KarlHenrikKarlsson

Dimma och kyla låg över Stockholm när jag vaknade tidigt imorse. Det var ett passande uppvaknande när Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen kvällen innan. Sverige har blivit lite kallare, lite mindre medmänskligt. Högervinden från Europa har dragit in över Sverige. Jag hoppas Sverigedemokraternas väljare får ett liknande uppvaknande när de förstår innebörden av att ha röstat in partiet i riksdagen
   Alliansen fick 49,3 procent av rösterna, de rödgröna 43,6 procent, Sverigedemokraterna 5,7 procent av rösterna. Hur kunde detta ske? Är 5,7 procent av svenskarna verkligen så lättlurade att de inte ser igenom SD:s retorik och polerade yttre?

Själv tror jag det handlar främst om missnöje med de etablerade partierna, vilsna väljare som är så frustrerade och skriker efter förändring att de röstar på det enda parti som har ett konkret förslag till lösning på problemen, en quick-fix på Sveriges samhälleliga problem
   För att citera Lars Ohly: “Det är ingen slump att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen efter fyra år av borgerligt styre”. Försämrar man förutsättningarna för människor att leva ett bra och rikt liv, som många anser att Alliansen har gjort, får man opinionen emot sig. Samtidigt som detta har hänt har de rödgröna inte varit tillräckligt tydliga med sin politik för att få opinionen med sig
   De vilsna väljare som hade tappat förtroendet för Alliansen, men inte heller övertygades av de rödgröna, var skulle de vända sig? Jo, till Sverigedemokraterna som verkade vara ett parti som hade konkreta förslag på problemen och ville förändra den misslyckade politiken som förts. Sverigedemokraterna har en enkel lösning som alla kan förstå: begränsa invandringen kraftigt och allting kommer att lösa sig. Problemet är ju att detta inte är sant, Sverigedemokraterna har fel!
   För en väldigt bra granskning av just detta rekommenderar jag boken “Folkhemspopulismen” av Markus Uvell och Erik Meier Carlsen, en kritiskt granskning av både SD och deras väljare

Men ett parti som tror att stoppad invandring löser alla problem i Sverige är inte ett parti som bör tas på allvar, även om de inte tekniskt sett skulle vara främlingsfientliga. Men SD:s anledning till att vilja stoppa invandringen är snarare i grund och botten att “ta tillbaka Sverige till svenskarna”, en retorik som inte skulle vara malplacerad i ett nynazistiskt parti. Det är ett “vi och dom-tänkande”, vilket absolut inte är en lämplig utgångspunkt för ett riksdagsparti, allra minst för ett riksdagsparti som aspirerar på att växa ännu mer i framtiden
   Tror ni som röstade på SD verkligen att invandrare kommer hit och begår brott, våldtar kvinnor, och lever på bidrag DÄRFÖR ATT Sverige har en generös flyktingpolitik? I så fall måste jag, ursäkta mig, fråga vilken värld ni lever i, för min värld ser verkligen inte ut så. Problemen Sverigedemokraterna lyfter fram handlar till stor del om andra och tredje generationens invandrare, människor som redan känner sig svikna av det svenska samhället och känner frustration och hopplöshet. Det är inte invandringen det är fel på, det är integrationspolitiken som har förts och som har skapat utanförskapet i Sverige, av vilken vi ser konsekvenserna av idag med till exempel ökad brottslighet och våld emot kvinnor
   Sverigedemokraterna, ett populistiskt missnöjesparti hör inte hemma i riksdagen. De har spelat på i stort sett samma saker som Ny Demokrati gjorde på 90-talet: det folkliga missnöjet och frustrationen emot de etablerade partierna, framför allt i invandrarfrågan. Det lyckades då, det lyckades också nu
   Men den här gången är det ännu värre. Sverigedemokraterna har rötter i nynazismen, och ett parti som har sådana rötter kan aldrig på ett trovärdigt sätt lämna den bakgrunden bakom sig. Dessutom har Sverigedemokraterna byggt upp för grunden och steg för steg växt sig större i Sverige, de har alltså redan ett stöd på många håll runt om i landet, något som inte var fallet med Ny Demokrati
   Den allra viktigaste frågan för mig är: har Sverigedemokraterna kommit hit för att stanna?

