KarlHenrikKarlsson

I söndags satt jag i studiopubliken till kanal 5:s nya satsning ”Fenomen”. Bakom programmet står Uri Geller som har gjort programmet i ett flertal länder världen över. Ett antal svenska mentalister ska inför Geller och tittarna visa upp sina övernaturliga förmågor som sedan bedömas efter hur väl och övertygande de utfört sitt nummer
   Många som lever idag har antagligen ingen aning om vem Geller är. Han blev känd i USA på 70-talet genom att uppträda i ett flertal program där han bland annat böjde skedar och läste människors tankar… eller rättare sagt lurade tittarna att tro att han gjorde det. Hans påstådda förmågor blev vida kända och han förvandlades till en världskändis över en natt
   Geller påstådde att han hade genuina övernaturliga förmågor, och detta var på fullaste allvar. Denne israeliske mentalist tog världen med storm, särskilt hos de människor som redan trodde, men han mötte också mycket starkt motstånd och kritik från det skeptiska samhället. Den världskände skeptikern (och tidigare illusionisten) James Randi var en av de mest kända kritikerna till Uri Geller, och han avslöjade honom också ett flertal gånger, bland annat vid ett välkänt tillfälle då Geller medverkade i The Tonight Show hos Johnny Carson i slutet av 70-talet. Efter att ovetandes ha ombetts uppvisa sina mentala förmågor på ett antal objekt som han aldrig sett tidigare, så misslyckades Geller med detta, med ursäkten att han inte kände sig tillräckligt ”stark” just vid det tillfället

Nu har alltså han och hans program ”Fenomen” kommit till Sverige, men det var något besviket jag lämnade tv-studion i söndags. Jag hade hoppats få se lite mer imponerande nummer, lite mer av den Uri som på amerikansk tv på 70-talet böjde skedar och läste människors tankar, detta var det dock väldigt lite av i programmet
   Nej, det var ingen skedböjar-Uri som uppträdde i kanal 5 i söndags, antagligen för att detta trick redan blivit avslöjat som en ren bluff. Jag skulle inte ha någonting emot Uri Geller om han stod för att allt han gjorde var att skapa en illusion av övernaturlighet, men tyvärr påstår han fortfarande att han är en genuin mentalist, det vill säga att han faktiskt kan använda sin mentala förmåga för att till exempel böja skedar, få trasiga klockor att fungera, läsa människors tankar etc.

Illusionister kan vara riktigt underhållande att titta på När en illusionist får en kvinna att sväva fritt i luften eller trollar bort en elefant är det ett väldigt imponerande trick, men naturligtvis är det bara just det: ett trick, en illusion av övernaturlighet. Det rätta tillfället att tro på någonting är när det finns tillräckligt med bevis för att backa upp det, tyvärr finns det inget bevis för övernaturliga eller mentala förmågor och därför ingen bra anledning att tro att det existerar någonting sådant
   Så allt som allt var ”Fenomen” ett någorlunda underhållande program, om man tar det för vad det är. Jag tror inte på någonting övernaturligt, och jag såg ingenting i söndags som fick mig att ändra uppfattning i den frågan. Däremot är det viktigt att understryka att jag är villig att ändra uppfattning, om riktiga påtagliga bevis, så kallade hårda fakta, skulle presenteras. Tyvärr presenterar inte Uri Geller några sådana fakta överhuvudtaget, och jag tvivlar starkt på att han kommer att göra det i framtiden


Dagens musiktips: Lifehouse – ”You and me”

Så har omvärlden fått nog av Khaddafis blodtörst. Det råder nu stor enighet i västvärlden och FN om att Khaddafi måste avgå, man har således sent omsider ställt sig på civilbefolkningens och de demokratiska krafternas sida
   I torsdags godkände FN:s säkerhetsråd en resolution om en flygförbudszon över Libyen. De flesta natoländer skickar nu militärt stöd till Libyen för att hjälpa till att driva tillbaka Khaddafi, Frankrike, Storbrittanien och USA skickar militärflygplan och hangarfartyg till medelhavet, Kanada och Belgien tänker skicka stridsflygplan, så även Norge och Danmark
   Khaddafis marktrupper attackeras nu av styrkor från andra sidan medelhavet, och man kan hoppas att detta bidrar till att, om inte vinna inbördeskriget och komma åt Khaddafi, åtminstone underlätta för rebellerna i Libyen att uppnå detta mål. Bättre sent än aldrig, det är bättre att reaktionen kommer nu än inte alls

Men var är Sverige? Carl Bildt har sagt att Sverige ställer upp med militärt stöd först efter en officiell förfrågan från FN, men är inte detta ett lite märkligt förhållningssätt? Visserligen är vi inte medlemmar i Nato, men när en veritabel massaker av Libyens civilbefolkning och de demokratiska styrkorna av en hänsynslös despot, är vi då inte som medlemmar av en civiliserad och upplyst västvärld skyldiga att med alla tillgängliga medel bidra till att lösa problemet?
   Visst kan till exempel den höga kostnaden lyftas fram som ett argument emot ett militärt stöd från Sveriges sida, men menar vi då att vi kan sätta ett pris på oskyldiga människor liv? Borde inte debatten fokusera på civilbefolkningens lidande, snarare än problematiken och kostnaden för ett militärt bidrag? Väger inte de humanitära argumenten tyngre än så?

