Allvar, tabu på dagens teaterscen?
Igår var jag på stadsteatern och såg "Fadern", med Kjell Bergqvist, Eva Röse och Josefin Ljungman i huvudrollerna. Pjäsen var en sorts modern tolkning av Strindbergs pjäs (då med titeln "Fadren") från 1887
För den som inte känner till pjäsen handlar den om en ung flicka, Bertha, som nyss har fyllt 17 år och vars framtid snart ska beslutas om. Hennes far, Ryttmästare Adolf, vill att hans dotter ska bli lärarinna medan hennes mor, Laura, vill att hon ska utveckla sin konstnärliga talang. Bertha hamnar i mitten av sina föräldrars fejd, och är i stort sett osynlig (vilket illustrerades i denna tolkning av pjäsen av att hon gick omkring på scenen som ett spöke, utan att de andra var medvetna om hennes närvaro). Laura, genom list och manipulation, inbillar sin make att han inte är far till deras barn, för att försöka få honom omyndigförklarad och därmed ensam få vårdnaden om dottern. Spänningen emellan parterna stegras igenom pjäsen, och kulminerar med att fadern till slut blir sinnessjuk och dör i ett slaganfall, alltså en stroke
Pjäsen är ingen komedi, som synes, trots det satt stora delar av publiken och skrattade vid flera tillfällen. Jag vet inte om detta berodde på Bergqvists vid vissa tillfällen komiska tolkning av rollen som fadern, eller om det var regissören som lagt in komiska inslag i pjäsen. Jag upplevde samma sak när jag såg "I väntan på Godot", också på Stadsteatern, förra våren. Mikael Persbrandt och Johan Rabéus gjorde närapå komiska tolkningar av sina karaktärer, vilket förvisso rev ner stora applåder från publiken. Det är nästan som om teatern inte vågade sätta upp en gravallvarlig tolkning av Strindberg eller Becket, eftersom de då riskerade att förlora besökare och därmed intäkter?
Men jag tycker faktiskt att teatern har någonting att säga oss, någonting viktigt och allvarligt om människans existens som inte bör skrattas bort. Det finns vissa som menar att det är lite tabubelagt att vara alltför pretentiös idag, att vilja alltför mycket och ha alltför höga mål. Det verkar som om jantelagen fortfarande gäller i vissa avseenden. Jag tycker det är synd att människor inte vågar vara allvarliga, att det alltid måste finnas ett komiskt element, eftersom det annars blir "långtråkigt". Men varför skulle det vara tråkigt att ta saker och ting på allvar? Varför skulle det vara tråkigt att ta själva livet på allvar?
Missförstå mig inte, jag är inte emot humor, det är bara det att ibland blir det lite för mycket. Ett annat exempel är ju det mycket debatterade inslaget under valvakan i SVT, där Kristian Luuk skulle vara en sorts "comic relief" till den annars mycket allvarliga situationen. Samma sak var tydlig i Tv4:s val av Peter Jihde som en av programledarna under valvakan i Tv4. Rädslan för att ta saker och ting på alltför stort allvar verkar inte bara finnas på teatern
Det är bland annat härför jag själv har skrivit en pjäs som är fullständigt allvarlig och fri från "postmodernistiska" inslag. Den heter "Deus Otiosus" och är skriven i naturalistisk stil. Det finns ingenting i den som kan eller bör skrattas åt, och denna typ av pjäser är någonting jag faktiskt saknar på dagens teaterscen. Jag ska också förrstås försöka få den uppsatt på en scen någonstans, förhoppningsvis finns det någon som är intresserad av den, om nu inte alla som läser den upplever den som "mossig" och gammalmodig
"Deus Otiosus" handlar om en ung kvinna, som misstänker sin far för att ha mördat sin egen dotter, alltså kvinnans syster. Dottern konfronterar sin far under minnesstunden som hålls för den döda systern, där också hennes bror och hans fru är närvarande. Samtliga karaktärer är religiösa förutom den unga kvinnan, och konfrontationen blir därför också en slags kamp mellan religion och ateism (ett ämne som ju förresten är högst relevant idag). Jag skulle själv beskriva pjäsen som en tragedi, en genre inom teatern jag alltid tyckt bäst om, men som idag verkar vara märkligt frånvarande på scenen
Den som vill och är intresserad kan gärna få läsa pjäsen, det finns kanske till och med någon som läser det här som kan rekommendera någon lämplig teaterscen för den?
