KarlHenrikKarlsson

Det är idag förbjudet med Eutanasi i Sverige, men i några få länder i Europa, bland annat Nederländerna och Belgien, så utförs aktiv dödshjälp på vissa sjukhus och av vissa läkare. De flesta av läkarna (i alla fall i Sverige) är emot eutanasi, förutom i de fall där det handlar om att förhindra onödigt lidande för en patient
   Det är dock sedan några år tillbaka så att en patient om hon så önskar kan tacka nej till behandling av sin sjukdom, och på så sätt låta naturen ha sin naturliga gång utan att inverka. Tvångsvård av en patient är alltså förbjudet. Kanske är detta ett första steg till att tillåta även aktiv dödshjälp?
   Läkareden, eller den hippokratiska eden, går ju just ut på att göra “det goda” i en medicinsk situation, och att upprätthålla liv. Men ibland innebär det goda handlandet att avsluta en människas liv, till exempel när det inte finns hopp om förbättrad hälsa, och obestridliga indikationer på att sjukdomen kommer leda till patientens död. Men i vissa fall så önskar patienten avsluta sitt liv innan hälsan har försämrats så pass mycket att livet inte längre är drägligt eller värdigt. Det är bland annat det debatten om eutanasi handlar om

Men vad händer när det inte handlar om att förhindra lidande? Ska en människas vilja att dö respekteras, även om personen i fråga inte lider av någon sjukdom alls? Kanske handlar det om en person på sin ålders höst som inte längre ser någon mening eller glädje med tillvaron, utan istället aktivt väljer att avsluta sitt liv
   I livets slutskede föreställer jag mig att man ser saker och ting i tillvaron i ett helt annat ljus än när man är ung. Det kan vara svårt att föreställa sig exakt hur mycket annorlunda man ser på livet när man en dag blir gammal. Det är ju oundvikligen så, att ju äldre och svagare man blir desto mer blir man beroende av andra människor för att klara tillvaron. Detta har många svårt att acceptera. Att ha varit självständig i hela sitt liv för att sedan plötsligt blir beroende av andra människor för själva sin existens. Vissa människor skulle hellre dö än att tvingas leva så… bokstavligt talat

Jag är individualist, humanist. Jag tror at respekten för en människas fria vilja borde respekteras oavsett person och situation. Om vi ska respektera människans fria vilja och självbestämmande, borde detta även innefatta rätten att bestämma över sin egen död. Rätten till ett värdigt liv ska kompletteras med rätten till en värdig död
   Men naturligtvis tycker jag inte att man ska utföra aktiv dödshjälp på vem som helst. Även i de länder som tillåter eutanasi finns det flera kriterier som patienten i fråga ska uppfylla. Patienten ska till exempel lida av en dödlig sjukdom, där det utan tvivel kommer sluta med ett dödsfall. Jag tycker inte man ska ge eutanasi till personer som till exempel lider av psykiska sjukdomar där det finns bra behandling att tillgå, personer som kanske inte är vid sina sinnens fulla bruk när de säger att de vill dö
   Däremot är jag för eutanasi i de fall där patienten själv har tagit ett rationellt, under lång tid genomtänkt beslut att avsluta sitt liv, och där det finns en tydligt definierad och rationell anledning att vilja dö

Jag tror själv att det starka motståndet emot eutanasi bottnar i människors dödsångest, en stark ovilja att erkänna döden som ett oundvikligt faktum, med allt vad det innebär. Vi människor är så att säga “beroende av livet” i en mening, och det har ju sina naturliga förklaringar. Om vi inte var rädda för att dö, om vi inte hade dödsångest så skulle inte människosläktet överleva. Dödsångest är en nödvändig egenskap för ett djurs överlevnad i ett evolutionärt perspektiv, det är en säkerhetsmekanism som ökar våra chanser till överlevnad
   Jag är själv nu för tiden inte speciellt rädd för att dö, jag har helt enkelt accepterat den, tagit ställning till den och så att säga försonat mig med tanken att jag en dag ska dö. Men även jag har naturligtvis känt dödsångest ett otal gånger, och jag vet naturligtvis inte hur jag kommer se på döden när jag blir äldre.
   Men jag tror ändå att dödsångesten är någonting alla borde försöka bli av med. Vi borde fokusera på livet före döden, istället för att oroa oss för den dag vi ska ta farväl. Vi borde respektera de människor som är modiga och starka nog att rationellt kunna hantera och diskutera tanken på den egna döden. De som står på tröskeln till döden, och vågar ta steget ut med huvudet högt och ett leende på läpparna

