KarlHenrikKarlsson

Jag sitter utomhus på lantstället en lördagskväll, med ett glas rödvin i handen och solen i ögonen. Det har varit varmt hela dagen, trots att det åskade igår natt… kvällsvinden blåser svagt i trädkronorna, snart börjar solen gå ner i väster, men ännu står den högt på himlen. Grillen är tänd, snart ska de första köttbitarna läggas på. Min familj och släktingar förbereder maten, eller sitter och försöker ta in det sista solljuset innan mörkret faller. Mina två kusiner leker restaurang utomhus... eller var det café?
   På radion sjunger Veronica Maggio om en man som har förmågan att ge henne multipla orgasmer, som någon sorts bisarr kontrast till det lugna lantlivet. Jag har ingen internetuppkoppling och ingen täckning på mobilen… och jag har aldrig känt mig mer fri än just nu

Det är sommar 2011, en sommar som redan nu börjar lida emot sitt slut. Juni och juli försvann innan man visste ordet av, snart kommer augusti och efter det förändras färgen på träden och hösten tar vid
   Det man gillar bäst försvinner alltid fortast, åtminstone är det så man brukar säga… ”underbart är kort” och allt det där. Men för oss människor som lever i nuet är det så att varje minut, varje sekund räknas, och då känns sommaren mycket längre än den annars skulle göra

Ända sedan jag lärde mig att leva i nuet tycks tiden gå långsammare än den gjorde tidigare. Varje dag känns som två, och varje vecka som en månad. Mina somrar försvinner, men inte lika snabbt som tidigare. Det mest märkbara är att jag knappt har tråkigt alls längre, för lever man i nuet så finns det alltid någonting att uppskatta, någonting att hänge sig åt. Denna sommar har gett mig nya upplevelser, likadant som förra sommaren, och förhoppningsvis blir det likadant nästa sommar
   För är det inte det som livet går ut på: att uppleva nya saker, träffa nya människor på nya platser. Troféer och rikedomar är ingen tröts när du ligger på din dödsbädd… men det är däremot de fina minnen du har, och inte minst de människor som står vid sidan om dig och håller din hand när du drar ditt sista andetag

… det är det som det innebär att leva i nuet, att till fullo uppskatta en lördagskväll med ett glas rödvin i handen och solen i ögonen, när kvällsvinden blåser svagt i trädkronorna… att till fullo uppskatta vad det innebär att leva

Jaha, så var man tillbaka i hemstaden Linköping igen, efter en fem år lång odyssé i främmande land… för övrigt kallat Stockholm. Jag trodde att jag skulle stanna där en längre tid, men brist på jobb och lägenhet tvingade mig, såsom så många andra unga, därifrån och tillbaka till där jag kom ifrån
   Men nu bor jag alltså återigen i Linköping, och det är ändå inte fy skam! Det finns många platser på denna jord som är värre att bo på, och ens hemstad är ju alltid ens hemstad. Nu gäller det bara att hitta ett jobb och en hyfsad lägenhet här, något som inte borde vara helt omöjligt

Jag kommer, med mitt filosofiska sinnelag, att tänka på Platon och hans så kallade ”grottliknelse”, där han jämför det intellektuella uppvaknandet med att, efter att ha tillbringat hela sitt liv i en mörk grotta plötsligt stiga ut och se det naturliga ljuset. Det är ungefär så jag känner det efter att ha bott och studerat fem år i Stockholm: jag har stigit ut ur en mörk grotta och sett ett ljus som är så oerhört vackert att det knappast kan beskrivas i ord
   Att lämna sin hemstad och upptäcka en helt ny stad kan till en början kännas skrämmande, fascinerande, spännande, obehagligt, ett förminskande och samtidigt ett förstorande av sig själv. Jag kände allt detta på en och samma gång… ungefär som att efter ett liv i en mörk grotta stiga ut och se det naturliga ljuset

Nu har jag alltså lämnat den underbara staden Stockholm, men det ljus jag såg där kommer jag ta med mig tillbaka till min hemstad. Platon sa att den som en gång stigit ut ur grottan aldrig vill gå tillbaka ner i den igen… men jag håller inte med, den som stigit ut ur grottan kan faktiskt ha en fullgod anledning att stiga ner i den igen, nämligen att dela med sig av det underbara ljuset bland de stackars varelser som fortfarande sitter fast där nere…

Hon kom från ett land i Asien, hon hade svart hår och världens vackraste ögon… jag träffade henne när vi läste kinesiska tillsammans. Jag gick andra året på gymnasiet, och var bara sjutton år gammal