Men, att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen var inte det enda viktiga som hände vid gårdagens val. Miljöpartiet, som jag själv röstade på, växte till Sveriges tredje största parti efter Socialdemokraterna och Moderaterna. MP gjorde igår kväll sitt bästa val någonsin, vilket är anmärkningsvärt. Likaså gjorde Moderaterna sitt historiskt allra bästa val, medan resten av partierna i Alliansen samtliga backade
   Socialdemokraterna däremot gjorde sitt sämsta val på nästan hundra år. Det dominerande socialdemokratiska styret som under så oerhört många år verkar nu ha brutits, och socialdemokraterna blivit ett parti som alla andra

Alliansen fick alltså majoriteten av rösterna, men inte majoriteten av mandaten i riksdagen, de bildar alltså en minoritetsregering som tvingas samarbeta med andra partier för att få igenom sina förslag. Allianspartiernas ledare verkade dock skrämmande obekymrade över läget igår kväll, medan de rödgröna partiledarna tog det på betydligt större allvar
   Reinfeldts besked igår natt var att han sitter kvar som statsminister, det är nu, precis som de rödgröna partiledarna sa, upp till honom hur han tänker regera med SD som vågmästare
   Men att Alliansen skulle ta hjälp av SD för att få igenom sin politik ser väl de flesta som osannolikt, även jag. Det enda troliga alternativet jag ser nu är om det rödgröna blocket ansluter sig till Alliansen i åtminstone vissa frågor för att stänga ute Sverigedemokraterna och hindra dem att få inflytande. Dock säger MP att de inte tänker samarbeta med Alliansen, och ett samarbete mellan Alliansen och Vänsterpartiet är nästan helt uteslutet, som märkts av kommentarer från både Lars Ohly och flera av partiledarna i Alliansen
   Dessutom skulle ett samarbete innebära att Alliansen, och framför allt Moderaterna, skulle bli tvungna att kraftigt kompromissa med sin politik, och detta är inte heller sannolikt. Men frågan är om Alliansen inte vill kompromissa, hur har de då tänkt att regera Sverige och få igenom sina förslag i riksdagen? Är ett samarbete mellan Alliansen och SD verkligen helt uteslutet?

Hur som helst, vad man än tycker om valutgången kan väl ingen förneka att det var en väldigt, låt oss säga “intressant”, valvaka. Ett historiskt val, som kommer sätta tonen för politiken i Sverige den närmsta framtiden. Ingen vet ännu exakt hur nästa mandatperiod kommer se ut, det ska bli väldigt intressant att se hur de etablerade partierna löser detta komplicerade politiska läge
   Vem var det förresten som sa att politik var tråkigt?

Dagens musiktips: Joni Mitchell - “Big Yellow Taxi”

Ja, inte bokstavligt talat förstås (även om åtskilliga av mina läroböcker är en aning kantstötta som resultat av frustrerande nätter av oavbrutet pluggande!)

För efter åtta terminer vid universitetet är man väl en aning skoltrött. Även om jag har en tillräckligt bra inblick i litteraturvetenskapen för att kunna redogöra för det väsentliga i västerlandets litteratur de senaste tvåtusen åren, och även om jag har läst tillräckligt mycket filosofi för att vara ytterst skeptisk till om yttervärlden verkligen existerar (vilket en kväll faktiskt resulterade i att jag av någon anledning trodde mig redan vara död!), så kan man kan fråga sig vad all denna kunskap en dag ska tjäna till.
   Min nyfunna ateism och mitt så gott som oupphörliga kunskapsintag under min tid på universitetet har givit mig en helt ny syn på kunskap och mänskligt vetande (pretto-varning, jag vet, men sån är jag). Jag har upptäckt att ju mer man lär sig om världen, desto mer cynisk tenderar man att bli.
   Men trots det vägrar jag att ge upp, för det är de där stunderna när jag kan glänsa med min kunskap, när jag kan tillrättavisa människor med rationella, logiska argument som jag mår som bäst. Det är de där stunderna när jag kan säga “du har fel, och här är varför”, som man verkligen känner att “fan, studietiden var visst inte helt bortkastad ändå!”