Dagens musiktips: Nina Simone - "Nobody knows you when you're down and out"
För den som inte känner till pjäsen handlar den om en ung flicka, Bertha, som nyss har fyllt 17 år och vars framtid snart ska beslutas om. Hennes far, Ryttmästare Adolf, vill att hans dotter ska bli lärarinna medan hennes mor, Laura, vill att hon ska utveckla sin konstnärliga talang. Bertha hamnar i mitten av sina föräldrars fejd, och är i stort sett osynlig (vilket illustrerades i denna tolkning av pjäsen av att hon gick omkring på scenen som ett spöke, utan att de andra var medvetna om hennes närvaro). Laura, genom list och manipulation, inbillar sin make att han inte är far till deras barn, för att försöka få honom omyndigförklarad och därmed ensam få vårdnaden om dottern. Spänningen emellan parterna stegras igenom pjäsen, och kulminerar med att fadern till slut blir sinnessjuk och dör i ett slaganfall, alltså en stroke
Pjäsen är ingen komedi, som synes, trots det satt stora delar av publiken och skrattade vid flera tillfällen. Jag vet inte om detta berodde på Bergqvists vid vissa tillfällen komiska tolkning av rollen som fadern, eller om det var regissören som lagt in komiska inslag i pjäsen. Jag upplevde samma sak när jag såg "I väntan på Godot", också på Stadsteatern, förra våren. Mikael Persbrandt och Johan Rabéus gjorde närapå komiska tolkningar av sina karaktärer, vilket förvisso rev ner stora applåder från publiken. Det är nästan som om teatern inte vågade sätta upp en gravallvarlig tolkning av Strindberg eller Becket, eftersom de då riskerade att förlora besökare och därmed intäkter?
Men jag tycker faktiskt att teatern har någonting att säga oss, någonting viktigt och allvarligt om människans existens som inte bör skrattas bort. Det finns vissa som menar att det är lite tabubelagt att vara alltför pretentiös idag, att vilja alltför mycket och ha alltför höga mål. Det verkar som om jantelagen fortfarande gäller i vissa avseenden. Jag tycker det är synd att människor inte vågar vara allvarliga, att det alltid måste finnas ett komiskt element, eftersom det annars blir "långtråkigt". Men varför skulle det vara tråkigt att ta saker och ting på allvar? Varför skulle det vara tråkigt att ta själva livet på allvar?
Missförstå mig inte, jag är inte emot humor, det är bara det att ibland blir det lite för mycket. Ett annat exempel är ju det mycket debatterade inslaget under valvakan i SVT, där Kristian Luuk skulle vara en sorts "comic relief" till den annars mycket allvarliga situationen. Samma sak var tydlig i Tv4:s val av Peter Jihde som en av programledarna under valvakan i Tv4. Rädslan för att ta saker och ting på alltför stort allvar verkar inte bara finnas på teatern
Det är bland annat härför jag själv har skrivit en pjäs som är fullständigt allvarlig och fri från "postmodernistiska" inslag. Den heter "Deus Otiosus" och är skriven i naturalistisk stil. Det finns ingenting i den som kan eller bör skrattas åt, och denna typ av pjäser är någonting jag faktiskt saknar på dagens teaterscen. Jag ska också förrstås försöka få den uppsatt på en scen någonstans, förhoppningsvis finns det någon som är intresserad av den, om nu inte alla som läser den upplever den som "mossig" och gammalmodig
"Deus Otiosus" handlar om en ung kvinna, som misstänker sin far för att ha mördat sin egen dotter, alltså kvinnans syster. Dottern konfronterar sin far under minnesstunden som hålls för den döda systern, där också hennes bror och hans fru är närvarande. Samtliga karaktärer är religiösa förutom den unga kvinnan, och konfrontationen blir därför också en slags kamp mellan religion och ateism (ett ämne som ju förresten är högst relevant idag). Jag skulle själv beskriva pjäsen som en tragedi, en genre inom teatern jag alltid tyckt bäst om, men som idag verkar vara märkligt frånvarande på scenen
Den som vill och är intresserad kan gärna få läsa pjäsen, det finns kanske till och med någon som läser det här som kan rekommendera någon lämplig teaterscen för den?
Dagens musiktips: Nina Simone - "Nobody knows you when you're down and out"
Kommentarer
Trackback