Den gamla tanken om alliansfrihet i fred och neutralitet i krig känns en aning cynisk när man tänker på antalet libyska civila som fallit offer för en nyckfull diktator som Khadaffi, som inte drar sig för att gå över lik för att hålla sig kvar vid makten
   Jag har för ett par veckor sedan skrivit om Olof Palme, och hur han myntade termen ”satans mördare”… tänk om ändå Bildt eller Reinfeldt skulle våga använda den termen när de uttalade sig om Khaddafi, tyvärr tror jag att det är för mycket att hoppas på

Människor vill knulla, så är det bara! Vad mer är, de vill göra det med flera olika partners i allt högre utsträckning (har inga siffror på detta, utan talar efter min erfarenhet). Män är oftare otrogna än kvinnor (detta finns det statistik på), men detta är inte nödvändigtvis på grund av att män är elakare än kvinnor, utan på grund av att män och kvinnor har olika sexuell natur. Det är detta jag skulle vilja tala om idag

I Stockholm sitter just nu affischer upp på stan, som uppmanar (eller i alla fall rekommenderar) personer i parrelationer att ha kärleksaffärer utanför förhållandet. Företaget som ligger bakom affischen heter VictoriaMilan, och deras slogan lyder som följer: ”Gör livet levande - ha en affär”. Idén går ut på att man anonymt anmäler sig på deras sajt, och sedan hittar någon annan av det motsatta könet i en liknande situation, som också vill ha en affär utanför det fasta förhållandet. Syftet med detta är att liva upp sexlivet, hitta tillbaka till passionen och få lite mer spänning i tillvaron
   Jag är lite kluven inför om detta är ett hälsosamt uttryck för människors sexualitet, eller om det är någonting som bara än mer förtrycker och förnedrar kvinnor såväl som män. Då det hela sker anonymt (och, kan man anta, utan partners medgivande) så är de etiska ställningstagandena många, det är lätt att anta att många män som lever i ett parförhållande skulle använde tjänsten som en möjlighet att vara otrogen emot sin partner. Men om detta skulle ske öppet och med den andra partnerns medgivande så skulle jag inte ha några problem med det, även om det handlade om personen jag själv var tillsammans med. Det finns onekligen förhållanden där fler parter än två är inblandade, med både mannens och kvinnans medgivande, och där den extra partnern bidrar med spänning och passion, och så att säga ”livar upp” förhållandet
   Det är vanligare än man tror med så kallade öppna förhållanden. Allt handlar om preferens och vilken typ av förhållande man är ute efter att ha. Man bör inte döma människor för deras sexualdrift, som de i många avseenden inte kan styra över. Det är helt enkelt rent biologiska instinkter, och biologi kan man inte medvetet kontrollera, i alla fall inte hela tiden och i alla situationer. Att medvetet kunna styra sin sexuella drift skulle i den bästa av världar kanske vara någonting önskvärt, men då detta inte alltid går är det bästa alternativet att istället bejaka den och försöka ha ett hälsosamt förhållningssätt till den
   VictoriaMilan skriver på sin hemsida, under rubriken ”etik och juridik” att:


”Victoria Milan arbetar efter stränga etiska rättningslinjer. Därav vår höga säkerhet. Vi vill inte under några omständigheter hylla otrohet, men ser också att våra medlemmar är vuxna kvinnor och män med egna valmöjligheter”


Jag vet inte hur jag skulle reagera om den jag var tillsammans med en dag sa till mig att hon ville ha en kärleksaffär utanför förhållandet, men alla förhållanden är förstås olika. Jag själv håller hårt på ärlighet och förtrolighet, efter att själv ha gjort ett antal personliga misstag i nära relationer, och om ärligheten finns där så ser jag som sagt inga problem med detta. Om detta skedde öppet och med båda parters medgivande skulle jag inte ens kalla det för otrohet
   Om det i ett förhållande av båda parter är accepterat att mannen har sex med flera kvinnor eller vice versa utanför förhållandet, så är det deras ensak. Det är upp till var och en att bygga upp sitt förhållande och leva sitt liv efter vad de anser vara bäst, både i och utanför sovrummet

Det enda scenariot då det dyker upp problem, är när båda parter inte har givit sitt medgivande till hur förhållandet ser ut. Jag kommer att tänka på en konversation jag hade med en vän häromdagen. Hon frågade mig om jag tyckte att det var killens eller tjejens ansvar att tjejen fick orgasm när de hade sex. Själv har jag aldrig haft just det problemet, så jag har aldrig riktigt funderar så mycket på det, jag ser det heller inte som en fråga om ansvar. Det handlar förstås om vilken sorts sex man har, det vill säga vad man är ute efter, vad man vill få ut av det. Vill tjejen få orgasm under sex (vilket faktiskt inte alltid är fallet) så är det upp till henne att säga vad hon vill ha och på vilket sätt. Varken män eller kvinnor är tankeläsare, så kommunikation är a och o i det här fallet. Jag är medveten om att det kan vara problematiskt att kommunicera i sovrummet, inte minst eftersom fel sorts tal lätt kan förstöra stämningen och ta bort lusten nästan direkt. Men vill man ha bra sex, så är det nästan nödvändigt att man kommunicerar, annars får man oftast nöja sig med mindre
   Samma sak med förhållanden, kommunikationen är så oerhört viktig när man lever tillsammans med någon. Utan den är förhållandet, oavsett hur det ser ut, dömt att misslyckas. Ett förhållande utan kommunikation är som analsex utan glidmedel: det är inte helt omöjligt, men det gör det hela mycket, mycket mer problematiskt

