generationen att välja och vraka emellan har tydligen gjort oss ambivalenta och osäkra. För mycket press från informationssamhället. Att sikta emot stjärnorna kanske inte är en så dum idé, men vad händer om man inte lyckas nå dit? om man inte lyckas nå det där så länge eftertrådda? När vi får ett paradis av lycka uppmålat för oss och sen inte lyckas nå just dit, då är det väl inte så konstigt om man blir deprimerad och går i självmordstankar??
Att vara olycklig börjar nästan ses som skamligt, något att skämmas för och dölja. Undrar varför, när nu uppenbarligen så många mår precis just så. Vi blir därför alltför stressade och ångestfyllda. Ångest var ett nyckelord förresten, och det känner man ju igen sig i: Prestationsångest, dödsångest....
80-talister har också svårt att säga nej till saker, och blir därför ännu mer stressade än vi redan var. Nåja, tidningar brukar ju få det att låta värre än vad det är, fastän jag i alla fall kände igen mig i det mesta!
* * *
En lite mer roande tanke:
Vi kommer vara den första generationen pensionärer som faktiskt vet hur man spelar teve-spel, hahaha!
Verkar som om 80-talister mår ganska dåligt enligt tidningen jag läste. Vi har självmordtankar, äter för dåligt, röker och snusar, dricker för mycket alkohol etc. etc...
Alla nya valmöjligheter som vi faktiskt är den första generationen att välja och vraka emellan har tydligen gjort oss ambivalenta och osäkra. För mycket press från informationssamhället. Att sikta emot stjärnorna kanske inte är en så dum idé, men vad händer om man inte lyckas nå dit? om man inte lyckas nå det där så länge eftertrådda? När vi får ett paradis av lycka uppmålat för oss och sen inte lyckas nå just dit, då är det väl inte så konstigt om man blir deprimerad och går i självmordstankar??
Att vara olycklig börjar nästan ses som skamligt, något att skämmas för och dölja. Undrar varför, när nu uppenbarligen så många mår precis just så. Vi blir därför alltför stressade och ångestfyllda. Ångest var ett nyckelord förresten, och det känner man ju igen sig i: Prestationsångest, dödsångest....
80-talister har också svårt att säga nej till saker, och blir därför ännu mer stressade än vi redan var. Nåja, tidningar brukar ju få det att låta värre än vad det är, fastän jag i alla fall kände igen mig i det mesta!
* * *
En lite mer roande tanke:
Vi kommer vara den första generationen pensionärer som faktiskt vet hur man spelar teve-spel, hahaha!
Kommentarer
Trackback