"Don't fear the reaper"


Dagens musiktips: The Shins - “Saint Simon”

Igår satt jag och såg på Efterlyst på tv. Där fanns ett inslag om en ung tjej, 20-åriga Emma, som blivit misshandlad av sin pojkvän. Hennes pojkvän hade starka våldstendenser redan tidigare, han var oerhört kontrollerande och hade misshandlat henne även tidigare. Efter att hon gjort slut brast det tydligen för honom, han misshandlade Emma så svårt under över en timmes tid att hon hamnade i koma
   Mannen sitter nu anhållen hos polisen för misshandeln. Han hade misshandlat Emma så brutalt, och förstört hennes kropp så allvarligt att hon aldrig kommer bli helt återställd igen. Efter en kort tid i koma har hon nu vaknat upp, men kan varken gå eller prata ännu. Läkarna vet inte hur återställd hon kommer bli med tiden, men hon kommer aldrig bli den hon var innan misshandeln ägde rum

*     *     *

Det här är bara ett fall av många som har uppmärksammats i medierna de senaste åren. Här är några andra exempel bara från de senaste två åren, som de flesta nog kommer ihåg:
   - Mordet på Therese Johansson Rojo 2009, en 16-årig pojke mördar Therese, efter påtryckningar från sin jämnåriga flickvän
   - Mordet på Nancy 2009, en ung flicka som mördas på väg hem från en fest, till synes av ingen anledning alls
   - Fallet i Bjästa uppmärksammat 2010, där en ung flicka våldtas på en skoltoalett och där folk sedan ställer sig på våldtäktsmannens sida
   - Fallet Mats Ahlm 2010, som åtalas för mordet på sin flickvän Linda Chen, eventuellt på grund av ekonomiska skäl
   - Samt den 23-åriga mannen i Landskrona 2010, som slår ner en 78-årig kvinna på en parkeringsplats, till synes på grund av att kvinnan och hennes man tutat på den 23-åriga mannen för att få honom att flytta sin bil. Den gamla kvinnan avlider senare av sina skador

Sådana här historier får naturligtvis vem som helst att må illa. Var har respekten och empatin tagit vägen? Har det alltid sett ut så här, eller är detta våld emot kvinnor ett fenomen som har något med tiden vi lever i att göra? Det känns onekligen som att våldet emot kvinnor har ökat, något som också undersökningar gjorda av brottsförebyggande rådet konfirmerar
   Antalet anmälda fall av misshandel mot kvinnor över 15 år de senaste tio åren (källa: brottsförebyggande rådet):



Antalet anmälda fall av kvinnomisshandel har ökat under lång tid. Till viss del kan det förklaras med att fler fall anmäls, särskilt sedan lagstiftningen ändrades i början av 1980-talet så att misshandlade kvinnor inte längre kunde ta tillbaka sin anmälan. Enligt större svenska frågeundersökningar kan vi se att det framför allt rör sig om två särskilt utsatta grupper: ensamstående mödrar som främst utsätts för våld av närstående och kvinnor som blir utsatta för våld i yrkeslivet. Det är också i dessa två grupper som ökningen är mest tydlig (Brottsförebyggande rådet)

Jag känner själv flera kvinnor/tjejer, vars pojkvänner behandlat eller behandlar dem illa och respektlöst på ett eller annat sätt. Det kan handla om försök att kontrollera och styra deras liv, vad de gör och vilka de träffar, män som är otrogna, män som förtrycker kvinnor etc…. inga namn nämnda
   Är detta ett symptom av tiden vi lever i, är vi mindre moraliska idag, och vad beror det i så fall på? Det verkar vara en sorts värdenihilism som idag genomsyrar samhället (och som bland annat ses som en orsak till varför religionen ökar i inflytande, även till viss mån i ett så sekulariserat land som Sverige)
   I det postmoderna samhället har det ju länge talats om moralrelativism, det vill säga att det inte existerar någon objektiv moral: synen på moralen och vad som är moraliskt är istället någonting som varierar från tid, plats och situation. Kan detta ha något att göra med det till synes explosionsartade våldet emot framför allt kvinnor
   Det är sant att det inte finns någon objektiv moral, men det betyder absolut inte att allting är tillåtet, eller att vi kan göra det som känns bra just för stunden och strunta i konsekvenserna av våra handlingar
   Jag är värdenihilist, jag tror inte på en objektiv moral utan ser snarare moralen som ett slags “socialt kontrakt”: vill vi leva i ett samhälle och åtnjuta dess fri- och rättigheter, måste vi skriva under detta kontrakt, med andra ord följa samhällets lagar och regler som tillåter oss att leva ihop i fred och harmoni. Som humanist tror jag detta är den enda vettiga positionen att ha