Men även med en god kommunikation på plats, så finns de biologiska drifterna fortfarande kvar där, och dessa kommer vi aldrig ifrån. Vi är djur, låt vara långt utvecklade djur, och som de djur vi är så har vi drifter och instinkter som faktiskt är fullkomligt nödvändiga för vår överlevnad. De drifter vi har utgör själva fundamentet i vår existens. Om våra förfäder till exempel skulle ha saknat sexualdrift, så skulle vi inte finnas här idag. Att bejaka sin sexualitet är att bejaka sin djuriska natur, och detta är alltid någonting positivt
   Dock menar jag inte att man alltid måste handla på basis av sina naturliga instinkter, om vi gjorde det skulle vi inte kunna leva i ett civiliserat samhälle. Vår väl utvecklade känsla för etik och moral håller tillbaka vår djuriska natur, och detta är också någonting positivt. Att bejaka sin natur handlar snarare om att ge den ett erkännande, att inse vilka drifter man har och varför de finns där
   Den djuriska naturen har ofta förknippats med någonting skamligt eller ”lågt”, faktum är att det är precis tvärtom. Utan vår djuriska natur skulle vi inte ha utvecklats till det vi är idag. Jag vill här slå ett slag för de djuriska drifterna, och också säga att VictoriaMilan kanske är någonting stort på spåren ändå. Gå gärna in på deras hemsida, och gör er egen bedömning:

www.victoriamilan.se


Dagens musiktips: Ebba Grön - "Ung och kåt"

De senaste veckorna har jag haft nästan oförskämt mycket att göra, föreläsningar och seminarier att gå på, uppsatser att skriva… repa med bandet, vara social med vännerna, och vid sidan av det så ska ju kärlekslivet också ägnas lite tid. Då jag slutar studera vid universitetet i sommar så måste jag också ta mig tid att planera min framtida karriär
   Jag tror de flesta studenter kan relatera till känslan att inte ha tid för allting som ska göras. Så mycket att göra, så lite tid. Den så välkända ångesten tränger sig på, och hotar att dra ner en under isen vid minsta tecken på svaghet. Man vågar inte sänka garden, av rädsla att stressen ska träffa ens ömmaste punkt, självkänslan!

När man har så många bollar i luften, så många järn i elden, stora påsar under ögonen och mycket skit under naglarna, då gäller det att uppskatta den lilla fritid man faktiskt har för att inte tappa bort sig helt i skyldigheter och plikter
   Som Lennon sjöng: ”Life is what happens to you when you’re busy making other plans”, det är någonting som är värt att hålla i minnet

Det är vid sådana här tillfällen i livet man måste kunna koppla av, stressa ner, fästa uppmärksamheten vid någonting annat för en stund. När man kommer hem till studentlyan och halvdöd sjunker ner i fåtöljen framför teven, lägger upp fötterna på soffbordet och smuttar på ett välförtjänt glas rödvin (jag vet att klichébilden är att studenten dricker öl, men jag råkar gillar vin bättre, so shoot me!)
   Det gäller som sagt att kunna slappna av, och finns det någonting som får en att slappna av mer än välgjord komik? Tack gode gud för Simpsons, Family Guy, Seinfeld och alla andra serier som går, de räddar livet på mig varje dag!


Dagens musiktips: The Smiths - "These things take time"

Han kom från ingenstans, som ett skepp som sakta glider ut ur dimman… Håkan Juholt, socialdemokratiska valberedningens kandidat till partiledarposten
   För många människor verkar han vara helt okänd, själv hade jag inte ens hört namnet förrän jag läste det i tidningarna i morse: Håkan Juholt, en 48-årig man från Småland, för närvarande ordförande i försvarsutskottet

Av Göran Greider kallas han i dagens metro för ”en äkta gråsosse”, en veteran som vill föra tillbaka partiet till de gamla värden det en gång stod för, en partiledare som om han skulle bli vald skulle föra partiet tillbaka till klassik socialdemokratisk politik à la 1900-tal. Om detta är en tillgång eller ett hinder för förnyelse är inte jag rätt person att bestämma. Men det verkar onekligen som att socialdemokraterna blivit något fixerade vid ordet ”förändring”, som om förändring var en fördel i sig
   Jag tror (och har alltid trott) att det fokus på förändring som vi sett de senaste åren snarare har varit till socialdemokraternas nackdel, jag tror att partiet förlorat så många väljare just för att de har förändrats, snarare än att de inte har gjort det. Mona Sahlins närmast besatthet av förändring inom partiet verkar enligt mig ha varit ett felslut av Sahlin. Att politiskt gå åt höger var en av anledningarna till att de mer traditionella socialdemokratiska värderingarna gick förlorade, och därmed förlorade partiet väljare. Juholt står till vänster politiskt, detta tror jag är en fördel då många väljare på vänsterkanten saknar det traditionella S

Juholt liknades idag i Metro med Super Mario, mest på grund av att de båda har mustasch, men likt Mario ska Juholt nu slåss emot mäktiga fiender, i Juholts fall den fortfarande relativt starka Alliansen. Men det handlar om mer än så, Juholt måste om han blir vald också ena sitt parti och locka nya väljare till sig. Ska Juholt föra förändring med sig eller inte, och är förändring verkligen någonting värt att sträva efter bara för förändrings skull?
   Det har i tidningarna nämnts att en allians med Miljöpartiet är nödvändig för att få Alliansen på fall, och kanske är detta sant. Men det är kanske säkrast att lämna Vänsterpartiet utanför diskussionerna den här gången?