Jag förstår fortfarande inte hur jag vågade prata med henne den där första gången. Vi stod båda på busshållplatsen, hon lite framför mig, jag snett bakom. Jag hade sett henne många gånger förut, men aldrig vågat prata med henne, på den tiden vågade jag knappt prata med någon när jag var ensam
   Men med henne gick det bra, jag har aldrig ångrat att jag tog steget framåt och frågade om hon var på väg hem, trots att jag egentligen inte vågade. Vi åkte bussen en bit tillsammans, hon bodde inte så långt från mig. Hon gav mig sin msn-adress, och vi träffades nästa gång veckan därpå, hemma hos henne
   Jag kommer fortfarande ihåg den kvällen så tydligt, jag antar att jag var nervös, men jag ville så gärna vara med henne att det inte spelade så stor roll. Jag kommer ihåg hur det kändes att ligga i hennes säng för första gången. Vi drack te och såg på film, Grease, en lagom romantisk film. När filmen var slut så la vi oss bredvid varandra, på det där sättet man gör när man är tonåring… jag glömmer aldrig hur det kändes att kyssa henne första gången, inte heller hon lät när hon frågade mig om jag ville…

Dagen efter vi hade setts första gången hade hon en halsduk på sig, för att dölja sugmärket jag hade gett henne kvällen innan. Vi fortsatte träffas i ungefär en månad, både i och utanför skolan. Jag antar att vi var tillsammans, även om ingen av oss inte sa det rakt ut. Jag fick känslan av att hon skämdes för att ses tillsammans mig, jag vet inte varför. Nu inser jag att det kanske bara var oerfarenhet eller nervositet, vi var ju trots allt bara tonåringar
   Jag visste det inte då, men nu i efterhand har jag förstått att jag tyckte om henne mycket mer än jag var medveten om. Det är först efter att ha förlorat henne som jag inser vilken fin människa hon var. Nu ångrar jag att jag inte höll kvar henne hårdare än jag gjorde. Kanske hade det fungerat mellan oss, det vet jag inte… men vad jag vet är att jag på den tiden antagligen älskade henne…

Jag har träffat henne några gånger när vi varit lite äldre också, och jag tycker fortfarande om henne. Jag tror aldrig att jag kommer att glömma min allra första kärlek… jag hoppas du vet vem du är om du läser det här, jag hoppas att den tiden vi var tillsammans gav dig någonting, och att du inte ångrar att du svarade mig den där gången jag började prata med dig på busshållplatsen

Man kanske skulle dra ner på rökningen lite grann? Naturligtvis är det skadligt, men det är också njutbart. Jag har aldrig trott på att saker som skadar kroppen fysiskt måste vara fullständigt negativa för personen i fråga, jag brukar ofta påpeka att det är en skillnad på bruk och missbruk. Men när rökningen riskerar att övergå från ett bruk till ett missbruk så är det kanske dags att tänka till lite
   Men speciellt på sommaren, när man sitter på en uteservering i innerstan med en kall öl framför sig eller en kaffe latte, så är det svårt att motstå frestelsen att tända en cigg. Det är väl ett vane beteende antar jag, någonting inlärt. Vi människor är ju som bekant vanedjur, vi lever i stort sett som vi alltid har gjort, utan att direkt tänka på det

Men som sagt, ett missbruk av tobak är naturligtvis inte bra, även om jag aldrig har överstigit ett paket om dagen. Jag skulle inte kalla mig själv för ”storrökare”, fast det finns nog de som skulle göra det. Det beror naturligtvis också på vad man jämför med
   Just nu röker jag omkring fem cigaretter per dag, men det varierar väldigt mycket beroende på vad jag gör. Jag har till exempel märkt att när jag distraherar mig med någonting annat, som att till exempel ta en promenad eller läsa en bok så försvinner röksuget nästan direkt. För att inte tala om hur bra sex är som en distraktion från skadligt beteende. Det kanske är som Tage Danielsson en gång uttryckte det i en av sina filmer: ”Lasternas summa är konstant”, det vill säga om man vill bli av med ett beteende så måste man ersätta det med ett annat beteende

Men nu har jag faktiskt inte rökt på hela dagen, jag ska ta den första ciggen nu, det tror jag att jag har förtjänat… men den här morgonkylan är inte att leka med, kan inte solen gå upp snart?

Så snart är det midsommar igen. Mid-sommar… mitt i sommaren…
   Känns det verkligen som om vi redan är mitt i sommaren? Efter midsommarafton börjar det bli mörkare igen, solen är uppe som längst nu vid sommarsolståndet, för att sedan sakta men säkert dra sig ner under horisonten och om några månader lämna oss i kyla och mörker igen. Efter midsommar börjar världen brytas ner igen, ungefär som människokroppen efter att man fyllt 25

Förr i tiden var midsommar en magisk tid, en tid av ritualer och mysticism. Än idag är midsommar en av de få högtider vi i Sverige verkligen håller av, även om det idag mer handlar om att supa sig full… och ramla omkull (förlåt, kunde inte motstå!)
   Men nu är den rätta tiden att fira att man är vid liv, något som de flesta av människorna alltför ofta tar för givet. Jag kom att tänka på en sonett av Shakespeare, som jag tyckte kändes passande. För mig handlar den om människans eviga längtan att överkomma döden, och är det inte den tanken midsommarfirandet egentligen grundar sig i: en längtan att hålla kvar ljuset och värmen så länge som möjligt istället för att falla ner i mörker, kyla och död?
   Oh death, where is thy sting, oh grave, thy victory?