Mäns våld emot kvinnor bottnar förstås i rädsla och osäkerhet från männens sida, hur mycket männen själva förnekar det, det kan naturligtvis också handla om psykiska problem hos våldsutövaren, men detta är en parentes. Att våldföra sig på någon som är fysiskt svagare än en själv är oförlåtligt. Ägnar man sig åt ett sådant beteende bryter man det samhälleliga kontraktet och har med andra ord själv frånsagt sig sina samhälleliga rättigheter
   Det är naturligtvis oerhört viktigt att våldet emot kvinnor motverkas, men man måste också se till varifrån beteendet kommer. Jag har inget direkt svar på den frågan, som sagt har kanske våld emot kvinnor alltid varit så utbrett som det är idag, att det istället är antalet anmälningar som har ökat de senaste åren. Kvinnornas emancipation medförde ju en ökad intolerans emot våld emot kvinnor, kanske är det så att män helt enkelt känner att deras maktpositioner är hotade?

Jag tog en promenad ner till kiosken för att köpa cigaretter ikväll. Den var stängd, men som tur var hittade jag en matbutik som var öppen. Nu slipper jag vara helt sysslolös ikväll, jag har cigaretter att röka och lite rödvin kvar i boxen jag köpte i torsdags
   På vägen hem gick jag genom Tessin-parken. Jag tycker om att gå genom tomma parker sent på kvällen. Det är någonting fascinerande med mörkret och tystnaden, man får lugn och ro att tänka
   Jag har börjat måla på en ny tavla förresten, ska lägga upp bild på bloggen när den är klar!

Jag har några planer till i sommar:

   - Läsa en sommarkurs på distans. Så man åtminstone får lite pengar att leva för, och lite extra poäng skadar ju inte heller!
   - Ta körkort. Tanken var ju att ta körkort i Stockholm i vår, men det blev inte så. Jag tänkte ta körkort i Linköping i sommar i stället. Lite lättare att hitta bra körskolor där
   - London resa. Jag har velat åka till London oerhört länge, och sagt varje sommar att jag ska komma iväg, får se till att verkligen göra det i sommar
   - Tatuering. Ska eventuellt tatuera mig i sommar också, i Stockholm eller Linköping vet jag inte ännu. Motivet är också lite oklart, men jag har ett par idéer i alla fall


Dagens musiktips: Aram Khachaturian - “Gayane’s Adagio”

I onsdags sändes ett reportage i Uppdrag Granskning på SVT från Bjästa utanför Örnsköldsvik, om då 14-åriga Linnea som i mars 2009 våldtogs av en 15-årig skolkamrat, Oskar, på en skoltoalett. Få personer trodde på hennes berättelse, och hon tvingades ta emot (mer eller mindre allvarligt menade) mordhot och trakasserier, framför allt på Internet, men också i skolan
   En facebook-grupp i syfte att stödja våldtäktsmannen skapades och fick snabbt över 4000 medlemmar. Få stod på Linneas sida, men de som faktiskt gjorde det förtjänar all heder och uppmärksamhet
   En av anledningarna till att hon inte blev trodd var, som framkommer i reportaget, att hon berättade olika historier för olika personer. Problemet var bara att alla dessa berättelser var rykten, som inte ett enda av dem hade kommit från Linnea själv. Att tro på rykten är frestande, men någonting som också kan vara oerhört farligt. Skvaller kan i vissa fall bara vara harmlös underhållning, men i ett sådant fall som detta har det förstört en ung flickas liv, och det är något som borde få oss alla att tänka efter
   Människor som tror på allt de hör är tyvärr väldigt vanligt förekommande. Det finns en anledning till varför källkritik är så pass viktigt som det är. Undersöker vi inte om våra källor är pålitliga kommer vi så småningom till en position där vi tror på vad som helst vi får höra, utan att bry oss om det är sant eller inte
   Det fanns heller ingen dna-bevisning i Linneas fall, och detta försvårade naturligtvis hennes chanser att bli trodd, men det rättfärdigar inte den hatkampanj som fördes emot Linnea efter att hon berättat sin historia
   Det fanns dock ett rättsmedicinskt intyg som styrkte Linneas berättelse, samt vittnen som kunde styrka historien. Vad mer är, gärningsmannen erkände dessutom brottet i ett senare polisförhör