Har vi blivit sämre observatörer idag, då vi idag är så distraherade av så mycket annat? Vi lever inte längre i nuet, utan våra liv läggs alltmer i framtiden, i våra förväntningar. Alltid letar vi efter något nytt, nästa ”kick”
   Jag tror att detta är en av anledningarna till att vi idag känner oss så vilsna och tomma. Redan spädbarn lär sig det sociala spelet och samspelet till stora delar genom observation och imitation. Genom att vi inte längre ”ser” varandra på samma sätt som förut har kanske empatin gått förlorad?
   En god filosof eller författare måste också vara en god observatör, för jag tror att alla skulle hålla med om att man inte kan skriva eller resonera om någonting man inte har observerat, detta faller på sin egen orimlighet. Allting, bokstavligt talat allting, bygger i grunden på observation. I ett totalt vakuum kan ingenting meningsfullt skapas eller sägas, det är genom sinnesintryck och reflekterande över dessa sinnesintryck som vi når fram till sanning och meningsfullhet

Augustinus var den första att lägga fram tanken att det inte fanns någon egentlig tid, det förflutna består bara av minnen, framtiden bara av förväntningar. Allting som verkligen existerar är därför ett oändligt antal ”nu”
   De flesta som har studerat filosofi känner antagligen till Augustinus, för er andra så var han en antik filosof, en av de tidiga kristna filosoferna. Även om han var fast i tanken att fenomenet ”tid” nödvändigtvis måste ha kommit från den kristne gud han vördade förändrar detta inte sanningshalten i hans hypotes om tiden

Det finns enligt mig två typer av människor: de som lever i det förflutna, samt de som lever i framtiden. De som lever i det förflutna förlorar sig i minnen, de som lever i framtiden förlorar sig i förväntningar
   Men eftersom det bara finns ett oändligt antal ”nu”, så lever vi alla egentligen i nuet, vare sig vi vill det eller inte. Men de flesta förstår inte vad detta innebär, att i sanning vara, att hänge sig totalt åt situationen. Den som inte förstår vikten av att leva i nuet tappar kontakten med sig själv, alienerar sig själv från sig själv så att säga. För det är bara i nuet vi kan finna vårt rätta jag, det är där allt det som är vi finns
   Vi tittar men vi ser inte, lyssnar men hör inte. Att leva i nuet innebär att höra, se och känna. Att via sinnena ta in världen såsom den ter sig just vid den aktuella tidpunkten, utan att ta hänsyn till någonting annat. Att leva, som Kirkegaard skrev: ”i det omedelbara”. Det som moderna människor ibland kallar mindfulness

Sedan har naturligtvis alla människor minnen, utan minnen skulle vi inte kunna leva. Samtidigt har alla människor förväntningar, utan förväntningar har vi inget sätt att veta vart vi är på väg. Det handlar inte om att ignorera detta, utan snarare hitta en väl avvägd balans mellan de två ytterligheterna, som alltid grundar sig i nuet
   Att leva i nuet är att säga: ”Jag är en människa, jag finns här och nu. Du är också en människa som finns här och nu. Låt oss göra någonting nu istället för att skjuta det på framtiden eller sörja över det vi aldrig gjorde”. Detta är någonting människor gör alltför sällan, något jag tror skulle få oss att må mycket bättre. Men viktigast av allt skulle vi då lära känna oss själva på ett helt nytt sätt och få en annan syn på livet

En bra övning är att sätta dig ner, i ett fullständigt tyst rum utan några distraktioner och bara ta in världen genom dina sinnen utan att försöka styra det du upplever. Fäst din uppmärksamhet på dina sinnen, och försök lyssna på vad världen har att säga. Det är bara när allting annat tystnar som du hör hur din inre röst, lyssna på vad den har att säga, det är viktigare än du tror


Dagens musiktips: The airborne toxic event - "Sometime around midnight"

Idag är det 25 år sedan på dagen som Palme sköts ihjäl mitt på öppen gata i centrala Stockholm. En oerhörd tragedi, som inte lämnade någon oberörd. Jag tror inte det finns en enda människa idag i Sverige, i alla fall inte om man är det minsta intresserad av politik, som inte har något sorts förhållande till Olof Palme. Han var en så oerhört stark och karismatisk ledare och älskad av så många att det knappast funnits någon sedan honom som nått upp till samma kaliber. Hans arbete utomlands är nog det som de flesta minns och uppskattar, hans dialog med omvärlden hade en omfattning och en som vi knappast sett sedan dess

Jag föddes samma år som Palme dog, rättare sagt ett halvår senare, så mina uppfattningar av honom och mordet på honom har alla filtrerats genom det kollektiva medvetandet hos Sveriges befolkning, i efterhand konstruerats i mitt medvetande som en bild av en av Sveriges största och mest berömda statsministrar genom tiderna
   Jag har aldrig trott att det var Christer Petterson som mördade Palme, mycket på grund av att teknisk bevisning samt pålitliga vittnen saknas (Lisbet Palmes vittnesmål avfärdas av de flesta som oerhört opålitligt). Lägg nu till att Petterson var alkoholiserad, och knappast var någon proffsskytt av den kaliber som skulle behövas för att utföra mordet. Det är väldigt osannolikt att Petterson skulle ha några motiv att mörda just Olof Palme av alla människor
   Leif GW Persson, en av de starkaste kritikerna av polisutredningen, har med rätta pekat ut att politiska personer nästan alltid mördas på grund av politiska motiv. Petterson var knappast politiskt aktiv, han hade aldrig något trovärdigt motiv att utföra mordet, enligt mig var han på fel plats vid fel tillfälle



