Håkan Juholt – socialdemokraternas länge eftersökta hjälte?
Han kom från ingenstans, som ett skepp som sakta glider ut ur dimman… Håkan Juholt, socialdemokratiska valberedningens kandidat till partiledarposten
För många människor verkar han vara helt okänd, själv hade jag inte ens hört namnet förrän jag läste det i tidningarna i morse: Håkan Juholt, en 48-årig man från Småland, för närvarande ordförande i försvarsutskottet
Av Göran Greider kallas han i dagens metro för ”en äkta gråsosse”, en veteran som vill föra tillbaka partiet till de gamla värden det en gång stod för, en partiledare som om han skulle bli vald skulle föra partiet tillbaka till klassik socialdemokratisk politik à la 1900-tal. Om detta är en tillgång eller ett hinder för förnyelse är inte jag rätt person att bestämma. Men det verkar onekligen som att socialdemokraterna blivit något fixerade vid ordet ”förändring”, som om förändring var en fördel i sig
Jag tror (och har alltid trott) att det fokus på förändring som vi sett de senaste åren snarare har varit till socialdemokraternas nackdel, jag tror att partiet förlorat så många väljare just för att de har förändrats, snarare än att de inte har gjort det. Mona Sahlins närmast besatthet av förändring inom partiet verkar enligt mig ha varit ett felslut av Sahlin. Att politiskt gå åt höger var en av anledningarna till att de mer traditionella socialdemokratiska värderingarna gick förlorade, och därmed förlorade partiet väljare. Juholt står till vänster politiskt, detta tror jag är en fördel då många väljare på vänsterkanten saknar det traditionella S
Juholt liknades idag i Metro med Super Mario, mest på grund av att de båda har mustasch, men likt Mario ska Juholt nu slåss emot mäktiga fiender, i Juholts fall den fortfarande relativt starka Alliansen. Men det handlar om mer än så, Juholt måste om han blir vald också ena sitt parti och locka nya väljare till sig. Ska Juholt föra förändring med sig eller inte, och är förändring verkligen någonting värt att sträva efter bara för förändrings skull?
Det har i tidningarna nämnts att en allians med Miljöpartiet är nödvändig för att få Alliansen på fall, och kanske är detta sant. Men det är kanske säkrast att lämna Vänsterpartiet utanför diskussionerna den här gången?