Bjästaskolan valde att vara neutral i frågan, vilket inte kan tolkas på annat sätt än att de i tysthet tog våldtäktsmannens parti utan att officiellt vilja medge det, alternativt att de helt misstolkat skollagen. Att en skola ska och bör vara neutral, som var den anledning rektorn på skolan gav för neutraliteten, i ett sådant här fall har jag mycket svårt att tro att ens skolpersonalen verkligen trodde innerst inne. I så fall handlar det om en allvarlig misstolkning av skolans roll. En skola ska i det här fallet utreda händelsen omedelbart, undersöka vad det är som har hänt och agera utifrån det
   Att gå emot en dömande dom och ett trovärdigt erkännande från våldtäktsmannen, som dessutom stämde väl överens med den våldtagna flickans egna berättelse, är fullkomligt absurt och verklighetsfrånvänt. Att försöka “vara neutral” i en sådan situation är helt fel väg att gå. Även om det skulle ha varit rättfärdigat av skolan att inta en neutral position, så vore det minsta de kunde göra att tala till eleverna och ge dem den sanna, objektiva bilden av historien
   Skolan och dess rektor, Inger Karlsson, har nu anmälts till Justitieombudsmannen, JO, för sättet att hantera situationen, och skolan ska nu granskas av Barnombudsmannen och Skolinspektionen

En betydande händelse var att våldtäktsmannen tilläts vara med på skolavslutningen i kyrkan, medan Linnea omöjligt kunde komma dit som situationen såg ut just då.. Våldtäktsmannen delade ut blommor till sina klasskamrater och fick en kram av var och en, trots att han kort tidigare suttit i förhör angående våldtäkten och dessutom erkänt sin skuld
   Prästen Lennart Kempe, som var den som kunde förbjudit våldtäktsmannen att närvara, verkade i inslaget inte ens ha haft några större betänkligheter över att släppa in honom i kyrkan, utan tyckte snarare att det var en stark insats av honom att komma dit och delta, och att det var en “fin gest” av honom att vara där och dela ut blommor till sina klasskamrater. Han verkar inte ha tänkt någonting överhuvudtaget på var Linnea fanns just då, eller hur hon mådde. Han säger till och med uttryckligen att han inte funderat på hur våldtäktsmannens närvaro i kyrkan kunde ha påverkat Linnea
   På kvällen efter avslutningen våldtar denne unge man ännu en ung flicka, Jennifer, vilket vissa har sagt var en direkt konsekvens av den positiva respons och bekräftelse han fick i kyrkan. Det som gjorde mig allra mest illamående när jag såg inslaget var då prästen fick höra om den andra våldtäkten, om vilken han tydligen varit helt omedveten, och uttalade sig om den med orden, citat: “Stackars kille… och tjejen givetvis också”
   Så mycket för religiös moral
   Lennart Kempe har dock bett om ursäkt för sina uttalanden, och i DN idag säger han till exempel att han inte förstår hur han kunnat uttrycka sig så klantigt. Men det var knappast en enkel felsägning det handlade om, han uttryckte flera gånger sin sympati för våldtäktsmannen och sin tydliga likgiltighet för hur Linnea mådde
   Lennart Kempe är nu anmäld till domkapitlet

Linnea tvingades flytta från Bjästa till Stockholm eftersom hennes tillvaro i Bjästa hade blivit fullständigt ohållbar. Jag behöver knappast säga att det är inget mindre än en tragedi att en ung flickas liv förstörs på det här sättet
   Att både elever och kamrater som vuxna ställer sig bakom en våldtäktsman som dömts både i tingsrätten och hovrätten, och som dessutom erkänt brottet, är inte bara oerhört sorgligt, utan också riktigt, riktigt patetiskt. Möjligen kan eleverna på skolan som ställde sig på våldtäktsmannens sida förlåtas, då de antagligen inte hade tillgång till all information (något som skolan dock borde förväntas delge eleverna). Men att både föräldrarna, skolan och kyrkan inte är bättre informerade i fallet än vad de var, och även efter att de informerats mer eller mindre ändå försvarar våldtäktsmannen är fullständigt oförlåtligt
   I Uppdrag Gransknings inslag sa till exempel både prästen och rektorn att de inte ens var medvetna om allt hat och alla hotelser som förts fram emot Linnea på internet. Men det verkar ändå väldigt osannolikt att åtminstone rektorn varit så omedveten om alla rykten som florerat bland eleverna på hennes skola, elever som hon förväntas ha det yttersta ansvaret för