Förlusten av Palme gjorde nog dock stor skada för Sverige, eller rättare sagt så förhindrade det Sverige att fortsätta vara den starka, tydliga röst i omvärlden som den var under Palmes tid. Det är väldigt ovanligt att politiker idag är lika principfasta och trovärdiga som Palme var. Det är också väldigt ovanligt med politiker som är lika älskade som Palme, det närmaste man kan komma i älskvärdhet av en statsminister på senare år är väl antagligen Göran Persson, men inte ens han nådde upp till Palmes nivå
   Jag tänker också på trovärdigheten som politiker. Att stå upp för sina principer och det man tror på är alldeles för ovanligt idag. Lars Ohly är en av de få partiledarna i riksdagen idag som äger denna trovärdighet. Ohly står för sina åsikter, oavsett hur mycket kritik och mothugg han får, detta får i alla fall mig att beundra honom (även om jag inte är vänsterpartist eller håller med om precis allting Vänsterpartiet vill göra)
   Man blir nästan förbluffad när man lyssnar på Carl Bildts uttalanden om situationen i arabländerna idag. Om Libyen har det nästan bara varit tal om ”stabilitet” (vad som nu exakt menas med det), och att ta hem de svenskar som är kvar i Libyen. Jämför nu dessa uttalanden med när Palme 1975 kallade medlemmarna av Francos fascistregim för ”Satans mördare” (Lars Ohly använde förresten exakt denna term om Israels agerande emot Ship to Gaza förra året)

Jag undrar när vi återigen ska få en statsminister som i sanning vågar stå upp för det de tror på och vill, på samma sätt om Olof Palme gjorde. Det kommer kanske dröja väldigt länge innan vi har en sådan statsminister igen, men hoppet dör aldrig. Palmes arv lever vidare än idag, och han är en förebild för många politiker. Låt oss hoppas de tar till sig Palmes ord och tankar fullt ut, och skapar det Sverige som verkligen står starkt och enat i världen

Alldeles för få människor gör det, alldeles för få människor vågar på allvar göra det. Alldeles för få människor har modet och styrkan att se sin egen okunskap i ögonen, att erkänna för sig själva att de inte har alla svar. Alldeles för få människor vågar någonsin säga: ”Jag vet inte”

Vi är meningsskapande djur, det innebär att vi till stora delar är benägna att välja en dålig förklaring än ingen förklaring alls. Det är grunden till alla konspirationsteorier som någonsin funnits. Vi ser mönster där de inte finns, för det är alltför påfrestande att inte ha ett svar på de frågor vi har, särskilt om dessa frågor är av fundamental natur, det vill säga någonting som om den frågan besvarades för alltid skulle förändra våra liv och vår syn på världen. Exempel på sådana frågor vore: ”är universum oändligt eller inte?”, ”vad orsakade Big Bang” eller ”finns det en gud?”
   Den här typen av frågor är människor i allmänhet oerhört obekväma med att inte veta svaret på. Vi vill ha kontroll, en mening med tillvaron, en förklaring på varför världen och universum ser ut som de gör

Det är ett logiskt felslut att säga: eftersom vi inte har svaret på den här frågan, så är svaret detta ogrundade påstående som jag har lagt fram
   Låt mig ta ett exempel. Många religiöst troende människor drar slutsatsen att, eftersom vi inte vet hur universum ”skapades”, så måste det vara gud som skapade universum. Detta är ett typiskt logiskt felslut. Det kallas på engelska argument from ignorance. Att acceptera ett påstående i brist på ett annat, ett typiskt exempel på människans starka vilja att finna en förklaring på tillvaron

Det vackra i att säga att man inte vet, är att man då erkänner och accepterar sin egen mänsklighet, sin fallibilitet, den där skrämmande okunskapen som de flesta människor inte vill se i ögonen
   För att citera Sokrates: den riktigt visa människan, är hon som vet hur lite hon vet


Dagens musiktips: Creedence Clearwater Revival - "It came out of the sky"

I took her words of wisdom
put them in the back of my mind
next to all my insecurity and doubt

And suddenly what she had said
and the emotions it had stirred
was all that remained within me

And I was finally free to think clearly
for the first time, in a long time

Now I know what I want
I think I'm ready for her now


Dagens musiktips: The Beatles - "All you need is love"

Miljöpartiet gör upp med regeringen om invandringspolitiken, för att förhindra att Sverigedemokraterna får inflytande. Det handlar främst om anhöriginvandring, sjukvård för papperslösa och asylfrågor som MP vill göra upp om
   Miljöpartiet är ju inget uttalat vänsterparti, även om deras politik ofta förknippas med vänsterpolitik så har MP ofta samarbetat med partier på högerkanten förut, på alla nivåer

Jag tycker förstås inte något vidare om Alliansen, jag ställer mig inte bakom deras politik, men när det gäller invandringsfrågan så är det en alltför viktig fråga för att låta ett parti som Sverigedemokraterna få inflytande i. Därför tycker jag (och många med mig) att den bästa lösningen är en bred parlamentarisk uppgörelse i riksdagen om dessa frågor, och jag är glad att Miljöpartiet och Alliansen nu närmar sig varandra och öppnar upp för diskussioner och uppgörelser
   Medmänskligheten och solidariteten måste komma i första hand, oavsett vem det gäller eller vid vilken tidpunkt. Sedan kan SD leka martyrer så mycket de vill, så hoppas vi att väljarna ser igenom deras maskerad i tid för nästa val!


