World Interfaith Harmony Week
FN:s generalförsamling förklarade förra året i en resolution att den första veckan i februari varje år skulle vara ”world international faith harmony week”, på initiativ av Kung Abdullah av Jordanien. Detta infaller alltså i nuvarande vecka. Denna resolution understryker att en ömsesidig förståelse och dialog mellan olika religiösa grupperingar är grunden för en kultur präglad av fred och samförstånd, samt uppmanar medlemsstaterna att sprida budskapet om inter-religiös harmoni och välvilja i världens kyrkor, moskéer, synagogor och andra platser av dyrkan
Personligen tror jag ju förstås att världen skulle se mycket bättre ut, om ingen dyrkan av varken människor eller gudar ägde rum någonsin någonstans. Men om det nu är så att vissa människor faktiskt behöver religionen (vilket man på relativt säker grund tyvärr fortfarande kan argumentera för), så är det kanske nödvändigt att hitta en mer pragmatisk lösning. Det innebär naturligtvis inte att man slutar arbeta för ett ”avskaffande” av religionen, men det är kanske nödvändigt för världen att hitta en gemensam grund att stå på när det gäller just religion, för att på så sätt åtminstone försöka visa ömsesidig respekt och vilja att leva i fred sida vid sida, ett trängande behov som blivit alltmer tydligt runtom i världen
Det är ett oerhört välkommet beslut från FN att driva igenom resolutionen, det är ett konkret försök att göra världen till en fredligare, säkrare och bättre plats. Resolutionen färgas dock av religiöst språkbruk så till vida att spridandet av och förståelsen för ”kärleken till gud” uttryckligen nämns som ett av målen. Det handlar alltså inte direkt om att arbeta för fler sekulära statsskick, eller vikten av att hålla religionen utanför politiken, något som vore ännu mer välkommet, då det ofta är i de länder där religionen är nära knuten till politiken som större delen av det religiösa våldet och den religiösa extremismen syns
Det finns förstås de som jämställer ”sekularism” med ”ateism”, någonting som är helt felaktigt. Det är naturligtvis inte bara ateister eller skeptiker som vill försvara sekularism, poängen med sekularism är ju att den både skyddar de troende och de icke-troende på en och samma gång. Genom att göra staten neutral i fråga om världsåskådning och religion gagnar detta människor i båda lägren. Ateisten är skyddad för religiös indoktrinering (i alla fall från statligt håll), och den troende är fri att ägna sig åt sin personliga religion, så länge denna inte inkräktar på andra människors fri- och rättigheter
En sekulär stat är varken ateistisk eller religiös, utan som sagt helt neutral i sådana frågor, vilket gör det till det mest hållbara statsskicket och någonting vi borde eftersträva mer än allt annat
Det stora problemet med religionen är att den, överallt och i stort sett alla former, delar upp människor i motsatta grupper, vi-emot-dem: de som inte accepterar och dyrkar vår gud är inte välkomna hos oss
Det är i den här hållningen som mycket (om inte all) osämja mellan religioner bottnar. Jag har ännu inte sett den religion som har en explicit humanistisk syn på människan, i alla fall inte som humanismen definierats av de flesta människor sedan renässansen via upplysningen och den franska revolutionen fram till våra dagars humanister, med människans fria vilja och okränkbara frihet i centrum
Hur kan olika religioner, som lägger fram motsatta och varandra uteslutande ontologiska utsagor om hur verkligheten är beskaffad, någonsin kunna leva respektfullt sida vid sida. Jag vet, det finns exempel på att det fungerar, men jag undrar om det egentligen gör det. En kristen och en muslim kanske kan leva som grannar, men faktum kvarstår att enligt deras respektive tro, så kommer den andre brinna i helvetet efter döden. Hur kan det någonsin vara en hälsosam relation?
Jag säger inte att det är omöjligt för människor med olika religiös bakgrund att leva i samförstånd sida vid sida, men i sådana situationer uppstår med all sannolikhet friktioner av olika slag, som ibland till och med tar sig dödliga uttryck. Det finns i de flesta religioner en hemlig längtan efter världens undergång och livets slut, så att det riktiga livet efter döden kan ta vid. Jag har svårt att se hur världsåskådningar som inte tar livet på större allvar än så, på allvar skulle kunna bygga upp en hållbar, respektfull och harmonisk relation till varandra
Dagens musiktips: Nina Kinert - "Play the world"
