Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?
Så!
Dags för ett lite mer filosofiskt inlägg igen tror jag, känner att det var ett tag sen. Således är dagens tema, som titeln redan tillkännagivit:
"Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?"
Jag kunde inte sova härom natten och låg och tänkte på just denna fråga. Vi bor utan tvekan i ett väldigt bra och välutvecklat land, vi är oerhört bortskämda med i stort sett allting i våra liv. Vi borde rent logiskt allihop vara glada, lyckliga människor. Ändå är till exempel psykvården överbelastad av patienter, något som inte borde vara möjligt i ett land som Sverige
Har människor det bättre i Sverige än i många andra delar av världen? Ja
Är människor överlag lyckligare i Sverige än andra delar av världen? Nej, jag tror faktiskt inte det är så
Så, varför är det så?
Mitt eget förslag är att ju bättre man har det desto mer krävs det för att bli lycklig. Människor har olika levnadsstandard, och paradoxalt nog är det så att ju högre standard man har desto mer måste man jobba för att bli lycklig. Jag menar nu inte "lycklig" i meningen att man har pengar, ett bra jobb och mat att äta. Jag menar den djupare lyckan, den sanna lyckan, att vara tillfreds med sitt liv, i harmoni med världen runt omkring. I ett land där man har i stort sett allt i överflöd är det lätt att ta det för givet, och inte vara nöjd förrän man får ännu mer. Det är alltså en slags bortskämdhet och girighet det handlar om
Detta, i kombination med en illusion av och jakt på perfektion är enligt mig varför vi är olyckliga. Perfektion är nog den farligaste illusionen att ha, men tyvärr en som vi människor är oerhört benägna att längta efter. Strävan på perfektion brukar istället sluta i desillusion, destruktion. Detta har också att göra med den höga standard vi i Sverige, och i andra rika länder, lever i idag. Vi har det så bra att vi nästan tar det för givet, och när våra liv förändras på ett sånt sätt så att illusionen bryts och vi möter verkligheten som den verkligen är fylls vi med en känsla av hopplöshet och ångest, i vissa fall till och med psykiskt sammanbrott
Sen finns det naturligtvis andra individuella förklaringar, som psykiska sjukdomar till exempel, men även psykiska sjukdomar går att behandla och bota, och jag tvivlar på att alla deprimerade, manodepressiva eller psykopata därute började sina liv som psykfall. De är mer än ofta en produkt av samhället de lever i, och de faller alltså också in i ramen för det jag här pratat om
Därmed inte sagt att det inte finns några lyckliga människor i Sverige, eller i de rika länderna i världen, men bara det faktum att folk mår dåligt även här är ett bevis på att rikedom är långtifrån allt en människa behöver för att må bra
* * *
Bara några tankar jag ägnade mig åt igår natt och som jag kände mig tvungen att dela med mig av. Säg gärna emot mig om jag har helt fel, jag är trots allt ingen expert på området
Dagens musiktips: The Beatles - "Happiness is a warm gun"
Dags för ett lite mer filosofiskt inlägg igen tror jag, känner att det var ett tag sen. Således är dagens tema, som titeln redan tillkännagivit:
"Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?"
Jag kunde inte sova härom natten och låg och tänkte på just denna fråga. Vi bor utan tvekan i ett väldigt bra och välutvecklat land, vi är oerhört bortskämda med i stort sett allting i våra liv. Vi borde rent logiskt allihop vara glada, lyckliga människor. Ändå är till exempel psykvården överbelastad av patienter, något som inte borde vara möjligt i ett land som Sverige
Har människor det bättre i Sverige än i många andra delar av världen? Ja
Är människor överlag lyckligare i Sverige än andra delar av världen? Nej, jag tror faktiskt inte det är så
Så, varför är det så?
Mitt eget förslag är att ju bättre man har det desto mer krävs det för att bli lycklig. Människor har olika levnadsstandard, och paradoxalt nog är det så att ju högre standard man har desto mer måste man jobba för att bli lycklig. Jag menar nu inte "lycklig" i meningen att man har pengar, ett bra jobb och mat att äta. Jag menar den djupare lyckan, den sanna lyckan, att vara tillfreds med sitt liv, i harmoni med världen runt omkring. I ett land där man har i stort sett allt i överflöd är det lätt att ta det för givet, och inte vara nöjd förrän man får ännu mer. Det är alltså en slags bortskämdhet och girighet det handlar om
Detta, i kombination med en illusion av och jakt på perfektion är enligt mig varför vi är olyckliga. Perfektion är nog den farligaste illusionen att ha, men tyvärr en som vi människor är oerhört benägna att längta efter. Strävan på perfektion brukar istället sluta i desillusion, destruktion. Detta har också att göra med den höga standard vi i Sverige, och i andra rika länder, lever i idag. Vi har det så bra att vi nästan tar det för givet, och när våra liv förändras på ett sånt sätt så att illusionen bryts och vi möter verkligheten som den verkligen är fylls vi med en känsla av hopplöshet och ångest, i vissa fall till och med psykiskt sammanbrott
Sen finns det naturligtvis andra individuella förklaringar, som psykiska sjukdomar till exempel, men även psykiska sjukdomar går att behandla och bota, och jag tvivlar på att alla deprimerade, manodepressiva eller psykopata därute började sina liv som psykfall. De är mer än ofta en produkt av samhället de lever i, och de faller alltså också in i ramen för det jag här pratat om
Därmed inte sagt att det inte finns några lyckliga människor i Sverige, eller i de rika länderna i världen, men bara det faktum att folk mår dåligt även här är ett bevis på att rikedom är långtifrån allt en människa behöver för att må bra
* * *
Bara några tankar jag ägnade mig åt igår natt och som jag kände mig tvungen att dela med mig av. Säg gärna emot mig om jag har helt fel, jag är trots allt ingen expert på området
Dagens musiktips: The Beatles - "Happiness is a warm gun"
Kommentarer
Trackback
