KarlHenrikKarlsson

Det är allmänt känt att religionen mer och mer tappar inflytande i världen idag, åtminstone i vissa delar av världen och hos vissa delar av befolkningen. Samtidigt är hotet från destruktiva religiösa krafter i världen stort, det var inte mer än nio år sedan World Trade Center föll, och idag sägs islamistiska krafter planera flera attentat i Västeuropa
   Jag är ingen psykolog, och tänker inte ge mig på att försöka förklara dessa något motstridiga fenomen, utan tänkte istället ge en möjlig förklaring till dem utifrån mina egna erfarenheter och tankar. Det är absolut ingen seriös analys, utan bara någonting jag har kommit att tänka på den senaste tiden

I dessa dagar av existentiell oro och ångest behövs kanske en andra Upplysning, en existentiell upplysning, en revolution av idéer och nya tankesätt som förändrar världen vi lever i. Till stor del håller detta redan på att hända, runtom i världen tappar religionen status och anseende, och de människor som blint följer religiösa dogmer utan att ifrågasätta dem blir allt färre. Då religionens dogmer faller sönder och samman i allt större utsträckning behöver vissa människor någonting annat att hålla fast vid
   Detta andra vore i mina ögon livet självt, att lämna världen som en bättre plats än när man kom in i den. Eller varför inte utgå ifrån hedonismens filosofi: att söka utvinna största möjliga njutning av livet, men samtidigt se till att göra den minsta möjliga skada, både på andra människor och planeten vi alla delar
   Oscar Wilde sa för över hundra år sedan att: “Lagar är till för idioter, vi andra använder vårt sunda förnuft”. Det är ett av mina absoluta favoritcitat, just för att det är så oerhört träffande och säger egentligen allt som behöver sägas!

Jag har hört eller läst någonstans att ju mer moralisk en människa anser sig vara, desto mer benägen är hon att begå atrociteter och bryta emot samma moral. Hon anser sig vara så fylld av moral att hon har rätt att bryta emot den… hon är solipsismisk, egocentrisk, så uppfylld av sin egen varelses storhet att hon anser sig stå över alla världsliga lagar och regler
   Kan det vara det som är, om inte den enda så åtminstone den främsta anledningen till att världen ser ut som den gör idag? Har vi utvecklat vår moral till en punkt där den är så pass naturlig för oss, där den kommer så intuitivt till oss att vi inte ens behöver begrunda den särskilt mycket? Har vi blivit så pass etiska varelser att vi tror oss vara något slags övermänniskor?
   Kort sagt: har vi blivit för moraliska för vårt eget bästa?
   Evolution i alla ära, men paradoxalt nog kan det i det långa loppet ha varit en fördel om vi stannat i träden och förblivit vegetarianer. Varför tror vi förresten att vi är bättre än aporna, primaterna? Vad är det som säger att intelligens, denna mänskliga nisch, är någonting positivt? Är en intelligent människa lyckligare än en ointelligent? Knappast, det kan ibland snarare vara tvärtom. Att finna nöje i de små sakerna, “to see the world in a grain of sand and heaven in a wild flower“ som William Blake utryckte det, kan vara långt mer tillfredställande än en djup kontemplation över universums oändlighet och alltings meningslöshet
   Ett personligt mikrokosmos kan vara nog så tillfredställande

Varje gång jag stirrar upp emot natthimlen och fylls av den där känslan av hur liten jag egentligen är går det som en stöt genom mig… det är den enda gång jag fortfarande kan få kalla kårar
   De atomer som jag är uppbyggd av har en gång funnits i kärnan av en sol flera tusentals ljusår bort… den tanken är svindlande. Blottade inför ett potentiellt oändligt makrokosmos, hur kan någon människa egentligen tro sig vara större än en annan?
   Det finns ett begrepp som heter cosmic angst, kosmisk ångest, vilket syftar till den ångest det framkallar att kontemplera vår egen plats i universum, att förstå hur små vi är i relation till universum

Det är en märklig känsla… detta att kontemplera sin egen oundvikliga död och förruttnelse. Att i sanning förstå vad det innebär att sluta existera, det är nästan en outhärdlig tanke. Inte undra på att människan i alla tider har sökt sig till sina gudar för att lätta på den existentiella ångest som är konsekvensen av att förstå universum alltför väl… att vara alltför intelligent… att vara alltför moralisk
   Kanske är detta förklaringen till att religionen ännu på 2000-talet står så stark som den gör. Det är inte konstigt att människor, inför tanken på den oundvikliga döden och upphörandet att existera känner stor skräck och ångest, och då är det heller inte konstigt om man greppar efter halmstrån för att hitta någonting att hålla fast vid
   Det som är människans uppgift inför framtiden är att acceptera sin dödlighet till fullo, och sedan lära sig leva med den ibland mycket svåra ångesten det innebär att inse att vi lever på en obetydlig liten planet i Vintergatans utkant, i ett meningslöst och likgiltigt universum


Dagens musiktips: John Lennon - "You are here"