Detta är en av anledningarna till att jag fortsätter studera år efter år, för jag vägrar att tro att människor med lägre intelligens och utbildningsnivå är lyckligare. För även om man aldrig hittar ett passande jobb som man verkligen vill ha, så kan man å andra sidan bara njuta av att studera, inte sant? Kunskap är makt, som det heter, någonting att lära ungarna i framtiden, även om du själv slösat bort ditt liv på ett skitjobb med slavlön.
   Tänk bara vad underbart att kunna citera Shakespeare eller Goethe, att kunna förstå världen ur Aristoteles perspektiv, att kunna redogöra för kvantmekaniken. Eller för all del, att kunna säga “ursäkta, vill ni smaka min baguette?” på klockren franska.

Det kommer kanske tillfällen i ditt liv då det du lärt dig under dina studieår är högst relevant och användbart (inte minst baguetten, tro mig, fransyskorna blir som galna!)
   Ingen vet vad framtiden har i beredskap, så plugga på bara alla skoltrötta studenter där ute… I know I will


Dagens musiktips: Thomas Dolby - "She blinded me with science"

Jag har blivit dömd för “kommunistiska spekulationer”, jag är dock helt oskyldig, men jag har ingen makt att ändra på domslutet. För detta brott ska jag bli gasad ihjäl, detta är mitt straff. Jag sitter i en cell i en skola någonstans, snart kommer vakterna att låsa upp dörren och jag ska ge mig iväg härifrån
   Detta är dagen för min avrättning. Jag och mina vakter ska gå från min cell i en skola till avrättningsplatsen… det är inte särskilt långt, men det är uppförsbacke hela vägen
   Det är natt utanför. Det är vinter… det är kallt, alla har tjocka vinterjackor på sig
   När vi kommer ut har hundratals människor samlats utanför. Vi går längs en kraftigt trafikerade gata, mitt i vägen. Vägen leder uppför en brant backe. Det är bilar och människor överallt, det är fullständigt kaos. Några människor protesterar emot min avrättning, andra hejar på den och skriker uppmuntrande ord till mina bödlar
   En man i folkmassan skriker så högt han kan
   “Ni gör helt rätt! Det är viktigt att han blir ett avskräckande exempel!”

Precis innan vi är framme kör en röd bil nästan på mig. Föraren kliver ur bilden och tar tag i mig. Han skriker rakt i ansiktet på mig
   “Vill du dö, va? Se dig för nästa gång!”
   Jag stirrar förvirrat på mannen. Så kliver han in i bilen igen och kör därifrån

Mina bödlar sätter mig på en mörk, smutsig soffa i ett gathörn utanför en butik. Runt soffan och över den finns en konstruktion av osynligt, lufttätt glas som innesluter mig helt som i en ljudisolerad bubbla… därinne ska jag gasas ihjäl
   Framför soffan står en gammaldags tv-apparat från 50-talet. En film ska visas där, en film jag själv fått välja som det sista jag nånsin ser i livet… filmen är tillräckligt lång för att jag ska hinna dö innan den tar slut
   Filmen går igång, jag tittar förstrött på den. På tv-skärmen visas en bild av ett svartvitt jordklot hängande fritt i rymden… en enorm klocka som visar årtal istället för timmar på dygnet, vars siffror håller på att falla sönder… I bakgrunden hörs Kachaturians vackra “Gayenne’s Adagio” ur baletten “Gayenne“
   Utanför glaset hör jag svaga ljud från vad jag förstår måste vara människorna därute. De skriker allihop, några protesterar, andra hejar på… men i mitt glashus är det tyst och lugnt
   Jag märker plötsligt att jag har svårt att hålla uppe ögonlocken. Jag förstår att de har börjat spruta in gasen genom glaset, men jag har inte märkt hur eller när. Jag kan inte längre hålla mig vaken… jag är så trött, så trött…
   Den oundvikliga döden kommer över mig. Jag inser plötsligt allvaret i situationen för första gången. Jag ska dö… jag ska dö och aldrig mer komma tillbaka. Det här är det allra sista jag någonsin kommer att få uppleva… det kommer inte att bli någon andra chans, det blir bara det här, ingenting mer
   Är detta verkligen slutet? Ska allt det som har lett upp till detta ögonblick kallas mitt liv? Jag inser att jag nu har två alternativ: jag kan antingen blunda, resignera, ge efter för tröttheten… somna och aldrig vakna upp igen, förlora mitt enda liv här och nu. Eller så kan jag välja att slåss, att resa mig upp ur soffan och trotsa människorna där utanför glaset, en sista kamp innan jag dör… men nej, jag är för trött för att ens röra mig
   Men plötsligt inser jag att det faktiskt finns ett tredje alternativ… vad är det tredje alternativet? Jo, jag kan vakna… just det, vakna!
   Vakna… drömmer jag? Hur kan jag drömma, känslorna är ju så starka, dödsångesten så nära
   Nej, det är omisskännligt… jag drömmer, jag drömmer. Jag behöver varken dö eller kämpa för mitt liv, det enda jag behöver göra är att slå upp ögonen så blir allting bra igen…