En ensam ung flicka, sviken av samhället, som får både kamrater och vuxna emot sig
   Tro inte på allt vad ni läser och hör, och framför allt: sprid det inte vidare såvida ni inte är säkra på att informationen är välgrundad, särskilt när det handlar om en så allvarlig sak som en våldtäkt på en 14-årig flicka. Jag hoppas att alla de, både vuxna och elever, som tog våldtäktsmannens parti skäms ordentligt idag, och inser att det inte räcker med lösa rykten för att döma en ung flicka och förstöra hennes liv

På lördag äger Earth Hour rum igen. Vi släcker alla lampor i en timme i en symbolisk gest för att rädda klimatet. Det låter väl bra, eller hur? Och visst lindras det dåliga klimatsamvetet åtminstone lite, lite grann?
   För ett år sen skrev jag också om Earth Hour. Jag var då på Skansen på kvällen för att se en gratis konsert med diverse artister, mycket trevligt. Då var jag faktiskt oerhört positivt inställd till Earth Hour, jag såg det som en viktig och nödvändig manifestation för klimatet, och en viktig symbol för vår vilja att stoppa klimatförstöringen och det onödiga användandet av energi
   Men ett år senare har jag faktiskt gjort en nästan 180 graders vändning och är nu ganska kritisk emot Earth Hour. Kanske låter det lite cyniskt, men idag ser jag faktiskt Earth Hour mest som ett sätt att lindra vårt dåliga klimatsamvete, utan att fylla någon riktig verkan eller bidra till någon verklig förändring överhuvudtaget
   Visst är Earth Hour en fin symbol för viljan att förändra vår miljöpolitik och stoppa klimatförändringarna, men är att släcka lamporna en timme en gång om året verkligen tillräckligt i så fall? Jag menar, ville man verkligen bry sig om klimatet och stoppa klimatförstöringen borde man kanske sätta lite högre mål än så? Det krävs liksom lite, lite mer än att släcka lamporna en timme för att bidra till förändringen

Earth Hour är inte så mycket en kamp för klimatet, som ett sätt för de som har moraliska dubier angående detta, men är för lata för att verkligen göra något vettigt för att ändra på situationen, de som känner att de kanske borde göra någonting men inte vet vad. Det är ett sätt att stilla samvetet på de människor som annars känner sig mer eller mindre maktlösa inför denna fråga. Därför släcker de lamporna en timme en gång om året, och verkar sedan tycka att detta är en tillräcklig insats för miljön
   Men en riktigt djupgående förändring i vårt beteende angående energianvändning vore väl ändå att föredra?
   Vare sig vi gillar det eller inte så är elektriciteten nödvändig för att hålla den höga levnadsstandard vi har i västvärlden idag. Jag skulle inte säga att vi kommer tillbaka till stenåldern utan elektricitet, men väl i alla fall till 1700-talet. Det är därför jag tror många människor får dåligt samvete när de ser hur deras levnadsstandard påverkar miljön. Vi vill fortfarande ha kvar den höga standarden, samtidigt som vi inte vill skada miljön alltför mycket. Vi vill äta kakan, vi vill ha den kvar

Man kan kanske jämföra Earth Hour med Rosa Bandet-rörelsen, som jag tycker har samma drag av samvetslindrare. Men missförstå mig inte, jag tycker inte de som bidrar till Rosa Bandet (eller deltar i Earth Hour) gör någonting negativt. Jag tycker bara att det känns lite konstigt när de som köpt ett rosa band för 15 kronor och sätter den på ytterkläderna sedan går omkring med ett självbelåtet leende på läpparna, som om de verkligen hade gjort en insats för att hjälpa kvinnor med bröstcancer i Sverige
   Det är det där (i mina ögon oförtjänta) leendet av att ha åstadkommit någonting jag stör mig lite på. Om de verkligen ville göra en insats, en riktig insats, så finns det så mycket mer och bättre saker de hade kunnat göra. Det finns människor som gör så mycket mer för att göra världen till en bättre plats, och som verkligen har gjort sig förtjänta av det där leendet