Dagens musiktips: Aram Il'yich Khachaturian - "Cello Concerto"

FN:s generalförsamling förklarade förra året i en resolution att den första veckan i februari varje år skulle vara ”world international faith harmony week”, på initiativ av Kung Abdullah av Jordanien. Detta infaller alltså i nuvarande vecka. Denna resolution understryker att en ömsesidig förståelse och dialog mellan olika religiösa grupperingar är grunden för en kultur präglad av fred och samförstånd, samt uppmanar medlemsstaterna att sprida budskapet om inter-religiös harmoni och välvilja i världens kyrkor, moskéer, synagogor och andra platser av dyrkan

Personligen tror jag ju förstås att världen skulle se mycket bättre ut, om ingen dyrkan av varken människor eller gudar ägde rum någonsin någonstans. Men om det nu är så att vissa människor faktiskt behöver religionen (vilket man på relativt säker grund tyvärr fortfarande kan argumentera för), så är det kanske nödvändigt att hitta en mer pragmatisk lösning. Det innebär naturligtvis inte att man slutar arbeta för ett ”avskaffande” av religionen, men det är kanske nödvändigt för världen att hitta en gemensam grund att stå på när det gäller just religion, för att på så sätt åtminstone försöka visa ömsesidig respekt och vilja att leva i fred sida vid sida, ett trängande behov som blivit alltmer tydligt runtom i världen
   Det är ett oerhört välkommet beslut från FN att driva igenom resolutionen, det är ett konkret försök att göra världen till en fredligare, säkrare och bättre plats. Resolutionen färgas dock av religiöst språkbruk så till vida att spridandet av och förståelsen för ”kärleken till gud” uttryckligen nämns som ett av målen. Det handlar alltså inte direkt om att arbeta för fler sekulära statsskick, eller vikten av att hålla religionen utanför politiken, något som vore ännu mer välkommet, då det ofta är i de länder där religionen är nära knuten till politiken som större delen av det religiösa våldet och den religiösa extremismen syns

Det finns förstås de som jämställer ”sekularism” med ”ateism”, någonting som är helt felaktigt. Det är naturligtvis inte bara ateister eller skeptiker som vill försvara sekularism, poängen med sekularism är ju att den både skyddar de troende och de icke-troende på en och samma gång. Genom att göra staten neutral i fråga om världsåskådning och religion gagnar detta människor i båda lägren. Ateisten är skyddad för religiös indoktrinering (i alla fall från statligt håll), och den troende är fri att ägna sig åt sin personliga religion, så länge denna inte inkräktar på andra människors fri- och rättigheter
   En sekulär stat är varken ateistisk eller religiös, utan som sagt helt neutral i sådana frågor, vilket gör det till det mest hållbara statsskicket och någonting vi borde eftersträva mer än allt annat

Det stora problemet med religionen är att den, överallt och i stort sett alla former, delar upp människor i motsatta grupper, vi-emot-dem: de som inte accepterar och dyrkar vår gud är inte välkomna hos oss
   Det är i den här hållningen som mycket (om inte all) osämja mellan religioner bottnar. Jag har ännu inte sett den religion som har en explicit humanistisk syn på människan, i alla fall inte som humanismen definierats av de flesta människor sedan renässansen via upplysningen och den franska revolutionen fram till våra dagars humanister, med människans fria vilja och okränkbara frihet i centrum
   Hur kan olika religioner, som lägger fram motsatta och varandra uteslutande ontologiska utsagor om hur verkligheten är beskaffad, någonsin kunna leva respektfullt sida vid sida. Jag vet, det finns exempel på att det fungerar, men jag undrar om det egentligen gör det. En kristen och en muslim kanske kan leva som grannar, men faktum kvarstår att enligt deras respektive tro, så kommer den andre brinna i helvetet efter döden. Hur kan det någonsin vara en hälsosam relation?
   Jag säger inte att det är omöjligt för människor med olika religiös bakgrund att leva i samförstånd sida vid sida, men i sådana situationer uppstår med all sannolikhet friktioner av olika slag, som ibland till och med tar sig dödliga uttryck. Det finns i de flesta religioner en hemlig längtan efter världens undergång och livets slut, så att det riktiga livet efter döden kan ta vid. Jag har svårt att se hur världsåskådningar som inte tar livet på större allvar än så, på allvar skulle kunna bygga upp en hållbar, respektfull och harmonisk relation till varandra


Dagens musiktips: Nina Kinert - "Play the world"

Denna vecka har en relativt häftig debatt förts om pornografi. Canal+, som ägs av TV4, sänder pornografi på kanalen runt midnatt (vilket också sker på många andra filmkanaler). Den mediala debatten blossade upp bland annat på grund av att Jonas Björck, utrikesreporter, kallat det en skam och fördömt sändningar av sådant material. Moralpaniken var inte långt borta, på klassiskt svenskt manér.
   Jan Scherman, som representant för TV4, medverkade i Kvällsöppet och utryckte meningen att det var okej med den typen av sändningar, om det skedde mitt i natten (som det ju också naturligtvis gör) i betal-tv och under kontrollerade former (vilket i stort sett betyder att man granskar filmerna innan de sänds)
   Vissa människor verkar fördöma all typ av pornografi av ren princip. Om porren gränsar till kvinnoförnedring, då kan jag förstå den reaktionen, men om det snarare handlar om stilfull erotik ser jag absolut inget problem med det. Att jämställa pornografi med kvinnoförtryck är som att säga att
   Men så finns det andra som har en vad jag skulle kalla lite mer liberalt och sunt förhållande till pornografin. Människor som inser att pornografi inte behöver innebära kvinnoförtryck, utan tvärtom kan vara både underhållande och ibland till och med upplysande att titta på

Detta leder mig osökt in på sociologen Émile Durkheim, och dennes tankar om samhället! Jag hade faktiskt precis idag en intressant föreläsning om denne sociolog, jag tänkte delge er några tankar han hade, som jag tycker även kan appliceras på den aktuella debatten om pornografi i tv
   Durkheim menade bland annat att till och med sådana skenbart destruktiva fenomen som kriminalitet och självmord fyller sociala funktioner i samhället. De kriminella i ett samhälle har rollen som gränsdragare om man så vill, gränsdragare för vad som är tillåtet och inte tillåtet att göra, utan detta blir gränsen mellan vad som är tillåtet och inte mer otydlig. Självmordet kan å sin sida ses som ett sätt för samhället att bearbeta kollektiv sorg, sorgen som förknippas med självmordet kan ses som en motvikt till och bekräftelse av det positiva i det sociala samhället. Så menade i alla fall Durkheim