… men vill jag verkligen det? Vad har jag egentligen att återvända till? Skulle det inte vara lika bra att dö här och nu ändå, liggande på en smutsig soffa i ett gathörn mitt i vintern…
   Nej… jag inser att jag måste leva, det är som om en osynlig kraft säger mig att det är det enda rätta alternativet att välja, min tid har inte kommit ännu
   Jag stirrar en sista gång ner i det mörka hål av ångest som utgör min egen död, ser en sista gång på tv-skärmen och den sönderfallande klockan… sedan slår jag sakta upp ögonen… drömvärlden: soffan, teven, gasen, glashuset, den skrikande folkmassan… allt det försvinner plötsligt och jag finner mig ligga ensam i min egen säng, helt utom fara
   Det är som om jag har fått en andra chans
   Jag ser mig snabbt omkring i rummet, som för att försäkra mig om att jag är vaken, att jag fortfarande lever. Mitt hjärta slår fruktansvärt hårt, som om också det vill påminna mig om mitt vakna tillstånd
   Jag drar täcket tätare runt min kropp för att värma den… jag fryser något oerhört


*     *     *


Jag skulle så gärna vilja få dig att se det jag såg, att uppleva det jag upplevde den där kalla vinternatten. Men det kan jag inte, jag vet inte hur. Den där känslan av oundviklig död som gjorde så starkt intryck på mig, är helt omöjlig att förklara för den som själv aldrig har upplevt den… jag hoppas att du gör det en dag, då kommer du förstå varför mitt hjärta slog så hårt när jag vaknade i min säng den där morgonen

Den unga kvinnan vaknade tidigt… det var som att vakna ur en djup dvala, trots att hon bara sovit i ett par timmar. Hon låg i sin säng, på rygg med händerna vilande på magen. Hon vände sakta huvudet på sidan och suckade… genom fönstret i den motsatta väggen sken solen in, och nu kändes allting som hänt föregående natt så overkligt
   Hon mindes inte allting på en gång… minnena kom smygande långsamt, bild för bild, känsla för känsla… ut ur mörkret trädde allting fram, det trängde sig obönhörligt på henne, allt det hon hade önskat bara hade varit en dröm. Men nu när hon mindes allt som hänt var det bara alltför tydligt att det hade varit verklighet… det hade hänt på riktigt, gårdagen hade inte varit någon dröm
   Hon låg ensam i sängen, stirrade upp i taket… hon ville gråta, men tårarna kom inte… hon ville skrika, men rösten bar sig inte… det var som om hon dött inombords, hon kände sig helt kall och likgiltig nu… men det värsta var att hon inte visste varför
   Det föll ingen skugga över sängen… sensommarsolen lyste in genom fönstret, fågelsången flöt in från utanför, vinden vaggade sakta trädkronorna fram och tillbaka… hon borde varit varm, men hon frös något fruktansvärt. Hur kunde solen lysa så starkt när någonting så ont hade hänt den föregående natten… det var som om själva solen, fåglarna och vinden alla hånade henne, hånade vad som hade hänt henne. Fågelsången flöt in genom fönstret, men hon hörde den inte… vinden slog emot fönstret, men hon märkte det inte
   Det var bara hennes kropp som vaknade, hennes tankar rörde sig fortfarande i det vita dimtöcknet av gårdagens halvt ihågkomna händelser…

