KarlHenrikKarlsson

Den unga kvinnan vaknade tidigt… det var som att vakna ur en djup dvala, trots att hon bara sovit i ett par timmar. Hon låg i sin säng, på rygg med händerna vilande på magen. Hon vände sakta huvudet på sidan och suckade… genom fönstret i den motsatta väggen sken solen in, och nu kändes allting som hänt föregående natt så overkligt
   Hon mindes inte allting på en gång… minnena kom smygande långsamt, bild för bild, känsla för känsla… ut ur mörkret trädde allting fram, det trängde sig obönhörligt på henne, allt det hon hade önskat bara hade varit en dröm. Men nu när hon mindes allt som hänt var det bara alltför tydligt att det hade varit verklighet… det hade hänt på riktigt, gårdagen hade inte varit någon dröm
   Hon låg ensam i sängen, stirrade upp i taket… hon ville gråta, men tårarna kom inte… hon ville skrika, men rösten bar sig inte… det var som om hon dött inombords, hon kände sig helt kall och likgiltig nu… men det värsta var att hon inte visste varför
   Det föll ingen skugga över sängen… sensommarsolen lyste in genom fönstret, fågelsången flöt in från utanför, vinden vaggade sakta trädkronorna fram och tillbaka… hon borde varit varm, men hon frös något fruktansvärt. Hur kunde solen lysa så starkt när någonting så ont hade hänt den föregående natten… det var som om själva solen, fåglarna och vinden alla hånade henne, hånade vad som hade hänt henne. Fågelsången flöt in genom fönstret, men hon hörde den inte… vinden slog emot fönstret, men hon märkte det inte
   Det var bara hennes kropp som vaknade, hennes tankar rörde sig fortfarande i det vita dimtöcknet av gårdagens halvt ihågkomna händelser…

… hon hade gått genom parken, det var den snabbaste vägen hem. Hon visste mycket väl att hon inte borde gå ensam mitt i natten, men hon var glad, trött och lite berusad. Hon tänkte inte klart, den enda synd som en människa kan göra sig skyldig till
   Det fanns inga gatlyktor tända där hon gick, hela parken var försänkt i totalt mörker, hon såg knappt handen framför sig, den grå grusgången hon gick på avtecknade sig som en grå oformlig massa under hennes fötter
   Till en början hade hon trott att det var ett djur hon hörde, någonstans i buskagen till höger om henne… men när hon tittade närmare, när de två mörkklädda männen uppenbarade sig och deras händer grep tag i henne var det som hon slutade existera
   Den ene av dem tog ett hårt tag om hennes armar bakifrån, medan den andre brutalt tryckte ner henne på marken, la sig över henne med hela sin tyngd och drog snabbt av henne kjolen och underkläderna
   De visste mycket väl att hon inte ville… men de fortsatte ändå. De turades om att utnyttja hennes lamslagna kropp, de trängde in i henne allt djupare och snabbare… och hon, paralyserad av rädsla, ångest och äckel låg helt stilla… för chockerad för att ens göra motstånd
   … hennes kropp skakade kraftigt, hon grät, men hon gav inte ett enda ljud ifrån sig…
   Efter att ha legat stilla över henne ett par sekunder släppte de henne plötsligt, reste sig upp och sprang snabbt därifrån utan att ha sagt så mycket som ett enda ord till henne. Hon hörde deras snabba steg emot gruset försvinna allt längre och längre bort… själv låg hon stilla kvar på marken, som en blomma nertrampad i smutsen
   Så var allting tyst och stilla igen…

… om hon bara hade vetat vem de var, om hon bara hade haft ett ansikte eller personlighet att rikta all sin ilska emot… men hon såg aldrig deras ögon, de tog aldrig av sig sina solglasögon. Hon visste inte vem de var, och efter igår visste hon inte länge heller vem hon var. Hon kände fortfarande deras lukt i sina kläder, hon hörde fortfarande deras tunga andetag och deras hårda grepp om hennes kropp. Det var som om de fortfarande var hos henne, inuti henne båda två… det äcklade henne
   Det hade inte tagit mer än fem minuter, men det var fem minuter hon aldrig skulle få tillbaka, fem minuter som förstört hennes liv. Hon hade varit någon, nu var hon ingenting… fan ta dessa missfoster till människor
   Hennes kropp skakade svagt vid tanken på det som hänt, men det var som om hon befann sig någonstans utanför sin egen kropp, som om hon såg sig själv utifrån. Så hände plötsligt någonting märkligt. Det var som om hela hennes kropp genomgick en metamorfos, som om hon för första gången blev den hon alltid varit… hon vägrade stanna här, hon vägrade låta dem vinna… men hon kunde inte stanna kvar i den här förstörda kroppen, i det här tomma skalet
   Hennes kropp låg kvar i sängen, samtidigt som hennes själ steg upp… den lösgjorde sig, lämnade långsamt hennes kropp tills den svävade fritt i rummet. Men det var inte hennes gamla själ, den var redan död… ändå var det hon som svävade upp från sängen, genom rummet… hon var en ny kvinna, hon var pånyttfödd
   Hennes nya, vackra själ flög ut genom fönstret… rakt genom glaset flög den, ut i sommarsolen, fågelsången och vinden. Hon själv var någon helt annanstans… i sängen låg bara skalet av henne kvar