I min naiva ungdom var jag ganska hjärntvättad av all propaganda om att spara el genom att släcka lampor. Jag brukar släcka lamporna varje gång jag lämnade ett rum, och det gör jag i stort sett fortfarande. Men nu för tiden, med alla låg-energi lampor och liknande energisparande produkter så har jag tänkt om lite grann. Är det ändå inte viktigare att se till att vår elanvändning är så energisnål som möjligt, istället för att “förbjuda” elanvändning överhuvudtaget?
   Att tro att alla klimatproblem försvinner genom att vi släcker lamporna en timme en gång om året är oerhört naivt. Människor kommer att använda energi vare sig vi vill det eller inte, och vare sig det är miljövänligt eller inte. Vi borde därför istället jobba för att vår energianvändning är så effektiv som möjligt, samt att den skadar miljön så lite som möjligt
   Här kommer kanske kärnkraftsfrågan in. Om kärnkraften verkligen fungerar så är den ett oerhört effektivt sätt att utvinna energi, och i så fall någonting som miljövänner borde ställa sig bakom. Dock är den långt mer riskfylld och “smutsig” än andra energikällor, vilket är en av anledningarna till att jag, och många med mig, inte vill ha kärnkraften kvar i Sverige

Bättre teknik och grönare energikällor är vad som behövs, inte meningslösa manifestationer där man släcker lamporna en timme om året och därmed tror att man verkligen har åstadkommit någonting
   Jag röstar i alla fall på miljöpartiet i årets val, vilket jag förresten alltid har gjort sedan jag började rösta för några år sedan. Detta är mitt sätt att bidra till en bättre miljö, både i Sverige och internationellt. Jag röstar ju naturligtvis inte på miljöpartiet bara på grund av namnet, jag röstar på dem därför att de står för en politik som enligt mig säkrar ett i längden hållbart samhälle med tonvikt just på klimatet och miljön, som för mig är de idag kanske allra viktigaste politiska frågorna. För om vi förstör miljön spelar inte de andra frågorna någon roll. Om vi inte har ett klimat vi kan leva i spelar det ingen roll om vår utrikespolitik är den bästa i världen eller vårt budgetöverskott det största någonsin. Har vi inte ett stabilt klimat på jorden så överlever vi helt enkelt inte, så enkelt är det
   Jag inbillar mig inte att jag har gjort världen en “insats” genom att rösta på miljöpartiet, jag går heller inte omkring med ett stolt leende på läpparna över att jag bidrar till en bättre miljö. Men jag gör ändå vad jag kan göra, och just nu tycker jag faktiskt att jag inte kan göra så mycket mer. Och en politisk röst väger faktiskt tyngre än man kan tro

Jag såg förresten en debatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt på TV4 igår kväll, och även om de inte tog upp just klimatfrågan särskilt mycket så är det ändå tydligt var de står i denna fråga. Högern vill ha mer kärnkraft, medan vänstern vill ha mer gröna, förnybara energikällor. Detta är en starkt vägande anledning till att jag kommer rösta med vänstern i höst, och jag rekommenderar alla som säger sig stå bakom en hållbar miljöpolitik att göra detsamma!

Det är sant att: ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Men det krävs lite mer än att släcka sina lampor en gång om året för att unna sig själv ett självbelåtet leende


Dagens musiktips: U2 - "Magnificent"

It was one of few nights of my life
which didn’t end in disillusion
She was so social, so contemporary
she had the smoothest motions

We ascended together
like two eagles, between the sheets


What might’ve seemed a trivial thing
was so much more to me
in the flickering candle-light
she became my “tode ti”

We lay, whispering into the night
studying the post-war dreams


I don’t want to clean the clothes I wore
and I don’t want to make my bed
then I’d have nothing to remember her by
except the images in my head

