Det vackra i att inte veta
Alldeles för få människor gör det, alldeles för få människor vågar på allvar göra det. Alldeles för få människor har modet och styrkan att se sin egen okunskap i ögonen, att erkänna för sig själva att de inte har alla svar. Alldeles för få människor vågar någonsin säga: ”Jag vet inte”
Vi är meningsskapande djur, det innebär att vi till stora delar är benägna att välja en dålig förklaring än ingen förklaring alls. Det är grunden till alla konspirationsteorier som någonsin funnits. Vi ser mönster där de inte finns, för det är alltför påfrestande att inte ha ett svar på de frågor vi har, särskilt om dessa frågor är av fundamental natur, det vill säga någonting som om den frågan besvarades för alltid skulle förändra våra liv och vår syn på världen. Exempel på sådana frågor vore: ”är universum oändligt eller inte?”, ”vad orsakade Big Bang” eller ”finns det en gud?”
Den här typen av frågor är människor i allmänhet oerhört obekväma med att inte veta svaret på. Vi vill ha kontroll, en mening med tillvaron, en förklaring på varför världen och universum ser ut som de gör
Det är ett logiskt felslut att säga: eftersom vi inte har svaret på den här frågan, så är svaret detta ogrundade påstående som jag har lagt fram
Låt mig ta ett exempel. Många religiöst troende människor drar slutsatsen att, eftersom vi inte vet hur universum ”skapades”, så måste det vara gud som skapade universum. Detta är ett typiskt logiskt felslut. Det kallas på engelska argument from ignorance. Att acceptera ett påstående i brist på ett annat, ett typiskt exempel på människans starka vilja att finna en förklaring på tillvaron
Det vackra i att säga att man inte vet, är att man då erkänner och accepterar sin egen mänsklighet, sin fallibilitet, den där skrämmande okunskapen som de flesta människor inte vill se i ögonen
För att citera Sokrates: den riktigt visa människan, är hon som vet hur lite hon vet
Dagens musiktips: Creedence Clearwater Revival - "It came out of the sky"
Bra skrivet!