Enligt mig kan att pornografi också på samma sätt fyller en eller flera funktioner i samhället. En viktig (och enligt mig ganska uppenbar) funktion är att den motverkar eller lindrar sexuell frustration, har man inte haft sex på länge kan pornografin faktiskt hjälpa en med det, exakt hur antar jag att jag inte behöver gå in närmare på
   Samtidigt kan pornografi utgöra en hos vissa människor välbehövlig verklighetsflykt. Att se en porrfilm är enligt mig inte konstigare än att se nyaste Harry Potter-filmen. Vissa porrfilmer är dessutom oerhört välgjorda (för att vara porrfilmer), pornografi behöver inte handla om B-filmer med låg budget, det kan göras på väldigt stilfulla och ”värdiga” sätt
   Oavsett vad man tycker om den, så fyller pornografin en funktion i samhället. Så har det varit ända sedan antiken, där erotiska skulpturer, erotisk konst och till och med sexuella hjälpmedel av diverse slag var mer förekommande än man kanske skulle tro. Inom det romerska samhället var det till exempel vanligt att pornografiska bilder figurerade på väggarna hos välbeställda aristokrater. Det ansågs inte som någonting konstigt eller omoraliskt att bejaka sexualiteten på det sättet, och det tycker jag inte det borde vara i dagens samhälle heller!


Dagens musiktips: Bob Dylan - "Make you feel my love"

   “They say Islam a religion of peace. Do you buy that?”
   “Yes, when they blow you up there’s a piece of you over there, one piece over there, another piece over there…”

   - Bill Maher, i en intervju med Anderson Cooper


I år är det tio år sedan World Trade Center föll, den elfte september. Minns du var du var när du först hörde talas om attacken? Det sägs ju att när någonting sådant inträffar minns varje människa var man var och vad man gjorde när man hörde talas om det. Det är den typen av händelser som för alltid förändrar debattklimatet och synen på världen, och vad människor är benägna till. Det förändrade också för alltid synen på islam, och framför allt islamsk terrorism, som sedan under hela 00-talet debatterades fram och tillbaka
   Detta startade ju också debatten om övervakning, framför allt på internet, av enskilda medborgare för att förhindra liknande attacker att äga rum. Jag har själv lite bytt position när det gäller övervakningssamhället, säkerheten för medborgarna måste ha hög prioritet, men samtidigt för övervakningen inte få sådana proportioner att de inkräktar på oskyldiga människors privatliv i onödan. Det finns ingen som vill se ett Orwellianskt samhälle, men ett säkert och tryggt samhälle tror jag är någonting de flesta skulle betala ett relativt högt pris för att säkerställa. Vem vill trots allt ha ett nytt elfte september?

Den islamska terrorismen har också radikaliserats under 00-talet, det vill säga blivit tio gånger värre. Vi har förutom WTC-attacken sett terrorattentat i flera europeiska länder, och även våldet emot kristna i mellanöstern har ökat. Islamsk terrorism är inte det största hotet emot den västerländska civilisationen, men den är ändå ett hot. I mellanöstern ställer den religiösa extremismen till stora problem, och har gjort så under lång tid. Denna extremism har nu också börjat sprida sig till Europa och USA
   Jag är inte emot islam i sig, jag har läst och studerat Koranen och som litterärt verk är texten, precis som de bibliska och andra antika skrifter, väl värda att bevara, om inte annat än som ett testamente på hur långt vi har utvecklats som människor. Men en ideologi som kan användas till att rättfärdiga massmord genom att flyga plan in i skyskrapor, eller mordförsök på människor vars enda ”brott” är att ha ritat en karikatyr av en helig profet eller att ha framför kritik av religionen, är i starkt behov av reformering
   Det finns extrema krafter i så gott som alla religioner, i alla fall de som innefattar total underkastelse och lydnad under en gudomlig auktoritet, men det betyder inte att det är försvarbart, eller att man kan skylla det hela på ”extremister” och inte se att stora delar av problemet ligger i ideologin själv. Faktum kvarstår att de människor som säger sig tillhöra ideologin och stötta den, även om de skalar bort de uppenbart omoraliska lärorna, ger skydd åt de extrema krafter vars mål är att missbruka de ideologiska lärorna för sina egna destruktiva syften

Extremism är ju naturligtvis heller inget nytt fenomen. Det har alltid funnits mer eller mindre extrema krafter i stort sett överallt, men det civiliserade samhället har som uppgift att kontrollera och motarbeta dessa krafter. Det sekulära samhället, speciellt i västvärlden, har i regel varit relativt bra på detta, de extrema krafterna har hållits i schack och både samhället och dess medborgare har fått möjlighet att utvecklas i en positiv riktning
   Islam går idag igenom samma process som kristendomen undergick under upplysningstiden. Kritiken emot islam och dess sanningsanspråk liknar de som fördes fram emot kristendomen under 1700-talet och som fortsatte under 1800- och 1900-talen, och som format den sekulariserade och moderata kristendom vi har idag. Detta är en nödvändig och oundviklig utveckling, då människor blir med medvetna om religionens skadeverkningar och negativa utslag som blir alltmer omöjliga att blunda för. Det går aldrig att avskaffa religionen helt, en reformerad religion är antagligen det bästa möjliga resultatet man kan nå
   Det är förstås inte politiskt korrekt att säga att de västerländska värderingarna är överlägsna andra värderingar, men det är dessa värderingar och normer som givit oss det välstånd vi har idag, både ekonomiskt och kulturellt. De positiva effekterna av dessa normer och värderingar är omöjliga att förneka, och i det avseendet är det helt korrekt att säga att de är överlägsna andra som inte ger lika bra eller rent av negativa effekter för ett samhälle
   Har västvärlden rätt att försvara dessa värderingar emot destruktiva krafter utifrån? Mitt svar på den frågan är ja, det som upplysningen tillförde framför allt Europa är för viktigt, för värdefullt för att låta gå förlorat. När yttre krafter hotar att rasera det människor under sekler byggt upp är det mer än rättfärdigat att slå tillbaka. Ett vända andra kinden till-tänkande fungerar inte i längden, det skulle innebära den västerländska civilisationens undergång