She smelled like fresh cut violets
and that smell is haunting me

Den senaste tiden har konstnären Lars Vilks varit figurerande i medierna. Efter att ha skapat en rondellhund föreställande muslimernas helige profet Mohammed så har han fått ta emot både mordhot och anklagelser från diverse håll. Det är inte bara muslimerna som kritiserar hans val av konstnärligt motiv, men den mesta aggressiviteten kommer från de religiösa
   Tyvärr hör vi inget offentligt avståndstagande från detta beteende heller denna gång från muslimskt håll, utan den stora massan "goda" muslimer i Sverige ser tyst på när ett litet fåtal återigen förstör för flertalet, och undergräver allt vad demokrati och humanism heter. De flesta muslimer verkar inte ens vilja ta ställning i frågan, vilket inte kan tolkas som annat än tyst samförstånd med de som önskar död åt Lars Vilks
   Det är ju enligt islam förbjudet att avbilda profeten Mohammed överhuvudtaget, men situationen blir inte bättre av att avbildningen är just i form av en hund, som av muslimer anses vara "orena" djur. Enligt islamsk lag är avbildning av profeten Mohammed straffbart med döden, håller du inte med om det är du i mina ögon ingen regelrätt muslim, så enkelt är det

Debatten har till stor del handlat om yttrandefrihet och religionsfrihet. Relationen mellan de här två friheterna har ju debatterats till leda de senaste åren, speciellt i fråga om muslimers rätt att inte bli kränkta. Det finns ju otaliga exempel på hur avbildningar av Mohammed fått extrema konsekvenser, speciellt karikatyrerna av profeten i Danmark 2004
   Muslimer känner sig alltså kränkta av detta, och kräver att yttrandefriheten i det här fallet ska inskränkas för att passa dem. Men faktum är att det existerar ingen rätt att inte bli kränkt. Det är fullt lagligt att förolämpa folk, så länge personen eller personerna i fråga inte tar skada av det naturligtvis
   Psykiskt lidande är förstås en form av skada, men psykiskt lidande är en högst subjektiv sak. Det kan vara svårt att se klart och tydligt att en person lider psykiskt av någonting. Men i detta fallet skulle jag säga att det psykiska lidandet är så gott som obefintligt
   Ska man åberopa psykiskt lidande för att få sin vilja igenom, i det här fallet att förbjuda avbildning av Mohammed, så måste det finnas klara och tydliga belägg för att muslimer verkligen lider psykiskt av att se Mohammed avbildad. Några sådana belägg har aldrig lagts fram
   Det här handlar snarare om religiösa motiv, ett religiöst påbud som i botten grundar sig på ett juvenilt behov av bekräftelse och respekt. En vilja från muslimers sida att bli särbehandlade på grund av religionen de tillhör, utan att ge någon som helst giltig anledning till varför de borde bli särbehandlade

Man måste också se på vad människor kallar psykiskt lidande. Att bli sårad eller (tillfälligt) kränkt klassar jag inte som ”lidande” överhuvudtaget. Lidande är för mig snarare ett långvarigt tillstånd av psykisk obalans, och muslimers (påstådda) kränkning av att se Mohammed avbildad faller inte under den definitionen
   Den enda förklaringen muslimer ger för sitt beteende (bortsett från det ogrundade påståendet att det är en skymf emot gud) är att de känner sig "kränkta". Men de tror inte att vi andra, som faktiskt bryr oss om våra nutida medmänniskor mer än en sedan över tusen år tillbaka död profet och en gud som inte finns, känner oss kränkta när yttrandefriheten begränsas på ett felaktigt sätt? De tror inte att vi känner oss kränkta när de vill bestämma över vad vi får eller inte får göra, och i annat fall förtjänar att dödas? De tror inte att vi känner oss kränkta när en konstnär ska behöva få utstå mordhot bara för att ha avbildat en död profet, som dessutom (om man läser Koranen) var en man långt ifrån värdig att hållas i så pass hög respekt som han gör i den muslimska världen
   Detta är något som redan småbarn lär sig i väldigt unga år: Visar du ingen respekt emot resten av världen får du ingen respekt tillbaka. Vill du inte behandla andra rättvist så behandlar ingen dig rättvist heller

Idag är det den hundrade Internationella Kvinnodagen. Hurra för kvinnorna i samhället, och hurra för att de är så duktiga som de är. Har du gett en kvinna en klapp på huvudet idag?