Sonett VI:

Then let not winter's ragged hand deface,
In thee thy summer, ere thou be distilled:
Make sweet some vial; treasure thou some place
With beauty's treasure ere it be self-killed.

That use is not forbidden usury,
Which happies those that pay the willing loan;
That's for thy self to breed another thee,
Or ten times happier, be it ten for one;

Ten times thy self were happier than thou art,
If ten of thine ten times refigured thee:
Then what could death do if thou shouldst depart,
Leaving thee living in posterity?

Be not self-willed, for thou art much too fair
To be death's conquest and make worms thine heir

Igår var jag på bio! Jag såg ”Melancholia” av Lars von Trier, med bland andra Kirsten Dunst, Keifer Sutherland, Stellan och Alexander Skarsgård i huvudrollerna. Jag rekommenderar filmen starkt, mycket på grund av det fina fotot men också skådespelarnas insatser. Filmen handlar om en planet som kolliderar med jorden och utplånar allt liv, ett oerhört starkt existentiellt tema och någonting jag tror alla människor kan relatera till(!)
   När filmen var slut infann sig en märklig känsla av tomhet. Den oundvikliga frågan fanns hos mig: Vad skulle jag göra om jag verkligen visste att världen skulle gå under imorgon? Hur skulle min sista dag, mina sista timmar i livet spenderas?
   En sak jag slogs av när jag såg filmen var det obevekliga hotet från rymden, den där känslan av att vara fullkomligt maktlös inför sin egen död, för att inte nämna hela mänsklighetens utplåning!
   Keifer Sutherland spelar i filmen rollen av forskaren som rationellt tittar på världen och drar slutsatser från sina undersökningar. Kirsten Dunst spelar en mer ”emotionell” karaktär som förlitar sig på känslor och upplevelser snarare än förnuft. Det är oerhört intressant att se hur sådana karaktärer interagerar, i filmen står de i stark kontrast och föga överraskande tycker de inte så värst mycket om varandra

Eftersom jag är ateist (och antagligen kommer vara ateist så länge jag lever, om jag inte drabbas av någon elakartad hjärntumör eller någonting liknande när jag blir äldre), så förlitar jag mig på naturlagarna. Jag är naturalist, vilket betyder att jag håller uppfattningen att den naturliga världen är allt som existerar, främst på grund av att någon övernaturlig sfär aldrig har bevisats existera
   Jag tror att det var Einstein som sa att, det mirakulösa med naturens lagar är att de inte tillåter några mirakel, naturlagarna gäller överallt och hela tiden, de upphör aldrig att gälla. Det är förresten därför vi kan göra sanna förutsägelser om framtiden, eftersom vi baserar de förutsägelserna på saker vi upplevt i det förflutna. ”Den här bollen kommer att falla om jag släpper taget om den, eftersom gravitationen kommer dra den ner till jorden”, det finns ingen tidpunkt då bollen jag håller i handen plötsligt faller uppåt istället för neråt

Så naturens lagar är alltså pålitliga, vi kan göra experiment som går att återupprepa av andra människor som sedan kommer fram till samma slutsatser. Detta är hela grunden för det vetenskapliga tänkandet
   En av människans egenskaper är att vi kan förutsäga vår egen framtid, vi kan ”fantisera” oss fram till hur framtiden kommer att se ut. Detta är både något av en välsignelse och en förbannelse. Om framtiden vi föreställer oss är god så är det en bra sak, men vi kan också förutsäga saker som gör oss deprimerade och ångestfyllda, till exempel det faktum att vi en gång ska dö och aldrig komma tillbaka

Men tillbaka till den ursprungliga tanken: Vad skulle jag göra om jag visste att världen skulle gå under imorgon? Jag har ställt mig själv frågan ett otal gånger, och har alltid kommit fram till samma svar: ingenting särskilt… jag skulle inte göra någonting annorlunda om jag visste att världen skulle gå under imorgon. Två anledningar finns till detta svar
   För det första: Jag lever redan i stort sett det liv jag skulle vilja leva. När en människa på allvar inser att detta är det enda liv hon kommer få, så gör hon allt hon kan för att leva det liv hon verkligen vill, och slutar slösa bort tid på oviktiga saker, och det är precis det jag gör
   För det andra: Om jag skulle dö imorgon skulle det faktiskt inte spela någon roll för mig, eftersom jag skulle vara död. Allting som är jag försvinner när jag är död. Jag kommer inte kunna sitta och utvärdera mitt liv efter att jag har dött, eftersom jag inte kommer existera. Det är förresten också därför jag inte längre är rädd för döden, eftersom jag har insett att ingen människa någonsin upplever att vara död. Mark Twain sa att man är död billioner år innan man föds, och man tar inte det minsta skada av det

Min existentiella ångest har vid det här laget nästan helt botats, och jag ser fram emot den dag den helt har försvunnit. Det finns viktigare saker att göra här i livet än att gå runt och vara rädd för någonting man inte ens kommer att uppleva. Det är bättre att leva livet här och nu, för det här är det enda livet vi får

