KarlHenrikKarlsson

Vindkraften, som faktiskt tillsammans med vattenkraften skulle kunna täcka en stor del av Sveriges energibehov, är ännu inte tillräckligt utbyggd för att på allvar bidra till energiförsörjningen, trots att andra närliggande länder som Danmark och Tyskland numera satsar stort på dessa typer av energikällor. Det är delvis ett politiskt problem, trots allt kan bara tre partier i riksdagen på allvar sägas vara för förnybar energi, sedan Centerpartiets kärnkraftsmotståndare fått ge vika för Moderaternas kärnkraftskramare
   Men en viktig faktor att också ta med är individuella människors motstånd emot vindkraften, människor som kanske inte är politiskt aktiva men som vart fjärde år röstar på det politiska parti som kommer att ge just dem ett bättre liv och högre levnadsstandard
   Dessa människor, människor som du och jag, är en av anledningarna till att vindkraften inte har slagit igenom på allvar i Sverige ännu. Problemet är att vindkraftverken låter för mycket, enligt människor som bor nära dem, och att de dessutom förstör det orörda naturlandskapet

Det är en intressant position att både säga sig vilja värna om miljön, men samtidigt vara emot förnybara och miljövänliga energikällor eftersom de sägs förstöra miljön(!), om än på ett rent estetiskt sätt. Det tycks vara ett fall av att vilja ha kakan och äta den också, att vilja ha ett oförstört naturlandskap, men samtidigt ha tillgång till energi som är både billig och miljövänlig. Kanske går det inte att få både och, och då måste man helt enkelt prioritera, vissa prioriterar det förnybara medan andra förkastar det
   Vi västlänningar lever ofta med föreställningen (medvetet eller omedvetet) att vi har oändligt med resurser när så inte är fallet. Jag är inte säker på om det handlar om önsketänkande eller bara ren förnekelse, men det gränsar absolut till någonting av det slaget. Vi lever hellre med en bekväm osanning är en obekväm sanning, därför blundar vi när vi borde se att energin har ett pris, ett pris som måste betalas i påverkan på miljön på ett eller annat sätt. Målet borde alltid vara att göra den oundvikliga miljöpåverkan så liten och harmlös som möjligt
   Alternativet som föreslås från de som förkastar det förnybara med antingen ekonomiska eller estetiska argument är ofta kärnkraften. Men intressant är också att alternativet med kärnkraft inte heller omfamnas av någon större majoritet idag, de stora riskerna med exempelvis förvaringen av kärnavfall kvarstår och ser inte ut att få en lösning inom överskådlig tid. Det verkar därmed råda ett slags dödläge mellan de som vill satsa på förnybart och de som vill behålla kärnkraft som den primära energikällan

Min egen lösning på problemet med energiförsörjning vore att på allvar skära ner på elkonsumtionen, men att få människor att använda mindre el har inte visat sig vara så lätt. Ett bra komplement till detta är därför att också satsa mer pengar på forskning, för att på så sätt kunna utveckla mer energisnål teknik
   Men vad som behövs är inte bara politisk vilja, utan också att medborgarna i landet övertygas om att den förnybara energin verkligen är framtidens energi. Vindkraftens framtid ligger inte enbart i politikernas händer, väljarna har också en enorm makt att påverka debatten
   Jag vet inte om just vindkraft är det enda eller bästa svaret på energiproblemet, men en sak vet jag: att kärnkraft inte är det, och hur vet jag det? Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima… tre oerhört bra anledningar till att satsa på förnybar energi

1791 skrev Mozart sitt berömda Requiem, kanske det mest kraftfulla och potenta stycke musik han någonsin skapade. Han var döende under tiden han skrev det, och hans medvetenhet om sin egen förestående död har mycket sannolikt färgat musiken. Det finns en potential där, en särskild je ne sais quoi som har förmåga att väcka tankar och känslor till liv, som kan inspirera en människa och tränga igenom själva hennes sinnen, tills hon inte längre är densamma som förut
   Här sitter jag, över tvåhundra år senare och lyssnar på exakt samma toner som Mozart en gång skrev ner, exakt samma musikaliska bedrift som då, och får kalla kårar längs ryggraden

Häri ligger någonting människor ofta försummar, det är en av de största och mest intrikata insikter en människa kan ha: att hennes handlingar, hur obetydliga och små de än kan tyckas vara, kan ha enorma implikationer för framtiden, att det hon gör idag har potentialen att påverka människor som inte ser dagens ljus förrän flera hundra år framåt i tiden
   Detta är en viktig insikt, speciellt om man är en människa som har reell makt och inflytande över andra, och därmed också förmåga att direkt förändra världen. Om vi misslyckas med att förstå att våra handlingar har konsekvenser kan de leda mänskligheten till platser ingen av oss vill befinna sig på. Historien har tydligt visat oss vad som kan ske när vi inte tar konsekvenser på tillräckligt stort allvar
   Förutom att den insikten är av yttersta vikt för mänskligheten i stort, är den också livsförändrande för den enskilda individen på ett mer subjektivt plan. Den ger människor hopp, inspirerar till stordåd, motiverar många av de handlingar som blir ihågkomna av generationer flera hundra år in i framtiden. Vi lever på ett sätt för att påverka, för att våra steg på jorden ska lämna avtryck som syns även efter att vi själva inte längre finns

