KarlHenrikKarlsson

I årets val har opinionsundersökningarna visat att många väljare bytt, inte bara politiskt parti, utan även flyttat sig över blockgränsen, både från höger till vänster och från vänster till höger. Anledningen till denna “flyktighet” hos väljarna har av en del förklarats med bristen på tydliga ideologiska tankegångar, både hos de politiska partierna i stort och hos de enskilda politikerna
   Rotlösheten många väljare känner, det vill säga oförmågan att identifiera sig starkt med ett visst politiskt parti, har enligt mig mindre betydelse än förmågan att identifiera sig starkt med många olika partier på en och samma gång. När de politiska partierna tar upp ungefär samma frågor och har mer eller mindre liknande lösningar (självklart beroende på frågan) känns den personliga partitillhörigheten förlegad och i många avseenden onödig. Lojalitet med ett visst parti har blivit någonting som väljarna inte värdesätter längre. Sakfrågorna har tagit över allt mer. För att citera min pappa: “alla partier har ju någon fråga just de verkar ha den bästa lösningen på”

En undersökning gjord av Demoskop visar att ungefär 13% av väljarkåren bytte block, och hela 34% sade sig helt sakna ideologisk grund. Det betyder att de som till exempel röstade på Alliansen i årets val mycket väl, och framför allt mycket snabbt, kan byta block och istället föra de rödgröna till makten i valet 2014
   Moderaternas rörelse emot mitten av den politiska skalan, och deras nya beteckning som “Sveriges enda arbetarparti”, är ett tydligt exempel på hur ideologierna får stå tillbaka för sakfrågorna, och är förstås en av anledningarna att de lyckats locka till sig väljare från vänsterkanten. Bristen på ideologi var också någonting som har bidragit till socialdemokraternas två senaste katastrofval, med sjunkande väljarstöd och bristande förtroende. Många av de som tidigare identifierat sig starkt med sossarna har gått över till moderaterna
   Anledningen till att alliansen “vann” valet (citattecknen på grund av att de inte längre har en majoritet av väljarna bakom sig) är mycket tack vare det starka förtroendet för just moderaterna, vilket syns tydligt i och med att de gör sitt starkaste val någonsin, framför allt beror detta på det starka förtroendet många känner för Fredrik Reinfeldt
   Detta tenderar att flyta över i någonting liknande en personkult, även om jag inser att det är att överdriva kraftigt så är det inte utan att tanken på personkulter kräng de politiska ledarna är det som ersätter avsaknaden av partipolitisk tillhörighet. Vi väljare hör inte längre konsekvent till ett parti, vi är inte längre sossar, moderater, centerpartister eller vänsterpartister, utan går snarare på ledarskap och trovärdighet än partipolitiskt innehåll
   Jag tror att anledningen till att alliansen fick förnyat förtroende och möjlighet att regera vidare beror till stor del på vad som kan kallas personkulten kring Reinfeldt, samtidigt som de rödgrönas avsaknad av trovärdigt politiskt ledarskap naturligtvis också hade en roll att spela. Paralleller kan dras med Obama-hypen i USA under det amerikanska presidentvalet 2008 och tiden därefter (även om Reinfeldt knappast kan påstås vara Sveriges motsvarighet till Obama)

Om denna politiska utveckling är positiv eller negativ är svårt att säga. Å ena sidan är likheten mellan de politiska partierna ett tecken på att politiken i Sverige idag är av en alltmer saklig och "öppen-för-kompromisser" natur (med undantag för sverigedemokraterna och kanske även vänsterpartiet), och detta i sig skulle kunna tolkas som någonting positivt, eftersom extremfall som exempelvis sverigedemokraterna tenderar att “störa den politiska ordningen” med alltför radikala förslag som är omöjliga att genomföra i praktiken och som inget av de andra regeringspartierna skriver under på
   Å andra sidan riskerar ett alltför stort fokus på enskilda politiker att lägga större vikt på vem som säger någonting, snarare än vad som sägs. Auktoritära ledarskap är beroende av hur stor vikt lyssnarna, i det här fallet väljarna, lägger i det: om stor vikt och betydelse läggs hos auktoriteten, om denne till exempel har visat sig vara pålitlig och trovärdig i olika frågor, får denne en enorm makt att styra opinionen, både hos sina egna och hos andra. Det är förresten precis så religiösa sekter uppstår

Så personkulter är någonting negativt, någonting vi bör undvika, men den politiska utvecklingen med allt mer likartad politik och politiska lösningar verkar ha få den effekten på det politiska klimatet. Att fästa alltför stor vikt vid vem som säger någonting snarare än vad som egentligen sägs och vilka konsekvenser detta får kan leda väldigt fel. Jag hoppas att de politiska ideologierna blir tydligare i valrörelsen 2014, så att väljare i högre utsträckning känner tillhörighet och trygghet hos våra förtroendevalda, snarare än att fokusera på kortsiktig sakfrågepolitik