Så var sommaren här igen. Mängder av lättklädda människor på stan, termometern står på över 20 Celsius. En perfekt tid för en kall öl på en uteservering, eller varför inte en grillkväll och ett par glas vin tillsammans med vänner. Sola, bada, semestra… för många människor är sommaren den allra bästa årstiden
   Utesäsongen har börjat på allvar, de flesta vill vara utomhus och njuta av sommarvärmen, trots ozonhål och cancer-risk från en alltför starkt lysande sol. Jag har hört att man ska undvika solen mellan klockan 11 och 15, då är solen som starkast och därmed som farligast för oss människor… det är i alla fall vad experterna säger

Men svalorna på sommarstället bryr sig inte om sådant, de flyger oförtröttligt runt dagarna i ända, utan ett bekymmer i världen. En svala gör ingen sommar, men tio stycken kan faktiskt göra en väldig skillnad
   Jag räddade förresten livet på en svala häromdagen. Vi var ute på sommarstället hela helgen, när jag en dag var ute och gick låg plötsligt en svala där i gräset mitt framför mina fötter. Den hade uppenbarligen fallit ner på marken av misstag och kunde inte lyfta igen. Jag lyfte upp den försiktigt i ena handen med fingrarna runt vingarna, lyfte handen och öppnade den. Svalan slog ut vingarna, flög iväg och försvann rakt in i skogen bland träden
   Små liv behöver ibland lite hjälp att överleva. Det är en speciell känsla att göra skillnad i ett liv, även om det bara handlar om en svala, att hjälpa ett liv att få uppleva en så vacker årstid som sommaren

Kaffe-flickor, sexfester, kontakter mer grovt kriminella… det är inte roligt att heta Carl XVI Gustav och vara kung i Sverige idag. Skandalerna har avlöst varandra sedan boken Den motvillige monarken kom ut förra hösten. Allt mer har uppdagats, pinsamheter blandat med rena lögner och till och med misstänkt kriminellt beteende
   ”Partyprinsen” har kanske gått lite för långt den här gången
   Att kungen inte officiellt dementerar uppgifterna i Den motvillige monarken är också mycket märkligt, istället svarar han under den numera ökända presskonferensen om boken med ett riktigt arrogant uttalande: ”nu vänder vi blad”. Det får i alla fall mig att undra om det verkligen inte ligger en hel del sanning i skandalryktena

Sveriges statschef kan naturligtvis inte bete sig hur som helst, även om han inte har någon reell politisk makt, och även om det är i privatlivet. En statsminister (eller vilken minister som helst för den delen) får till exempel inte bete sig hur som helst, han eller hon har ett ansvar till medborgarna som folkvald att föregå med gott exempel. Samma sak är det med kungahuset, även om de inte är folkvalda utan ärver sin makt
   Vill kungen verkligen leva ett sådant utsvävande liv så är valet hans att abdikera och släppa kungamanteln. Om han skulle vilja göra en sådan sak så har han nu ett ypperligt tillfälle. Opinionssiffror visar på att förtroendet för kungahuset är lägre än någonsin. Eller kanske är det så att vår kära konung vill ha kakan och äta den också?

”Men monarkin gör ju PR för Sverige utomlands” brukar det heta, men vad är det egentligen för bild av Sverige kungahuset sänder ut till omvärlden just nu? Det är just för att kungahuset är några av Sveriges representanter utomlands som sådant här beteende inte kan tolereras. Vi har en kung som tycks ha en kvinnosyn från 1950-talet samt misstänks ha kopplingar till grov kriminalitet, detta är verkligen inte bra PR för Sverige
   Och hur var det nu med drottning Silvias kopplingar till nazismen egentligen…?

SL:s månadskort ska höjas med 100 kronor, från 690 till 790(!). Denna höjning försvaras med att skattesänkningar ger mer pengar i plånboken för de som arbetar. Men vi som inte har lyckats hitta ett arbete, vad fan ska vi göra?!
   Detta visar återigen med all önskvärd tydlighet att alliansens medvetna mål är att öka klyftorna mellan låg- och höginkomsttagare. En sådan här höjning är ingenting annat än en medveten strategi hos alliansen, en strategi som går ut på att underlätta för de som redan har, istället för att hjälpa de som inte har

Är det bara jag som börjar bli jäkligt trött på denna allians av borgerliga partier, som ingenting hellre vill än att ta från de fattiga och ge till de rika? Vart tog den solidaritetstanke vägen som har präglat hela 1900-talet, och som har gjort Sverige till det rika land det är idag?
   En rejäl dos humanism in i politiken vore önskvärt och behövligt, ett nytt synsätt på vad det innebär att vara människa. De mänskliga rättigheterna som Sverige alltid brukar stå bakom verkar urvattnas mer och mer, tills allt som finns kvar är en halvt bortglömd tanke ur en tidigare stark och stolt deklaration: att alla människor äro födda lika, alla med samma fri- och rättigheter

Jag vet att det kan låta lite märkligt att extrapolera en höjning av SL-kortet med hundra kronor till att handlar om mänskliga rättigheter, men ”många bäckar små” som det heter. Sådana här små saker som en höjning av kostnaden för ett månadskort, tillsammans med enorma skattesänkningar för de rika samt brist på riktiga insatser för arbetslösa att komma ut i arbete, detta och mycket mer gör att alliansens politik skapar ett Sverige som dras isär. Ett Sverige där människor ställs emot varandra, ett Sverige där ett ”vi och dem”-tänkande har ersatt ”vi tillsammans”
   Rösta vänster i valet 2014, så finns det i alla fall en chans att återskapa det jämlika Sverige som existerade innan alliansen kom till makten. Det ska i alla fall jag göra!

