Dysmorfofobi - inbillad fulhet
Läste nyligen en artikel om dysmorfofobi, eller "Body Dysmorphic Disorder" (BDD) som det också heter. Det betyder ungefär "inbillad fulhet", en psykisk störning som får till följd av att man inbillar sig att man är fulare än man är och ställer orimligt höga krav på sig själv och sitt utseende
En kort sammanfattning:
"Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer, samt att man lider extremt mycket av sitt utseende, i så stor utsträckning att det sociala livet blir lidande. Oftast ter sig detta i extrem utseendefixering och ibland till följd av det social fobi. En av ca 100 utvecklar sjukdomen dysmorforbi (BDD). Därmed kan man säga att dysmorfofobi (BDD) är en ganska vanlig sjukdom. Syndromet är lika vanligt bland män som hos kvinnor" (Wikipedia: "Dysmorfofobi")
Jag tyckte det här lät intressant, för jag har själv varit i lite samma situation (vem har å andra sidan inte det), men då har det förstås inte handlat om något sjukligt beteende eller fobi.... eller?
Jag har ett antal vänner som ser sig som fula, tjocka, eller helt enkelt mindre attraktiva. Jag undrar var gränsen egentligen går mellan "vanlig" utseendefixering och dysmorfofobi, och hur vet man vad som är sjukligt beteende och inte?
Som jag har uppfattat det kan inte personer med dysmorfofobi bli hjälpta endast av positiva kommentarer eller uppmuntran, utan det krävs någon form av psykoterapi för att bli av med det sjukliga beteendet. Men när vet man om man har dysmorfofobi eller inte? Hur vet man om man är i behov av psykoterapi eller inte?
När "det sociala livet blir lidande"? Men hur ska man i så fall avgöra det? Blir inte det sociala livet alltid mer eller mindre lidande av att man känner sig oattraktiv? Det kanske det inte behöver bli i och för sig, det finns ju faktiskt människor som helt enkelt inte bryr sig om hur andra människor tycker de ser ut
Det snedvridna skönhetsidealet har väl också ett finger med i spelet antar jag. Men på vilket sätt? Är det snedvridna skönhetsidealet orsaken till att sjukdomen är så vanlig? I vilket fall som helst så hjälper det väl inte personer med dysmorfofobi att skönhetsidealet finns där och förstärker känslan av fulhet?
I den bästa av världar skulle ingen gå runt och behöva känna sig ful och oattraktiv. Men tyvärr lever vi inte i den bästa av världar. Vi lever i en ofullkomlig värld, där allt vi kan göra är att försöka hjälpa våra medmänniskor så gott det går, med uppmuntrande kommentarer och komplimanger, eller, när det handlar om dysmorfofobi, uppmuntran att söka professionell hjälp
Man kan bara tänka sig hur en person med dysmorfofobi känner sig när skönheteidealet dessutom läggs till. Så tänk på det när ni hör någon säga "åh, vad jag känner mig ful idag", att ta det på allvar. Det kan faktiskt handla om någonting mer djupliggande än en dålig hårdag
Dagens musiktips: Kent - "Indianer"