Länderna i mellanöstern, länder där islam har skrämmande stort inflytande, har inte nått samma nivå av välstånd som västvärlden. Detta är förstås inte bara religionens fel, även om teokratin har en stor del i detta. Det är inte bara religionen som degraderar samhällen, men i religionens namn kan många oförrätter begås som annars skulle väcka starkt motstånd och fördömande
   Jag är dock lite ambivalent emot begreppet ”islamofobi”. Å ena sidan tycks det syfta till en överdriven rädsla för muslimer överlag, och i det avseendet kan jag förstå det. Men å andra sidan tycks begreppet användas också på kritiken som riktas emot islam idag, och detta är enligt mig någonting helt annat som inte har med fobier att göra
   Att rikta kritik emot islam är inte att vara islamofob, är man då i så fall kristofob om man kritiserar katolska kyrkan? Eller är man judeofob om man kritiserar Israels bosättningar på västbanken? Debatten verkar ha svårt att skilja på legitim kritik och överdriven rädsla, och detta är förståeligt. Det är ibland mycket svårt att skilja på vilka synpunkter som förs fram av rädsla, och vilka som förs fram på grund av en oro inför ett reellt hot
   Provokationer är däremot en annan sak. Att provocera för sakens skull leder sällan till någonting positivt. Det kan diskuteras huruvida vissa uttalanden om islam är rena provokationer på grund av rädsla eller välförtjänt kritik, det är som sagt ibland svårt att se skillnad. Men en sak är i alla fall klar: ingenting rättfärdigar att svara på en provokation genom att ta till fysiskt våld. Civiliserade människor dödar inte varandra, de åtalar varandra

Islam har enligt mig förbrukat sitt förtroendekapital i världen, på samma sätt som kristendomens förtroendekapital försvann redan under medeltiden. Extrem eller inte, så är religionen inte en väg till vare sig sanning eller fred. Det är därför det sekulära samhället, där staten är fullkomligt neutral i religiösa frågor det enda statsskicket som är långvarigt hållbart
   Med det sagt skulle jag aldrig vilja förbjuda religiösa yttringar bland befolkningen, för det första vore det omöjligt, för det andra vore det inte önskvärt. Det handlar snarare om att kontrollera de extrema krafterna som finns överallt, inte bara inom religionen. Det är detta man måste kämpa för, det är livsnödvändigt för mänsklighetens vidare fortlevnad och välstånd

Vi försätts varje dag i valsituationer av olika slag: vad vi ska ta på oss för kläder, vad vi ska äta, vad vi ska fylla dagen med för aktiviteter etc. Men det är sällan vi ställs inför sådana val som påverkar resten av våra liv på ett fundamentalt sätt, men när vi väl gör det så tvingas vi möta vår egen existens på ett sätt som de flesta människor inte är vana vid

Har vi blivit alltför myopiska i vårt tänkande, var vi tappat förmågan att se och planera vår framtid på ett långvarigt hållbart sätt?
   Det är viktigt att hålla en viss distans, både till sig själv och till världen runtomkring. Att ha rätt perspektiv på tillvaron gör att vi som individer kommer mycket längre, utvecklas mycket bättre, än vi annars skulle ha gjort
   Det är detta perspektiv, denna distans, som verkar ha gått förlorad någonstans på vägen. Det verkar som om vi inte längre förstår vad det innebär att vara människa i världen. Vi tittar, men vi ser inte… vi lyssnar, men vi hör inte… vi vet, men vi förstår inte. Sub specie aeternitatis är vi människor bara små, obetydliga varelser på en liten obetydligt planet, i en obetydlig del av universum. Att nå denna insikt, samt att förstå vad den innebär gör oss ödmjuka, bävande inför universums oändlighet

Vissa människor har hävdat att om detta är det enda liv vi någonsin kommer att få så är det inte någonting värt, när det faktiskt är precis tvärtom. Att inse att detta liv är det enda vi har gör det oerhört mycket mera värt, för det innebär att vi måste göra vårt bästa i detta liv, göra detta liv så bra som möjligt… för vi får ingen andra chans, vi får ingen möjlighet att rätta till våra misstag senare, vi måste göra det här och nu
   Genom att möta vår egen dödlighet, att inse hur pass skört och värdefullt livet är får vi det perspektiv vi så desperat behöver: insikten om att vi är dödliga förändrar allting, det gör livet mycket mer värdefullt, och det tvingar oss att göra de bästa möjliga livsvalen här och nu


Dagens musiktips: Rush - "Freewill"

The sound of your voice
muffled by the snow
as we walked through the land which winter had besieged
To travel the distance of one dark night
to an eternity next to you
it wasn’t that far to go

I can still sense the warmth of your skin
when you pressed your head against my chest
the smell of your soft, chestnut hair
and your cold hands resting in mine

The snow fell so quietly that night
like it didn’t want to disturb us
and when finally we kissed
the whole world held it’s breath
and when our lips parted our lives had changed
forever…