De senaste veckorna har vi fått se Ola Lindholm hängas ut på löpsedlarna, Expressen har som vanligt blåst upp en ren misstanke om brott till att få det att låta som att en dödssynd begåtts, allt på grund av att den misstänkte är kändis och en offentlig person, vilket tydligen innebär att man får behandla personen precis hur som helst
   Låt oss komma ihåg att Ola Lindholm inte har dömts för någonting ännu. Hans urinprov som gav utslag för att han nyligen haft kokain i kroppen har en väldigt hög felmarginal, någonting Ola också nämner i det blogginlägg där han svarar på anklagelserna som riktats emot honom. Anledningen till att han överhuvudtaget greps var på grund av en misstanke om brott på väldigt vaga grunder. Det var knappast så att han greps på bar gärning med en påse kokain i fickan

Johan Norberg skrev idag en väldigt bra krönika om detta i Metro (länk nedan), där han understryker att Ola Lindholm varken har misskött sitt arbete eller skadat någon annan människa. Allt som existerar är en misstanke om brott, ett brott som alltså inte ens nödvändigtvis har blivit begånget
   Att Ola Lindholm är en förebild för barn gör det hela ännu mer obehagligt. Har expressen överhuvudtaget funderat på hur alla barn som ser upp emot Lindholm upplever den här situationen?
   Ska det Expressen ägnar sig åt ens få kallas journalistik längre? Är en tidning så nyhetskåt att blotta misstanken om brott resulterar i en uthängning och vad jag skulle vilja kalla rena trakasserier, är frågan om det inte snarare handlar om försäljningssiffror än nyhetsrapportering. Det är ju knappast första gången Expressens moral ifrågasätts, och det är inte första gången människor orättfärdigt trakasserats av tidningens redaktion

Nedan är länken till Ola Lindholms blogginlägg, där han beskriver hur han själv upplever sin situation:
http://olalindholm.blogspot.com/2011/05/hej-pa-er.html?spref=fb

Johan Norbergs krönika i metro idag:
http://www.metro.se/kolumner/ola-lindholms-gatlopp-ratt-ackligt-att-se/EVHkek!iuV0SaGgoc4a/

Att Sverige i allmänhet är ett invandrarvänligt land tror jag ingen förnekar. Men på senare år har vi sett hur de främlingsfientliga krafterna infiltrerar både politiken och resten av samhället. Sverigedemokraterna i riksdagen är ett exempel på hur främlingfientlighet i vissa avseenden "legitimeras" och görs rumsren. Detta har till exempel skett i Frankrike, Tyskland, Holland och i många andra länder i Europa. Men även i Norden med Dansk Folkeparti i Danmark, Sverigedemokraterna i Sverige och nu också Sannfinländarna i Finland som fick runt 19% av rösterna i finska riksdagsvalet
   Att detta sker är oerhört olyckligt. Ett dynamiskt och välmående samhälle måste bygga på kulturella utbyten av kunskap och erfarenheter, för att inte nämna arbetskraftsinvandringen som faktiskt står för en stor del av arbetskraften i Sverige idag

Så varför är en människa främlingsfientlig? Jag skulle hävda att det nästan alltid beror på rädsla, rädsla för det okända, det man inte förstår. Det är bland annat därför det är positivt med mer kulturellt utbyte, alltså mer invandring, just för att vänja människor vid att alla inte är likadana eller tänker likadant, för att få människor att förstå att vi är alla just människor, och ingen människa är mer värd än någon annan.
   Religiös tillhörighet, etnicitet eller hudfärg är av underordnad betydelse, det som måste prioriteras högst är det faktum att vi alla är människor, och som människor borde vi hålla ihop. Vi måste bygga broar istället för murar, interagera istället för att spela antagonister, inse att vi måste tänka ”alla tillsammans” istället för ”vi emot dem”
   Vi måste börja se människor som är annorlunda än oss som medmänniskor. Vi måste ”humanisera” de som kommer från andra kulturer och traditioner, vi måste se dem som människor precis som vi, med samma fri- och rättigheter. Först när det sker kommer mänskligheten på allvar kunna leva i fred och harmoni här på jorden