Kvinnans behov av en egen dag har jag länge tyckt vara lite märklig. Är kvinnor så osäkra och förtryckta att de behöver en helt egen dag att gratulera sig själva över hur bra de är? För vad innebär det egentligen att vara feminist? Att verka för jämställdhet i samhället är lovvärt, men är feminismen verkligen rätta sättet att uppnå jämställdhet?
   De mänskliga rättigheterna gör ju till exempel ingen åtskillnad på män och kvinnor. De mänskliga rättigheterna avser just människor. Lika lön för lika arbete, oavsett kön. Samma rättigheter och skyldigheter, oavsett kön
   För om en människa är tillräckligt driftig och talangfull slår hon sig fram i samhället, oavsett vilket kön hon har. Eller behöver kvinnan särbehandlas av någon annan anledning? Är det till exempel svårare för kvinnor att slå sig fram i exempelvis arbetslivet, än vad det är för män? Detta är ju ett argument man ofta hör, och som feminister ofta för fram som en anledning att fortsätta kampen
   Men min erfarenhet har varit att så faktiskt inte är fallet. Visst kan det vara så att män är mer aggressiva och framåt än kvinnor, men det har ju å andra sidan biologiska orsaker, och att kvinnor och män skiljer sig åt biologiskt antar jag inte är någon överraskning, ens för feminister
   Så frågan är då: Bör kvinnan särbehandlas på grund av biologiska skillnader?

Våldet emot kvinnorna är fortfarande stort. Våldtäkter, misshandel och allmänt förtryck tillhör tragiskt nog vardagen. Sådana saker är jag naturligtvis lika mycket emot som näste man (eller kvinna). Men personligen tror jag tyvärr inte att en internationell kvinnodag, med syfte att lyfta fram kvinnans sak, är lösningen. Det kan till och med ha motsatt effekt
   Vad jag menar är att särbehandla kvinnan snarare kan få effekten att få männen att bli ännu mer osäkra på sin egen identitet, och det är ju just osäkerheten som mannen har i mansrollen som är orsaken till mycket av våldet emot kvinnor
   Vi ska komma ihåg att män inte per automatik har det lättare än kvinnor när det gäller att slå sig fram i samhället. Det ställs krav också på män, det finns även en mansroll som män förväntas att leva upp till, och de män som inte gör det blir minst lika särbehandlade i samhället som kvinnor som inte lever upp till det kvinnliga idealet
   Kanske skulle någonting liknande en Mansdag behövas, för att ge också männen en känsla av samhörighet, en chans att fokusera på det som män gör bra och bör hyllas för. Men hur en sådan dag skulle tas emot tror jag inte behöver kommenteras. Feministerna skulle rasa i alla medier över hela landet, och kvinnorna skulle tala i termer av kvinnoförtryck och mansschauvinism
   Konstigt nog reagerar varken män eller kvinnor på samma sätt när det gäller Kvinnodagen, trots att denna dag har precis samma syfte när det gäller kvinnorna som en Mansdag hypotetiskt skulle ha

Själv skulle jag hellre vilja se en Människodag, eller en internationell “Humanismens dag”, där människans positiva sidor lyfts fram och hyllas som sig bör, utan åtskillnad på kön. För det är ju faktiskt så, att mycket av det som feminismen står för också är inbegripet i humanismen. Därför känns enligt mig feminismen lite överflödig och kanske till och med onödig
   Jag vill inte att det ska låta som att jag är emot feminism, så är det inte alls. Jag håller med om mycket som feminismen står för, problemet för mig är att när feminismen säger sig arbeta för jämställdhet i samhället ser de det ändå utifrån det kvinnliga perspektivet. I jämställdhetens namn borde man väl istället arbeta utifrån ett allmänmänskligt perspektiv, ett humanistiskt perspektiv?

Att arbeta för jämställdhet utifrån ett kvinnligt perspektiv gör ju att man så att säga fastställer kvinnans underordnade ställning, just genom att säga att kvinnan är i behov av en särbehandling som snarare ännu mer polariserar könen. Det är en klapp på huvudet, ett “åh, så duktiga vi är”
   En internationell Kvinnodag verkar tillfredställa ett behov av att påpeka hur duktiga och driftiga kvinnor är, som om det inte var en självklarhet att kvinnor kan vara minst lika bra som män. Detta är enligt mig att snarare nedvärdera kvinnorna än lyfta upp dem. Det är att låsa fast könsrollerna, istället för att göra oss av med de gamla tankesätten och se bortom könen, till människan
   Nej, behandla istället kvinnan såsom mannen, med exakt samma rättigheter och skyldigheter. Först då når vi verklig jämställdhet!


Dagens musiktips: John Lennon - "Woman is the nigger of the world"