… hon hade gått genom parken, det var den snabbaste vägen hem. Hon visste mycket väl att hon inte borde gå ensam mitt i natten, men hon var glad, trött och lite berusad. Hon tänkte inte klart, den enda synd som en människa kan göra sig skyldig till
   Det fanns inga gatlyktor tända där hon gick, hela parken var försänkt i totalt mörker, hon såg knappt handen framför sig, den grå grusgången hon gick på avtecknade sig som en grå oformlig massa under hennes fötter
   Till en början hade hon trott att det var ett djur hon hörde, någonstans i buskagen till höger om henne… men när hon tittade närmare, när de två mörkklädda männen uppenbarade sig och deras händer grep tag i henne var det som hon slutade existera
   Den ene av dem tog ett hårt tag om hennes armar bakifrån, medan den andre brutalt tryckte ner henne på marken, la sig över henne med hela sin tyngd och drog snabbt av henne kjolen och underkläderna
   De visste mycket väl att hon inte ville… men de fortsatte ändå. De turades om att utnyttja hennes lamslagna kropp, de trängde in i henne allt djupare och snabbare… och hon, paralyserad av rädsla, ångest och äckel låg helt stilla… för chockerad för att ens göra motstånd
   … hennes kropp skakade kraftigt, hon grät, men hon gav inte ett enda ljud ifrån sig…
   Efter att ha legat stilla över henne ett par sekunder släppte de henne plötsligt, reste sig upp och sprang snabbt därifrån utan att ha sagt så mycket som ett enda ord till henne. Hon hörde deras snabba steg emot gruset försvinna allt längre och längre bort… själv låg hon stilla kvar på marken, som en blomma nertrampad i smutsen
   Så var allting tyst och stilla igen…

… om hon bara hade vetat vem de var, om hon bara hade haft ett ansikte eller personlighet att rikta all sin ilska emot… men hon såg aldrig deras ögon, de tog aldrig av sig sina solglasögon. Hon visste inte vem de var, och efter igår visste hon inte länge heller vem hon var. Hon kände fortfarande deras lukt i sina kläder, hon hörde fortfarande deras tunga andetag och deras hårda grepp om hennes kropp. Det var som om de fortfarande var hos henne, inuti henne båda två… det äcklade henne
   Det hade inte tagit mer än fem minuter, men det var fem minuter hon aldrig skulle få tillbaka, fem minuter som förstört hennes liv. Hon hade varit någon, nu var hon ingenting… fan ta dessa missfoster till människor
   Hennes kropp skakade svagt vid tanken på det som hänt, men det var som om hon befann sig någonstans utanför sin egen kropp, som om hon såg sig själv utifrån. Så hände plötsligt någonting märkligt. Det var som om hela hennes kropp genomgick en metamorfos, som om hon för första gången blev den hon alltid varit… hon vägrade stanna här, hon vägrade låta dem vinna… men hon kunde inte stanna kvar i den här förstörda kroppen, i det här tomma skalet
   Hennes kropp låg kvar i sängen, samtidigt som hennes själ steg upp… den lösgjorde sig, lämnade långsamt hennes kropp tills den svävade fritt i rummet. Men det var inte hennes gamla själ, den var redan död… ändå var det hon som svävade upp från sängen, genom rummet… hon var en ny kvinna, hon var pånyttfödd
   Hennes nya, vackra själ flög ut genom fönstret… rakt genom glaset flög den, ut i sommarsolen, fågelsången och vinden. Hon själv var någon helt annanstans… i sängen låg bara skalet av henne kvar