Kunskap är makt, även i den här frågan. Att lära sig om andra kulturer och uppleva ett positivt utbyte mellan sin egen och andras kulturer redan från barnsben, det tror jag är fundamentalt viktigt för att skapa en generation som inte är främlingsfientlig, att lägga själva grunden till ett väl fungerande, mångkulturellt samhälle. Ett samhälle som vilar på demokratiska grunder och där mänskliga fri- och rättigheter respekteras, oavsett vilket land man kommer ifrån eller vilken hudfärg man råkar har
   Som jag har skrivit om tidigare skulle nog inte ens Sverigedemokrater vilja leva i ett fullständigt homogent samhälle, med bara vithyade svenska medborgare som inte talade några andra språk än svenska, bara åt svensk mat och inte hade kunskap om några andra kulturers vanor och traditioner. Detta skulle vara ett inskränkt land att leva i, ett land som skulle halka efter både vad gäller kompetens, utveckling och kunskap

Jag ser på morgon nyhterna att Osama Bin Laden dödats i en attack av amerikanska styrkor i Pakistan igår. Det är med lite blandade känslor jag ser de amerikanska medborgare som hurrar och ropar "USA" i bakgrunden av nyhetsrapporteringen från New York. Jag håller naturligtvis med om att det är bra att Osama inte kan utföra fler terrorattacker, och hans död kommer antagligen försvaga al-Qaida avsevärt. Men att vara glad över det är en helt annan sak
   Vi borde aldrig fira att en medmänniska är död, oavsett vem det är. Vi kan glädjas åt att vi har gjort oss av med en person som har orsakat världen oerhört mycket lidande, inte bara elfte september i USA utan också i mellanöstern och Afghanistan, men man borde hellre se det som ett nödvändigt ont att behöva döda Bin Laden. De flesta skulle nog tycka det var bättre om han tillfångatagits och blivit förd inför rätta, och därmed blivit rättmätigt straffad. Annars lever vi efter lagen “ett öga för ett öga”, och det är någonting jag trodde vi hade vuxit upp ifrån för längesen
   Men som Jesus sa: "Alla som griper till svärd ska dödas med svärd". Osama tog själv på sig rollen som ledare för ett terrornätverk, och därmed kanske hans död var ett rättmätigt straff, vad vet jag? Detaljerna om attacken igår är ännu heller inte helt klara. Det här är i alla fall vad Barack Obama hade att säga om saken i ett tv-tal idag:

I påsk i år anordnade Svenska kyrkan ett Påskupprop emot alliansens sjukförsäkringsregler, i syfte att få uppmärksamma problemet och få politikerna att ändra reglerna omedelbart. Tusentals människor uppgavs samlats på olika platser runt om i landet för att demonstrera sitt missnöje. Bakom uppropet står Sveriges kristna råd (SKR) som också har protesterat direkt till regeringen i frågan
   Jag är ingen anhängare av alliansens sjukförsäkringsregler. Även om syftet kanske var gott när de först införde de nya reglerna så lyssnade den då nyvalda regeringen inte på kritiken ifrån oppositionen, och de nya sjukförsäkringsreglerna har gjort mycket mer skada än nytta. Vi har alla hört historierna om svårt sjuka människor tvingas gå till arbetsförmedlingen för att söka jobb, bara för att där få bekräftat att de är för sjuka för att arbeta, och under tiden däremellan gå nästan helt utan ersättning

Men vad har egentligen Svenska kyrkan med detta att göra? Kyrkan har ju uppenbart ingen direkt politisk makt, även om dess åsikter och värderingar indirekt så att säga ”smittar av sig” på politiken. Svenska kyrkan har onekligen en röst i samhället, även om den rösten må ha försvagats efter separeringen av kyrkan och staten år 2000
   Att kyrkan protesterar emot att svårt sjuka människor blir utförsäkrade och tvingas ut i arbete trots sin sjukdom är förstås ingen överraskning. Det vore väl snarare en överraskning om kyrkan inte protesterade när svårt sjuka människor far illa. Men är inte detta även ett politiskt ställningstagande? Genom att öppet och högljutt protestera emot högerregeringens politik, ställer sig då inte Svenska kyrkan indirekt på oppositionens sida? Det vore lätt att dra en sådan slutsats, men jag tror ändå det är felaktigt att göra det

Detta är inte första gången ett påskupprop i SKR:s regi har ägt rum. År 2005 anordnades till exempel ett påskupprop för en humanare flyktingpolitik i Sverige. Detta då vi fortfarande hade en vänsterregering och Göran Persson som statsminister. Om påskuppropet 2011 var att ställa sig till vänster i politiken, så skulle uppropet 2005 vara att ställa sig till höger
   Nej, Svenska kyrkan har alltid stått på människans sida, och även här. Det är högst positivt att så är fallet, att Svenska kyrkan vågar stå upp emot makthavare och framföra sina egna åsikter i sådana här och liknande frågor, oavsett färg på regering

Men trots allt är det ju alltför lätt att tolka Jesus i bibeln som socialist. Att avstå värdsliga ting för ett högre ideal är ju nästan exakt den tanke som Socialdemokratin har kämpat för under hela 1900-talet. Om Jesus var här idag har jag ingen tvekan om att han skulle stå på den enskilda människans sida
   Jag har heller ingen större tvekan om var han skulle stå politiskt!