Jag tvivlar på att Aristoteles och Platon hade oss nutida människor i tankarna när de formulerade sina tankar om filosofi, inte heller att Mozart hade mig i åtanke när han skrev sitt Requiem. Men det faktum att vi fortfarande refererar till de gamla grekerna över tvåtusen år senare, eller det faktum att Mozarts musik fortfarande älskas av miljoner människor idag, är ett bevis för hur vi alla på många sätt är sammankopplade och hur fundamentalt vi påverkar varandra i våra liv
   Även den minsta handling kan få oanade konsekvenser, det är enligt mig en oerhört upplyftande tanke

Söndagen den 9:e oktober 2011 anordnade SVT:s Agenda en partiledardebatt, som årligen görs i programmet efter att regering och opposition lagt sina respektive budgetar och skuggbudgetar. Samtliga partiledare från Sveriges riksdag var inbjudna till programmet, men två partier hade efter att först ha tackat ja, senare avböjt att medverka i programmet. Dessa partier var Vänsterpartiet och Socialdemokraterna
   Anledningen till att dessa två partier avböjde att medverka var placeringen i studion, vilken ställde de fyra regeringspartierna på ena sidan och oppositionspartierna, inklusive Sverigedemokraterna, på den andra. Argumentet löd att man inte ville sammanställas med SD, då det för tittarna kunde synas som att man politiskt stod på samma sida som dessa, med tanke på placeringen i studion under debatten. Detta ledde alltså till att två partier lyste med sin frånvaro och att regeringspartierna hade endast Miljöpartiets Åsa Romson och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson emot sig på andra sidan studiogolvet

Jag vet inte hur tittarna uppfattade detta avståndstagande från söndagens Agenda, jag kan bara tala för mig själv, och min uppfattning är att man här gjorde en höna av en fjäder, eller rättare sagt: en höna av en Sverigedemokrat. Det för tankarna tillbaka till Lars Ohlys ovilja att använda samma sminkloge som Jimmie Åkesson under valnatten för ett år sedan, och den beröringsskräck som funnits för SD enda sedan dess
   Jag tvivlar starkt på att folk i allmänhet är så trångsynta att de sammanställer samtliga oppositionspartier med SD:s politik, bara på grund av att de är placerade på samma sida i en tv-studio under en politisk debatt. Vad det resulterade i var att Miljöpartiet fick ett oerhört mycket större utrymme att föra fram sina politiska tankar, och fick en ypperlig chans att oemotsagda från de övriga rödgröna partierna bemöta regeringen. Om någon vann på detta så var det otvivelaktigt Miljöpartiet, som i Åsa Romson visade upp en stark politisk vilja att förändra det politiska läget, inte minst när det gäller att motverka att SD får ytterligare politiskt inflytande i svensk politik
   Åsa Romson visade inga tecken på obehag av att vara placerad på samma sida som Jimmie Åkesson, och varför skulle hon egentligen göra det? Faktum är att SD i åtta fall av tio röstar med alliansen i riksdagen, ett faktum som knappast kommer glömmas bort av väljarna. Både Romson och allianspartierna visade också upp flera exempel på det bästa sättet att bemöta SD: med genomtänkt, väl artikulerad argumentation av sakfrågorna, inte med att ignorera partiet

Vad S:s och V:s frånvaro gjorde med respektive parti var att få dem att framstå som oerhört arroganta emot väljarna, det visade upp en slags holier than thou-attityd hos bägge partier gentemot SD, som även om den tanken vore korrekt bara skadar dem själva i det långa loppet
   Vad man än må tycka om det så är SD faktiskt folkvalda, de har röstats in i riksdagen via samma demokratiska process som alla andra, och har precis lika mycket rätt att delta i det politiska samtalet som andra folkvalda partier. Taktiken att ignorera dem och låtsas som om de inte finns har visat sig vara fel väg att gå, och förefaller dessutom vara ganska juvenilt och omoget
   Min misstanke är att tittarna och väljarna ser igenom det S och V gjorde, och uppfattar det som att de inte har de rätta argumenten att bemöta SD med, till skillnad från MP som faktiskt deltog i debatten. För man kan inte tiga ihjäl politiska åsikter, varken i en politisk debatt eller i riksdagen. Det enda sättet att bekämpa sina politiska motståndare är genom argumentation och debatt, någonting våra ledande politiker borde ha insett redan samma dag som Sverigedemokraterna kom in i riksdagen