KarlHenrikKarlsson

Den ekonomiska krisen i Europa djupnar, människor svälter i Afrika, palestinierna kämpar för att bli en självständig stat… alla viktiga ämnen värda att utforska och debattera, men det tyckte uppenbarligen inte Patrik Lundberg när han den 13:e september skrev en krönika i Helsingborgs Dagblad, om hur kinapuffarna är ett uttryck för vardagsrasism i Sverige. Krönikan hade den oerhört dramatiska titeln: ”Ni sliter själen ur mig”

Jämfört med de frågor jag nämnde i början är kinapuffsdebatten så liten och obetydlig att den knappt är värd att kommentera. Att flera debattörer och skribenter ändå gör det är enligt mig ett uttryck för hur extremt rädda vi idag är för att kränka människor, om man tillhör en minoritet i Sverige är allt man behöver göra till att till exempel skriva en krönika i en tidning så viker sig samhället ofta för ens önskningar
   Jag förstår förstås att detta inte bara har med kinapuffar att göra, rasism är ett verkligt problem och ett viktigt problem att debattera, men jag har svårt att tro att en bild på framsidan av en godispåse är ett uttryck för denna rasism. Jag har trots allt inte hört en enda människa säga att kinapuffar är orsaken till hennes rasistiska åsikter, inte en enda. Jag har ätit kinapuffar i hela mitt liv utan att detta påverkat min syn på asiater det minsta, varken till det bättre eller till det sämre

Lundberg skriver också just att kinapuffarna är ett symptom på ett djupare problem, att han hela sitt liv blivit ”påhoppad” på grund av sin asiatiska härkomst. Men i ett öppet och demokratiskt samhälle måste människor helt enkelt tåla att man ibland skämtar och driver med identiteter, även om man är del av en minoritet, naturligtvis så länge detta inte övergår till rena trakasserier. Jag kan förstå att det ibland är påfrestande, men yttrandefriheten är alltför värdefull för att offras på de kränkta människornas altare
   Jag som ung, vithyad svensk skulle inte ha någonting emot att jämföras med en stereotypisk bild av vad det innebär att vara svensk. Jag personligen har inga problem med att människor driver med min svenskhet, kanske genom att säga att jag alltid går klädd i folkdräkt eller lyssnar på Lasse Stefanz hela dagarna. Vid sådana tillfällen försöker jag istället rätta personen i fråga genom att säga hur jag verkligen är som person
   Lundberg skriver att: ”jag har färgat håret och övervägt ögonoperation”, som om hans högsta önskan är att ser mer svensk ut för att kunna smälta in, men varför? Menar han då att det verkligen är någonting negativt att vara kines? I så fall ger han ju alla de som hoppat på honom genom åren rätt. Det verkar snarare som att Lundberg sliter själen ur sig själv än att andra gör det åt honom
   Nej, istället för att skriva en krönika om hur orättvist han behandlas av andra människor, vore det lite mer konstruktivt om han istället stod upp för sin identitet och lyfte fram positiva aspekter med att vara asiat, för genom personlig erfarenhet vet jag att det helt klart finns sådana

Jag ser fram emot dagen då Svennepuffarna lanseras, med en stor bild på framsidan av en stereotypisk vithyad svensk. Jag ska köpa minst en påse i veckan och skratta åt det, för jag är större än den stereotypiska bilden av vem jag är, och det borde Patrik Lundberg också vara

Det har nu gått tio år sedan elfte september 2001, en dag som kommer bli ihågkommen som den dag världen lärde sig vad religiös fundamentalism kan driva människor till. Det är iio år sedan två flygplan kapade av islamistiska terrorister dödade nästan 3000 människor mitt i centrala Manhattan genom att kollidera med tvillingtornen vid World Trade Center, någonting ingen eller väldigt få människor ens kunde föreställa sig vara möjligt… därför var chocken desto större när det verkligen skedde

Denna incident formade otvetydigt hela resten av 00-talet, och fortsätter att forma sättet vi ser på världen även idag. Det jag vill tala om här, framför allt för att jag anser det vara det ämne där elfte september-attackerna allra mest har format debatten, är synen på religionens roll i samhället, och då framför allt den religion som kallas islam
   ”Muslim” är idag på gränsen till att vara ett skällsord, någonting farligt som vi borde frukta och hålla oss undan ifrån. Muslimer runt om i världen fortsätter lida än idag på grund av någonting som en relativt liten, extrem grupp gjorde för tio år sedan. Detta om något visar tydligt det oerhörda symboliska värde som attacken emot World Trade Center hade: en liten grupp muslimer som ser sig själva som martyrer i Allahs tjänst, fick den ”stora onda supermakten” USA att darra i sina grundvalar. Någonting som var en oerhört nobel handling enligt de islamister som hade ”den rätta tron”, men som för en utomstående som såg på händelsen objektivt med rätta såg det hemska och omoraliska i denna handling
   Låt oss vara ärliga, en religion som kan bringa människor att agera på ett sådant sätt förtjänar ingen respekt. En gud som, om han nu existerar, sanktionerar en sådan handling som att flyga plan in i skyskrapor och döda civila, oskyldiga människor… en sådan gud är inte värdig respekt, än mindre vördnad

Det är inte helt politiskt korrekt att uttala sig så idag, i alla fall inte i Sverige, man löper risken att klassas både som islamofob och rasist, men just av den anledningen vill jag understryka att jag är precis lika mycket emot kristen, judisk eller mormonsk (etc.) fundamentalism. Det handlar egentligen inte om religionen i sig, det handlar om vilka handlingar religionens läror kan rättfärdiga, och på vilket sätt religionens huvudmän (i detta fall världsfrånvända imamer) förhåller sig till verkligheten och till andra människor
   Det handlar inte om att brännmärka människor som terrorister eller extremister, dessa är bara ord vi använder för att tala om dem. Låt oss faktiskt komma ihåg att ur deras synvinkel var detta en oerhört modig och god handling, någonting som gud lovordar och ville skulle ske… och det är just det som är problemet!
   Det är därför dags att lära människor inte vad de ska tänka, utan HUR de ska tänka. Jag vågar faktiskt säga att om religionens roll i mellanöstern hade varit mindre framträdande så hade elfte september-attackerna kunnat undvikas helt. Det är egentligen väldigt enkelt, många studier har visat att det finns en negativ korrelation mellan hur pass religiöst ett land (eller rättare sagt dess medborgare) är och hur pass gott livet i det landet faktiskt är. Med andra ord: ju mindre religiösa ett lands medborgare är, desto högre levnadsstandard har sagda land

Detta borde vara en väckarklocka för oss alla: det enda sättet att bygga ett långvarigt stabilt samhälle är att bygga det på sekulära, rationella och vetenskapliga grunder. Ju förr vi lär oss det, desto bättre… annars är ett nytt elfte september i mina ögon oundvikligt. Det är just därför kampen för humanism, rationalitet och upplysning är så viktig för mänsklighetens fortsatta överlevnad