Dagens musiktips: Movits! - "Vad dom än säger"

Så här i påsktider skulle jag vilja berätta en saga för er. Det är en saga om en man som hette Jesus och som offrades för våra synders skull. Påsken talas ju ofta om som en kristen högtid, trots att det helt uppenbart inte är det. Försök till exempel att hitta några referenser till påskharen eller påskägg i bibeln. Påsken är, liksom Julen, ursprungligen en hednisk högtid, ett tillfälle då man firade vårens ankomst
   Men låt oss ändå låtsas att det verkligen är en kristen högtid från början, och att allting runt påsken handlar om Jesu uppståndelse på den tredje dagen efter korsfästelsen

De kristna säger ofta att vi ska tänka på vad frälsaren Jesus har gjort för oss, hur han så altruistiskt har offrat sitt liv för allas våra synder, men jag har ännu inte hört någon tillfredställande förklaring på vad synd egentligen är, eller varför det skulle krävas en blodig avrättning av en människa för att förlåta denna synd
   Fast… egentligen var ju förstås Jesus gud, så det var ju faktiskt gud som offrade sig själv till sig själv… och detta gjordes för att sona det brott Adam och Eva begick när de åt av frukten på kunskapens träd i Edens lustgård… men det var ju förstås först efter att de ätit av den frukten som de fick kunskapen om vad som var rätt och fel, så enligt bibeln visste varken Adam eller Eva vad denna handling skulle få för konsekvenser… och vänta nu, vem var det egentligen som uppfann synden, det måste väl ha varit gud själv?

Så vi har alltså en gud som offrar sig själv till sig själv, som förlåtelse för ett brott som Adam och Eva inte visste var ett brott förrän efteråt, och som bara är ett brott så länge gud säger att det är det… ja, det är just det de kristna firar på påsken: en totalt osammanhängande och ologisk historia om en gud som offrar sig själv till sig själv, för att sona ett brott emot en regel han själv har skapat
   Det är detta de kristna valt att kalla för ”guds kärlek”, som de är så glada över just den här tiden på året. Ingen verkar tala så mycket om att det är en blodig avrättning de firar, men här är en tankeställare: om Jesus hade avrättats och uppstått på 1900-talet istället så skulle de kristna bära en elektrisk stol runt halsen istället för ett kors!

Nej, själv firar jag hellre påsken tillsammans med familj eller vänner, de är bra mycket roligare än Jesus, de svarar åtminstone när man pratar med dem. Får jag bara lite ägg, lite påskmat och ett glas rödvin till så är i alla fall jag nöjd!

GLAD PÅSK!

Inför valet 2006 lanserades Moderaterna som ”Sveriges nya arbetarparti”. Sossarna hade länge varit på tillbakagång i opinionen, de hade suttit så länge vid makten att de nästan tog den för given, men efter valet 2006 fick vi istället en borgerlig regering
   Nu, efter valet 2010 har borgarna också för första gången lyckats sitta kvar vid makten under två mandatperioder. Men lite ironiskt är det nog ändå att bara när de borgerliga partierna politiskt rört sig mer åt vänster och nästan börjat använda sig av vänsterretorik så kunde de borgerliga sitta kvar vid makten i två mandatperioder, om än i minoritetsregering sedan 2010
   Signifikant för ett parti som vill kalla sig ”arbetarparti” borde vara en väl utarbetad arbetsmarknadspolitik. Men den politik som Moderaterna har fört de senaste åren har fått hård kritik, framför allt av partierna på vänsterkanten, men nu börjar även borgerliga röster höjas om att politiken inte fått de goda konsekvenser för Sverige som det var tänkt. Debatten om sjukförsäkringen är ett typiskt exempel på hur även borgerliga politiker kritiserar den egna politiken
   Sjukförsäkringsdebatten har förts ad nauseum, så i detta inlägg vill jag fokusera på en annan del av alliansens arbetsmarknadspolitik: Fas3

Kritiken har haglat emot Fas3, vad jag skulle vilja kalla en uttänkt ”slutförvaring” av långtidsarbetslösa. Det har beskrivits både i tidningar och tv som modernt slaveri, som ett sätt för regeringen att effektivt snygga till arbetslöshetssiffrorna genom att dela ut meningslösa låtsasjobb till de arbetslösa och samtidigt ge arbetsgivaren betalt. Insändarna från privatpersoner med erfarenhet av Fas3 till olika tidningar talar också sitt tydliga språ
   Fas3, då den arbetslösa placeras på en arbetsplats i brist på riktiga arbeten, där den arbetslösa inte får fullvärdig lön, har dåliga arbetsvillkor och ständig ångest över hur hon ska överleva på den lilla inkomst hon faktiskt har. Arbetsgivaren får dessutom betalt för att ta emot den arbetslöse, vilket har lett till att många oseriösa arbetsgivare tjänar pengar på arbetslösa och utsatta människors arbetslöshet
   Fas3 är ingenting annat än ett sätt att lagra dem som varit långtidsarbetslösa på olika arbetsplatser utan skälig lön, när inga riktiga jobb finns att tillgå. Den långa arbetslösheten, speciellt ungdomsarbetslösheten, som bitit sig fast i Sverige idag har alliansen och moderaterna, det så kallade ”nya arbetarpartiet”, inte kunnat göra någonting åt. Alliansens arbetsmarknadspolitik utnyttjar istället människor och deras utsatthet, och ingenstans är detta mer tydligt än när det gäller just Fas3

