Att flytta hem enligt Platon?
Jaha, så var man tillbaka i hemstaden Linköping igen, efter en fem år lång odyssé i främmande land… för övrigt kallat Stockholm. Jag trodde att jag skulle stanna där en längre tid, men brist på jobb och lägenhet tvingade mig, såsom så många andra unga, därifrån och tillbaka till där jag kom ifrån
Men nu bor jag alltså återigen i Linköping, och det är ändå inte fy skam! Det finns många platser på denna jord som är värre att bo på, och ens hemstad är ju alltid ens hemstad. Nu gäller det bara att hitta ett jobb och en hyfsad lägenhet här, något som inte borde vara helt omöjligt
Jag kommer, med mitt filosofiska sinnelag, att tänka på Platon och hans så kallade ”grottliknelse”, där han jämför det intellektuella uppvaknandet med att, efter att ha tillbringat hela sitt liv i en mörk grotta plötsligt stiga ut och se det naturliga ljuset. Det är ungefär så jag känner det efter att ha bott och studerat fem år i Stockholm: jag har stigit ut ur en mörk grotta och sett ett ljus som är så oerhört vackert att det knappast kan beskrivas i ord
Att lämna sin hemstad och upptäcka en helt ny stad kan till en början kännas skrämmande, fascinerande, spännande, obehagligt, ett förminskande och samtidigt ett förstorande av sig själv. Jag kände allt detta på en och samma gång… ungefär som att efter ett liv i en mörk grotta stiga ut och se det naturliga ljuset
Nu har jag alltså lämnat den underbara staden Stockholm, men det ljus jag såg där kommer jag ta med mig tillbaka till min hemstad. Platon sa att den som en gång stigit ut ur grottan aldrig vill gå tillbaka ner i den igen… men jag håller inte med, den som stigit ut ur grottan kan faktiskt ha en fullgod anledning att stiga ner i den igen, nämligen att dela med sig av det underbara ljuset bland de stackars varelser som fortfarande sitter fast där nere…
