Avrättningen
Jag har blivit dömd för “kommunistiska spekulationer”, jag är dock helt oskyldig, men jag har ingen makt att ändra på domslutet. För detta brott ska jag bli gasad ihjäl, detta är mitt straff. Jag sitter i en cell i en skola någonstans, snart kommer vakterna att låsa upp dörren och jag ska ge mig iväg härifrån
Detta är dagen för min avrättning. Jag och mina vakter ska gå från min cell i en skola till avrättningsplatsen… det är inte särskilt långt, men det är uppförsbacke hela vägen
Det är natt utanför. Det är vinter… det är kallt, alla har tjocka vinterjackor på sig
När vi kommer ut har hundratals människor samlats utanför. Vi går längs en kraftigt trafikerade gata, mitt i vägen. Vägen leder uppför en brant backe. Det är bilar och människor överallt, det är fullständigt kaos. Några människor protesterar emot min avrättning, andra hejar på den och skriker uppmuntrande ord till mina bödlar
En man i folkmassan skriker så högt han kan
“Ni gör helt rätt! Det är viktigt att han blir ett avskräckande exempel!”
Precis innan vi är framme kör en röd bil nästan på mig. Föraren kliver ur bilden och tar tag i mig. Han skriker rakt i ansiktet på mig
“Vill du dö, va? Se dig för nästa gång!”
Jag stirrar förvirrat på mannen. Så kliver han in i bilen igen och kör därifrån
Mina bödlar sätter mig på en mörk, smutsig soffa i ett gathörn utanför en butik. Runt soffan och över den finns en konstruktion av osynligt, lufttätt glas som innesluter mig helt som i en ljudisolerad bubbla… därinne ska jag gasas ihjäl
Framför soffan står en gammaldags tv-apparat från 50-talet. En film ska visas där, en film jag själv fått välja som det sista jag nånsin ser i livet… filmen är tillräckligt lång för att jag ska hinna dö innan den tar slut
Filmen går igång, jag tittar förstrött på den. På tv-skärmen visas en bild av ett svartvitt jordklot hängande fritt i rymden… en enorm klocka som visar årtal istället för timmar på dygnet, vars siffror håller på att falla sönder… I bakgrunden hörs Kachaturians vackra “Gayenne’s Adagio” ur baletten “Gayenne“
Utanför glaset hör jag svaga ljud från vad jag förstår måste vara människorna därute. De skriker allihop, några protesterar, andra hejar på… men i mitt glashus är det tyst och lugnt
Jag märker plötsligt att jag har svårt att hålla uppe ögonlocken. Jag förstår att de har börjat spruta in gasen genom glaset, men jag har inte märkt hur eller när. Jag kan inte längre hålla mig vaken… jag är så trött, så trött…
Den oundvikliga döden kommer över mig. Jag inser plötsligt allvaret i situationen för första gången. Jag ska dö… jag ska dö och aldrig mer komma tillbaka. Det här är det allra sista jag någonsin kommer att få uppleva… det kommer inte att bli någon andra chans, det blir bara det här, ingenting mer
Är detta verkligen slutet? Ska allt det som har lett upp till detta ögonblick kallas mitt liv? Jag inser att jag nu har två alternativ: jag kan antingen blunda, resignera, ge efter för tröttheten… somna och aldrig vakna upp igen, förlora mitt enda liv här och nu. Eller så kan jag välja att slåss, att resa mig upp ur soffan och trotsa människorna där utanför glaset, en sista kamp innan jag dör… men nej, jag är för trött för att ens röra mig
Men plötsligt inser jag att det faktiskt finns ett tredje alternativ… vad är det tredje alternativet? Jo, jag kan vakna… just det, vakna!
Vakna… drömmer jag? Hur kan jag drömma, känslorna är ju så starka, dödsångesten så nära
Nej, det är omisskännligt… jag drömmer, jag drömmer. Jag behöver varken dö eller kämpa för mitt liv, det enda jag behöver göra är att slå upp ögonen så blir allting bra igen…
… men vill jag verkligen det? Vad har jag egentligen att återvända till? Skulle det inte vara lika bra att dö här och nu ändå, liggande på en smutsig soffa i ett gathörn mitt i vintern…
Nej… jag inser att jag måste leva, det är som om en osynlig kraft säger mig att det är det enda rätta alternativet att välja, min tid har inte kommit ännu
Jag stirrar en sista gång ner i det mörka hål av ångest som utgör min egen död, ser en sista gång på tv-skärmen och den sönderfallande klockan… sedan slår jag sakta upp ögonen… drömvärlden: soffan, teven, gasen, glashuset, den skrikande folkmassan… allt det försvinner plötsligt och jag finner mig ligga ensam i min egen säng, helt utom fara
Det är som om jag har fått en andra chans
Jag ser mig snabbt omkring i rummet, som för att försäkra mig om att jag är vaken, att jag fortfarande lever. Mitt hjärta slår fruktansvärt hårt, som om också det vill påminna mig om mitt vakna tillstånd
Jag drar täcket tätare runt min kropp för att värma den… jag fryser något oerhört
* * *
Jag skulle så gärna vilja få dig att se det jag såg, att uppleva det jag upplevde den där kalla vinternatten. Men det kan jag inte, jag vet inte hur. Den där känslan av oundviklig död som gjorde så starkt intryck på mig, är helt omöjlig att förklara för den som själv aldrig har upplevt den… jag hoppas att du gör det en dag, då kommer du förstå varför mitt hjärta slog så hårt när jag vaknade i min säng den där morgonen