Som arbetssökande undrar man ju förstås hur arbetsmarknaden egentligen kommer att se ut den närmaste framtiden, om arbetslösheten fortsätter att vara så här pass hög, om man har oturen att inte hitta ett riktigt jobb och därför tvingas sitta på ett så gott som oavlönat Fas3-jobb och göra ingenting, samtidigt som arbetsgivaren tjänar pengar på ens blotta existens och prekära situation
   En fortsatt hög arbetslöshet, utsatta människor som direkt utnyttjas av arbetsgivaren, och en regering som är så pass cynisk att den inte bryr sig om hur mycket dessa människor lider av sin situation. Arbetslöshetssiffrorna är tydligen det som prioriteras högst, inte hur människorna bakom siffrorna faktiskt mår
   Så mycket för Sveriges nya arbetarparti. Nej, tacka vet jag Håkan Juholt, som vill tillbaka till klassiska socialdemokratiska ideal där solidaritet och jämlikhet är ledorden, någonting regeringen kunde lära av när de nu redan har övertagit så mycket socialdemokratisk retorik och tankespråk

En vän till mig läser just nu teoretisk filosofi på universitetet, samma kurs jag läste för ett år sedan. Hon och jag har diskuterat en viss lärare där som alltid bär likadana kläder, och jag har också haft andra lärare som uppvisat exakt samma fenomen: samma uppsättning kläder och samma manér på varje föreläsning. Det intressanta med denna lärare är också att personligheten är typisk för det ämne denna person undervisar i, han eller hon uppvisar vissa personlighetsdrag som verkar rent färgade av ämnet
   Stereotyper är alltid underhållande, det tycker både jag och min vän på universitetet. Det är väl kanske inte så konstigt att vissa yrkesgrupper klär sig på ett visst sätt, eller agerar och talar på ett visst sätt. Det är ganska lätt, och inte minst intressant, att upptäcka speciella gruppers jargong, oavsett om det handlar om yrkesgrupper eller privata vänskapsrelationer. Lika barn leka bäst heter det ju, denna tanke kan kanske också appliceras på sådana saker som klädstil och språk, likaväl som på personlighet och värderingar

Universitetsläraren som jag nämnde tidigare ska jag inte lämna ut namnet på, jag vill inte gå in alltför mycket på detaljer om honom eller henne. Men denna person fick mig (och min vän) att undra huruvida det yrke man väljer skapar ens personlighet, eller om det är tvärtom: att människor väljer yrke utifrån den personlighet man redan har. Väljer vi till exempel medvetet en viss klädstil på grund av den yrkeskategori vi tillhör, eller är det en omedveten påverkan? För jag är av uppfattningen att vi faktiskt formas av andra människor nästan helt, att ingen har en inherent, inbyggd personlighet klar redan vid födseln, utan att allt vi hävdar som en del av vår personlighet är inlärt vid något tillfälle
   För vi människor påverkar varandra hela tiden, även om det ofta är helt omedvetet, och vi lär oss redan som spädbarn att observera och sedan imitera, för att passa in i gruppen som de sociala varelser vi faktiskt är. No man is an island
   Men om denna slutsats är sann, kan vi då överhuvudtaget reflektera över de vi är och de vi har blivit, är vi ens medvetna om i vilken utsträckning vi påverkas av de omständigheter vi lever under? Kan min ovan nämnda universitetslärare reflektera över att han eller hon har skapats av sitt yrke, och i så fall: kan vi verkligen säga att det var ett medvetet val av honom eller henne att skaffa sig denna klädstil och dessa manér, eller var det fortfarande ett omedvetet val som han eller hon kände sig ”tvingad” att göra för att passa in?
   Det vore till exempel direkt opassande om man som universitetslärare kom in i föreläsningssalen klädd i en tajt, färgglad t-shirt med paljetter och började sjunga schlagerlåtar, en viss anpassning är alltid nödvändig när vi går in i en social roll. Det finns vissa regler och normer vi alla har kommit överens om, och som vi måste anpassa oss efter

Sätt dig gärna ner och fundera över vem du är, och hur din personlighet har formats av din omgivning. Var kommer dina värderingar och åsikter ifrån? Varför har du den klädstil du har? Varför använder du det språk du gör när du kommunicerar med andra? Och den viktigaste frågan av allt är kanske: i vilken utsträckning anpassar du dig efter din omgivning, och är detta en medveten anpassning eller inte?


Dagens musiktips: Johnny Cash - "Man in black"